just nu..

Ja, var ska jag börja.

Jag börjar nog med det väsentligaste. Tack Gode Gud för att jag stod ut. Tack för du fick F att stå ut.  Tack livet för att du kanske lyssnade förut. Tack min älskade make för du inte lät mig falla. Tack min själsfrände S för du får mig orka. Tack Lise för du alltid peppar när min mörka sida tar över.  Tack lilla A för i dina ögon fann jag styrkan att fortsätta.

 

Så kära Livet.. Jag lovar att hedra allt jag sagt. Låt nu bara vår älskade Bubblan den andra stanna hos oss.

 

Tack Gode Gud för vetenskapen och för min älskade familj som nu ska gå från tre till fyra.


Ett öppet brev till livet.

Hej kära liv.

Jag tror du och jag behöver prata. Det var ganska längesen sist och sanningen är att jag nog tappat hoppet för dig ett tag.

Det var ett ofog av mig och ska självklart ändras genast. Men för att komma till insikt så får du och jag prata ut. Ok?

Du har gett mig ett tufft år. Det kan vi väl båda komma överens om va? Hur tänkte du när bovar och banditer, våldtäktsmän och idioter kan skaffa barn men inte jag? Du har säkert en plan med dina tidpunkter men jag deklarerar här och nu att detta måste få ett slut. Jag vill verkligen ge min älskade dotter ett syskon och min make ytterligare ett barn. Vi vill vara fyra runt matsalsbordet och uppleva familjekaoset men omaka strumpor och vems tröja är vem. Jag vill höra Astrid viska i lillasyster/brors öron att hon älskar hen så, samtidigt som hon deklarerar att det var bättre när det bara var hon. Det här ändras ju med åldern.. Men jag vill se charmen i att se dom växa upp sida vid sida. Genom kärlek och bråk.

Jag vill veta att den dagen vi inte finns har hon någon som hon kan prata sommarminnen med. Någon som kan dela upplevelserna av hennes föräldrar och vara sidor. Både bra och dåliga.

Detta är väl inte för mycket begärt?! Jag kräver inte att bli mångmiljonär precis.

Så kära liv, se nu till att detta blir en bra höst. Att den där vägen vi ofrivilligt styrts in på leder fram till något underbart. Något vi kan hämta kraft i och andas i. Vila för en stund.

Kära liv vi är långt ifrån klara..

Gör så min kärlek till min man växer för varje dag. Låt honom vandra i lycka och välgång. Hälsa och mod. För den mannen jag blev kär i ägde världen. Du tog lite av det från honom den dagen i Maj 2011. Han är en fantastisk far. Och make. Även när det är tufft så hittar han vägar till ljuset. Ta aldrig detta ifrån honom. Låt honom vara fantastisk i all hans heder. En bättre pappa finns inte. Och han sätter alltid sin familj först. Så för en gång skull tycker jag att du ska sätta honom först.

Jag har aldrig räknat med att livet skulle vara enkelt, men hjälp mig förstå varför olyckor oftast kommer i klump. Kan det vara meningen egentligen?

Kära du, låt mina föräldrar åldras med värdighet. Dom har levt ett rikt liv, men som alla andra kantats av motgångar och välgångar. Det var väl ganska onödigt att ge mamma MS. Men om du nu promt hade en tanke bakom det så ge henne styrkan att kämpa. Så som du fått mig att kämpa i mina motgångar. Dom är underbara människor så som du vet. Hos dom saknade vi aldrig värme, jag och min bror. Vi lärde oss älska dig hos dom. Och att aldrig ge upp. Även när man står på knäna och tittar upp och frågar, räcker det inte nu? Snart måste det väl ändå bli ljust. Låt dom aldrig tina bort på något hem. Låt mig aldrig bli den dottern som låter dom tina bort på något hem.. Hjälp mig med det om jag går fel.

Och låt min bror bygga ett hem, låt honom hitta rätt i jobbjunglen och om det inte hade varit för mycket begärt ge honom modet att fria till sin käresta. Hon är så bra för honom..

Låt mina vänner hitta styrka att vänta på mig i mitt mörker. Jag skjuter bort dom för jag orkar inte ta tag i vänskap när allt annat känns svårt. Led mig till dem och ge mig orden att förklara att det inte handlar om dem. Att det är svårt att vara en bra vän när energin slukas av sorger om och om igen. jag kommer att komma tillbaka till skratten, till vindränkta nätter en annan gång. En tid då det passar.

Och till den viktigaste. Min dotter och hennes framtida syskon. (för syskon ska hon ha, hör du det Livet! Det är lika bra att lägga ner din ganska ihärdiga kampanj för motsatsen) Jag önskar er allt! Kort och gott. Jag önskar er somrar och barbenta fötter i gräset, jag önskar er förväntan på julafton och att äta tårta direkt från fatet på födelsedagar. Jag önskar er ett sorgfritt liv. Men det finns ju tyvärr inget som heter ett sorgfritt liv. Och så önskar jag er så mycket lycka det bara går, och när det inte går önskar jag er styrkan att ta er igenom sorgen. Jag önskar att ni kommer se värdet av kärlek och att allt det man vill "ha" inte är så viktigt så länge man har varann. Jag önskar er att stå nervösa på skoltoan och överdosera läppglans för att den ni tycker om har rast samtidigt som du. Jag önskar er mycket pirr i magen. Så snälla livet, ge min dotter och framtida barn det bästa du bara kan. Jag lovar att hjälpa dig i ditt arbete. Och försöka vägleda, älska, råda, tillrättavisa, skälla, krama som bara en mamma kan. För en mammaskärlek är helande. Och jag lovar att alltid finnas där, även fast jag inte alltid kommer att tycka om det dom gör eller hålla med.

Har vi en deal?

Har du någon plats för fler önskningar så vill vi gärna hitta någon som vill köpa vår lägenhet också. Men det är om du har tid. Koncentrera dig på det andra.

I gengäld lovar jag dig att hålla ut, att aldrig ge upp, och lära mig se ljuset i det mörka. Jag lovar att leva livet jag är tilldelad till fullo. Jag lovar att vara den bästa mamman jag bara kan vara, jag lovar att inte bli arg för småsaker och alltid berätta för mina barn innan dom somnar att jag älskar dom mer än allt. Jag lovar att vara en bra fru, och inte bli arg när Fredrik jobbar över eller måste åka bort. Jag kommer till och med ha överseende med otämda diskmaskiner.

Vänd nu denna trenden kära liv. Jag ska hjälpa dig med ett positivt sinne.. Ok?

 

Tack på förhand.

Din trogna

Lina


Om ett avslut..

Det här går inte längre.. Jag är trött på nederlag. Jag är trött på kampen och jag är trött på att blogga om misslyckande. Efter ännu ett hinder orkar jag inte skriva. Mina ord räcker liksom inte till.

Jag kommer kanske tillbaka. Förmodligen. Kanske inte... Ni som känner mig vet var jag finns.. 

Och ni andra kan (om intresset finns hitta mig på instagram, Linaoastrid heter jag där) 

Men för nu räcker det här. Jag ska hitta energi att ladda om för sjuhundefyrtioåttonde gången. Och hur nedslagen jag än är. Igen. Så kommer vi segra.. För sån är jag.. Och även fast jag just nu går på knäna, så kommer jag resa mig igen.

Vi ses här. Eller där. Eller inte..





Om att låta sommaren läka..

Sommaren har varit fantastisk.

Det har funnits ett liv i mig, som inte funnits på länge. I takt med veckorna gick blev också sinnet ljusare. Det är en märklig företelse att något så enkelt som ledighet och sol kan tina upp en fruset inre. Vi har njutit så av vår lilla A. Hennes charmiga och trotsiga upptåg. Och vi har tagit dagarna som dom kommit enlig henne. Vi åkte till Mallis. och åt glass varje dag, till och med till middag ibland. Vi har gått prommenader i solnedgången, och hängt i Johannas och Christians hyrda sommarresidence. Jag har druckit rosé med ett bättre samvete än jag någonsin haft. Lilla A har fortfarande sommarlov. Precis som det ska vara. Hon är hos mormor och morfar och gör utflykter med dom. tältar innomhus och gör precis allt hon inte får göra hemma. Nästa vecka börjar allvaret även för henne med dagis och allt vad det innebär. Allvaret började för mig för ett par veckor sen själv. Ett annat allvar. Min mens kom. Och med mensen paniken. Vet nog inte en enda kvinna som gillar sim mens. Men för oss ivfkvinnor är det ju en ständig påminnelse en gång i månaden att det inte växer något där. Jag hatar verkligen att blöda. Samtidigt som det funnits stunder då jag längtat efter mensen för att få börja om. Detta gången blev det mer ett uppvaknade från vår fantastiska sommaridyll, att något nytt skulle ske. 15 dagar efter skulle jag ju börja med provera. In i det sista måste jag erkänna att jag inte visste om vi skulle fortsätta. För den där totala ångesten av misslyckanden som avlöste varann i våras kändes helt plötsligt så himla färska. Men med en endaste dag till godo så tog jag ändå den där tabletten som ska framkalla just det värsta jag vet, mens! Så i går tog jag sista tabletten i väntan på det värsta jag vet, för att skapa det bästa jag vet. För att skapa en tvåsamhet till vår dotter. För att någongång få bli fyra runt matbordet.

Jag önskar du är redo nu lilla själ, Att du vandrat klart där ute och är redo för oss. Lilla själ, för visst är det dig jag känner närma sig. Vi väntar på dig, även fast väntar är tung. För dig orkar jag lite till, för din blivande syster orkar jag, för oss orkar jag.

 

Att låta sommarn komma in..

Sommarn är här. Jo, det är juni och då är det sommar! Iallafall i min bok.
Jag tar sommarlov från allt vad IVF heter. Samlar mina krafter till kampen som kommer utspela sig när sommarn sakta blir höst. Rekar slagfältet och studerar min fiende på avstånd. Men mest av allt så tänker jag njuta av att vara ledig. Över att inte äta hormoner, utan glass istället. Jag vill grilla varje dag. Jag vill älska lika intensivt som jag gjorde innan barnlösheten förstörde mitt sinne. Jag vill hitta tillbaka till riktiga Lina. För hon är sjukt kul! Och är ju en fighter som inte slås ner av något. Hon älskar livet!! Fan vad det är tramsigt att skriva i tredje person, men orden får så mycket mer substans då. Jag ska låta lilla A vara uppe länge på kvällarna, äta för mycket jordgubbar och bada i strandkanten. Jag ska se på min fantastiska man, hålla honom hårt i handen och hitta tillbaka till skratten som blivit färre den här vintern och våren. Jag älskar honom över allt, men längtan tar ju så klart på honom också. Även fast jag vill tro att jag gifte mig med superman. Det gjorde jag i mångt om mycket. Men ibland är styrkan att kunna vara svag.
Jag ska fira vår bröllopsdag. Den dagen vi knöt vår kärlek i fyrtio graders väme och ännu varmare sammanhållning. 
Där mina tärnor och bästa vänner stod i solgula klänningar och lös tillsammans med strålarna från skyn. Jag lovade att älska honom tills den dagen jag dör. Och det tänker jag göra. I nöd och lust lovade vi varann att stå enade mot allt. Och nöden gjorde sig påmind ganska direkt där. Men vi har också mer glädje än de flesta jag vet. För vi har oss, och framförallt så var vi lilla A. Den där dottern som mina drömmar sökte. Henne vars kärlek vi badar i. Och vi överöser henne likt en ocian med kärlek. Hon förtjänar det, vårt älskade lilla mirakel!!
Kampen är för henne, att ge henne en livskamrat, men också av precis lika mycket egoistiska skäl. Allt annat vore an banal lögn. Jag kämpar för henne och oss. För vi är så satans bra föräldrar, på ren svenska. Oj vad osvenskt att skriva så, men ack så sant! Om man har en endaste mening på vår jord, så är vår att vara föräldrar. Inget annat i livet har gett mig känslan av att vara hel bortsett från det. Och jag vill så gärna känna så stark att det finns någon mer som vill och ska komma till oss. Jag hoppas innerligt att det är så. Jag ska kämpa för det. Jag ska be för det, jag ska hoppas av hela mitt hjärta! Det ska jag!
 
Och jag kommer att komma tillbaka hit.. Men för nu, så ska jag låta sommaren ta plats. Jag ska fylla mina lungor med luft som inte finns i mörker. Jag ska njuta av solen strålar, och mest av allt ska jag njuta av min fantastiska familj. I väntan på att utöka de ytterligare..
 
Vi ses älskade systrar. Tills dess! NJUT!! Sommaren är här..
 

När lyckan tar över väntan en stund..

Idag vaknade jag efter en väldigt kort natt av ett av dom bästa smsen någonsin.

Min älskade längtanssyster är gravid! Och jag fick beviset på att det finns magi kvar i världen..

Jag kan inte tänka mig en endaste människa som förtjänar detta mer än just henne. Och i mitt inre inföll sig ett lugn som jag saknat länge. Hon ska bli mamma igen och hennes dotter ska bli storasyster. Det räcker som lycka för mig långt framöver.

Förstår du älskade vän, hur glad jag är för att just du får uppleva detta igen?

 
Njut, älskade, Njut! Snart är vi båda där...
 

Om att tänka tillbaka och hoppas på framåt..

Jag sitter och tittar på kort. Det var igår men ändå snart två år sen. En liten liten bebis rymms på fotona. Med kolsvart hår och internsiva ögon. Hon ligger i min famn och jag slås av att hon är min. Det var henne jag kämpade så för. Mina första ord till henne var: "jag känner dig, jag känner dig". Som ett mantra. Jag hade alltid hört att man känner inte sina barn innan dom kommer. Det var inte sant, jag visste exakt vem hon var. Hennes person.  Och jag hade älskat henne långt innan hon kom till mig. Och nu var hon här. En kopia av sin far. När jag ser på denna lilla flicka nu förundras jag över hennes vilja. Min stora stolta tjej. Som alla berömmer med sin trygghet. Ibland glömmer jag att hon bara är drygt två år. Hon kan så mycket och vill ännu mer. Men ibland spricker hennes ålder igenom och bara mamma duger. Hennes doft är mitt livselixir. Och jag kan känna mig berusad när jag om natten står och andas in hennes doft till hennes lugna andetag. Jag gör allt för henne. För henne hade jag tagit ner månen, slåtts med drakar och gått på vatten. Året mellan 0-1 gick fort, men året mellan 1-2 har gått om ännu fortare. Jag blir så rädd för det. Och jag vill inte förlora fler månader i IVF träsket. Jag är duktig att ta vara på tiden med henne men jag vill inte att sorgen ska ta över min övriga tid. Jag vill känna mig hel alltid.

Ibland förstår jag inte varför vi inte ger upp tanken på ett syskon. Men jag kan inte. Det finns något så stark inom mig som skriker kämpa. Även fast själen blöder av trötthet. Jag kan inte ge upp! Jag vill inte ge upp. Jag är inte klar. Vi är inte klara..

Jag sätter allt mitt hopp till den nya kliniken. Och det faktum att en liten underbar dam sa: "jag kan garantera dig att du blir gravid nästa gång.. men jag kan garantera dig att du blir gravid". Punkt!

Lugnet kom tillbaka i mitt bröst. För kämpa orkar jag, om jag vet att det inte är i onödan.


Att börja nya kapitel..

Jag är så medveten om att min blogg varit ganska svart ett tag nu. Jag blir lätt så. Får tunnelseende och snöar in mig på dåliga saker. Det måste bli ett slut på det nu. Jag kan inte bara vara glad när jag är med älskade A. För så är det nu. Hon är mitt ljus och jag lyser upp mer jag är med henne. Också för att jag inte tycker att hon förtjänar att påverkas av denna förbannade resan. Hon är värd så mycket mer än så.
 
Idag börjar en helt ny resa för oss. Jag har bearbetat att jag aldrig mer kan säga att lilla A´s syster eller bror gjordes av samma människor som gjorde henne. Eller jo, det kan jag ju. För dom görs av mig och älskade F. Hjälpen kommer komma från någon annan. Första mötet med nya kliniken idag. Jag är nervös som första gången jag skulle till RMC. Jag har fjärilar i magen och jag hoppas att dom fjärilarna finns fär för att allt kommer bli bra.
Det här är inte slutet! Det här är en annan stig i vägen mot vår framtid. Och även fast jag inte ville säga hej då till min trygga sfär på RMC så finns det nog någonstans en lättnad att gå vidare. Att kunna påverka min behandling på ett annat sätt. Det fanns ju en liten röst inom mig som sa att FET var inte vår väg att gå. Men jag vill tro, och jag ville hoppas och jag ville försöka. Det finns inget ånger i det. Även om det kostas oss mycket tårar, sorg, förhoppning och en jäkla massa pengar.
 
Nu börjar vi om! Vi lägger denna tiden till handlingarna. Tar med det vi lärt oss och lämnar sorgen kvar.
Med vetskap om att kärlek övervinner allt, och kärlek just, har vi massor av!
 
Vi hinner inga nya försök innan sommaren. Så denna sommar ska jag dricka rosé och äta Brie så det står härliga till. Jag ska njuta av varje solstråle!
 
Häng med vet jag! Det är nu det börjar!
 
//Lina
 
 

Om att delat mitt itu..

Hur mycket orkar man som människa? Vilka påfrestningar får man egentligen? Det sägs ju att man får aldrig mer än vad man klarar av eller att allt har en mening... Det finns nog inget jag tvivlar på mer just nu. Fjärde försöket med frysta embryon gick inte det heller. Mina perfekta blastocyster som vi alltid trott skulle bli lilla A´s syster eller bror fäster inte. Vill inte slå rot i mig. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle misslyckas FYRA gånger!! Så extremt naivt. Jag är inte så ledsen. Tror mina tårar tog slut för längesen. Men jag är arg!! Arg på allt!! Vi har alltid sagt att lilla A´s syskon finns i frysen. Det fanns inte där. Jag är nerslagen bortom ord inför detta faktum. Men jag tänker fortfarande inte ge upp. Jag tänker sörja det faktum att det just nu gör så ont att jag vill delas i två. Men jag kommer resa mig av den längtan som tagit mig så här långt. En längtan som jag är beredd att göra allt för. Nu går vi över till en privat klinik. Lämnar mitt älskade och trygga RMC. Dom som gjorde min älskade dotter. Oj vad jag älskar dom för det!! För det är jag dom evigt tacksamma!
Jag vet inte hur aktiv jag kommer att vara här mer. Behovet av att skriva finns ju så starkt. Men nu ska jag läka, läka för att kunna sadla om. För att förbereda sinnet på krig mot naturen. Mot naturen som så motvilligt vill att jag ska bli mamma igen.
Fan vad naturen kommer bli besviken... För den vet ju inte vem den bråkar med och det faktum att jag ALDRIG förlorar eller ger mig. Det finns inte i min ryggrad. Så varsågod! Du leder just nu stort över mig, men jag står ändå som vinnare tillslut.

DET lovar jag dig om något!!

Att kämpa för allt jag har och är..

 
Lilla älskade syskon som ännu inte finns. 
Du skulle bara veta vad vi kämpar för dig. Hur varje steg nu känns som dom går med betong. Du har verkligen tagit din tid. Du har säkert ditt skäl till det. Du var säkert inte klar där du var. Men du ska veta, älskade lilla barn, älskade lilla syskon, att vi längtar efter dig mer än du någonsin anar. Att du kommer bli så älskad här. Att vi alltid kommer stå bakom dig, vägleda dig. Och göra dig stark. Du kommer få en pappa som altid skyndar hem för att vara just med dig och din syster. Som busar med dig även fast kostymen bli skrynklig eller får yougurtfläckar. Som läser godnattsagor och somnar med boken över huvudet, så du kan sova tryggt. Du kommer få en syster som lär dig rätt och fel, och du kommer säkert få många duster just med henne. Så som syskon har. Men hon kommer alltid skydda dig och älska dig. Hon är stark och det kommer du också bli. Och jag din mamma kommer ta ner månen för din lycka. Jag lovar dig att forma dig till en trygg individ. Jag lovar dig att låta dig gå din egen väg, men alltid stå bakom dig när du behöver mig. 
Jag lovar att älska dig, även när du tror att du hatar mig. Jag lovar att finnas hos dig när du behöver mig mest. 
Snälla älskade längtansbarn. Har vi inte längtat nog nu? 
 
All kärlek från din väntande familj!

Om en text som saknar rubrik..

Jag har försökt att skriva detta inlägget så många gånger. Men jag vet inte vad jag ska börja. Jag kan skratta och samtidigt gråta över min naivitet över ett syskon.
Jag trodde det skulle gå så lätt. Lilla A kom ju så lätt. Om man någonsin kan kalla IVF lätt. Men kom gjorde hon ju iallafall. Jag känner mig som en tiger. Som på någotsätt alltid är spänn och alltid är redo för kamp.
Villig att strida tills tidens ände. Min familj ger mig energi att fortsätta och en väldigt trogen liten skara vet vad som gäller nu. Jag har blivit mer och mer restriktiv om vem som vet. Vem som delar min kamp. Jag vet nämligen inte hur jag ska inkludera längre. Hur jag ska få någon att förstå hur ont längtan kan göra. Hur hjärtat kan brinna av saknad till någon man inte än mött. Av längtan att ge henne ett syskon som ska följa henne, se upp till henne, bråka med henne, och alltid ställa upp för varann.
Just nu är försöken en stor del av mina vardagar. All tid som inte går till Lilla A eller min älskade make går ut att tänka, och strategiera nya krigsvägar att komma fram till. Jag går en boxningsmatch och är inne på rond 57 känns det som. Precis när man är villig att lägga sig ner och ge upp, finns det någon liten röst som säger: Kämpa, det går tillslut. Kämpa för det som ska bli hennes syster eller bror.Kämpa för det som ska bli ert andra barn. Kämpa för mig. För i en flummig sörja känner jag en närvaro så jäkla stark av någon som vill finnas. Jag hoppas så att den tillslut hittar fram. Vi har varit redo så länge nu. Vi fyller våra dagar med kärlek till lilla A. Vi gör utflykter, vi busar och framför allt så berättar vi för henne 107 gånger om dagen hur otroligt älskad hon är.
Och när hon sover och tystnade sätter in så kommer också saknaden av den som ännu inte finns. Vad det är som dröjer. Vad vi gör för fel..

Jag längtar så. Har det undgått någon tro?

Om påskharar, och vänner långt här i från..

Påsken flöt inte förbi. Den kom med ett brak och det braket är min gudson. Bedårande och helt perfekt, bestämde han sig för att komma 3 veckor tidigare under den värsta dramatik jag någonsin mött.
Hans mamma är föralltid en superhjälte för mig. Och när jag satt där med honom i min famn. Och hans alldeles nya ögon tittade på mig. Så var det så oändligt mycket kärlek men också en ilande längtan, att detta vill jag också uppleva igen.
Absolut inte det sättet han valde att göra entré. Men att få uppleva hela det där magiska. Jag läntar efter det så jag håller på att bli tokig ibland. Samtidigt så njuter jag mer och mer av lilla A. Den där fantastiska varelsen som pekar på mig och sin pappa och utbrister: - Äkkar!! Jag smälter som smör i solsken och springer fram och kramar henne, och berättar att mamma älskar dig också. Mer än du någonsin kommer kunna förstå.
Mensen kom igång idag. Snälla låt det vara den sista mensen jag ser på jäkligt länge. Vad säger du universum? 12-13 månader utan mens nu va? Jag fyller 31 nästa vecka. Ingen ålder så där, men jag känner mig gammal i barnfabriken. Det känns som det inte finns tid.
Men det gör det ju. Och allt har ju sin mening, det är jag väl medveten om. Den som skall komma kommer, när tiden är rätt.
Träffade en gammal vän igår. En tjej jag inte haft kontakt med på flera år. Hon är nu i startgroparna till RMC och så sanslöst positiv. Jag fick ett värmande mess efteråt att jag gav henne bra energi. Sanningen är att hon gav mig energi. Tack!
Allt blir bra i slutendan.. Är det inte bra är det inte slutet heller. Hur många gånger har man inte hört det? Men någonstans är det ju så och man påverkar sin egen framtid något enormt.
Att aldrig ge upp är väl ett sätt att påverka. Vi ger aldrig upp.. än en gång är jag förundrad över mina fina IVF-vänner som än en gång rustar för kamp tillsammans. Gemenskapen vi skapar här på nätet. Mil ifrån varann. Jag har ju föralltid min älskade Lise,
Underbara människa som jag aldrig träffat men ändå känner mig mer än 99,9% av alla mäniskor jag mött. Du är fantastisk! Och vi kommer nå våra mål. Du vet det va?

 

 


Om att vara avtrubbad, påskkaniner och svåra val..

Jag är så väldigt avtrubbad. Ibland känns det som om jag inte bryr mig. Det är självklart inte sant men hur kan det kännas så? Jag vågar inte hoppas inför nästa försök. Jag vågar inte tänka att det går, och jag vågar absolut inte tänka att det inte går.
Solen skiner över Skåne och det får mig att känna mig bättre. Lilla A och jag har spenderat mer eller mindre en vecka utan älskade F. Hon har haft påsklov med sin moster S och varit hon mormor och morfar. Idag skulle hon ha påskfest på dagis och jag skickade dit en rosa liten kanin.
Hon var så stolt över hennes långa öron. Jag älskar så att vara med henne och tycker verkligen vi har jättekul, hon och jag. Hon har kommit in i supertrotsålder och allt hon inte vill är NEJ, NEJ NEJ! Men det är ju en fas och hon måste så ha dessa utan att minimera henne. Det är ju så hon lär sig och det kan inte vara lätt när så mycket känslor stormar i kroppen. Jag har valt att inte ta fighterna i onödan. Är det något som är farligt eller dålig så får hon självklart tillsägelser både en och två gånger. Men om det handlar om att hon vill äta en bit päron innan maten eller ha på sig gummistövlar i solsken så låter jag det passera. Det finns viktigare kamper.
Jag står alltid en lång stund när hon somnat och insuper hennes doft. Jag förundras alltid över den doften. Den är berusande för mig..
Och det är väl dessa stunder som gör att längtan blir större efter ett syskon. Jag ser så en vision i mitt huvud. I bland undrar jag om det är något jag egentligen vet, eller om det bara är mina drömmar.
Jag vill att det ska bli vår sanning iallafall..
Jag har ringt både CuraÖresund och Nordic IVF center. Båda låter jättefina och positiva. Och jag har jättesvårt att välja. Hur vet man vilket man väljer? Det är ju typ det viktigaste valet. Hjälp mig! Vägled mig.
Jag vet många som gått på Öresund innan Cura blev inblandad. Och min älskade längtanssyster går på systerklinken i Falun. Men varför dras jag till Nordic IVF Center? Egentligen vet jag ju inget om dom.
Kan det vara så att hjärtat bara vet ibland? Och hur vet man om den känslan är rätt?

Om att ha PCO..Tydligen

Jaha.. Gårdagens läkarbesök resulterade i en diagnos. En diagnos jag vetat att jag haft i 4 år. Men som ingen läkare någonsin erkänt för mig. Avfärdat rent ut sagt med att äggstockarna är liknade PCO äggstockar. I går fick jag det svart på vitt.

Du har PCO. Det vet du va? Ja jag vet det, men du är den första läkaren som sagt det till mig tack.
Hur mycket jag än visste detta, för det har jag vetat sen detta startade. Jag har läst mer sidor om detta än hela samlade nationalencyklopedin. Jag vet vad detta innebär.
Jag vet också att PCO patienter är dom bästa IVF kandidaterna. Något positivt i det hela och just nu jagar jag febrilt det där lilla positiva. Och det märkliga är att förtvivlan har vänt till
lite lite försiktig tro. Hopp. kalla det vad du vill. Jag kallar det jävlaranamma... för nu ska det ta mig tusan gå. Nu måste vi jämnat ut IVFoddsen. Vi måste betalt att att det gick så fort sist?
Nu har vi väl ändå kämpat tillräkligt?
Jag har ringt runt till de privata allternativen här i sveriges tredje största stad. Det finns två. Skammligt på ett växande sammhällsproblem. Vi försöker välja. Nordic IVF center eller CuraÖresund. Har ni erfarenheter om dessa? Dela gärna med er.


För vilka är ni annars? Ni 50 st som dagligen klickar er in till mig. Men sällan lämnar avtryck. Jag vill veta.
50 st som läser om vär kamp igen. Långt ifrån så många som fanns här förut. Men det beror nog på att jag inte är lika aktiv själv inom bloggvärlden. Men ändå.

Trevlig helg, vem ni än är.
Nästa vecka tar vi nya tag..

 

Att sortera tankar..

Jag vet inte vad jag ska skriva, för jag vet inte hur jag mår. Jag förundras att jag gång på gång reser mig efter att ha blivit nedslagen till botten. Jag förundras att jag väljer att göra detta igen och igen.
Men så är det väl att vilja något så mycket att smärtan är ett legimt skäl att ta. Jag vill se lilla A springa hand i hand med en lillasyster eller lillebror. Jag vill se Älskade F med två barn i knät, läsandes godnattsagor, medan jag städar upp i köket efter middagen.
Så som det är nu fast med två. Jag älskar min familj.. fel.. Jag avgudar min familj. Jag valde den bästa mannen att bli far till mina barn. Och det var ju så denna bloggen började. Att utan honom skulle det inte bli ändå. För det var han jag valt.
Han och ingen annan. Och han gav mig den vackraste själen, nu vill vi ge henne det dyrbaraste vi kan tänka oss. Ett syskon.
Jag förundras att jag trots allt känner hopp. Att hur nerslagen jag än blir av nederlagen, så tror jag (läs: vet) att det kommer gå tillslut.
Efter mjölksyran hittar man kraft att börja om.
Och jag gör ju inte detta själv. Hur ensam jag kan känna mig. Älskade F står vid min sida villkorslöst. Han lyfter och tröstar utan att bryta ihop själv. Han är vingarna när kroppen inte orkar lyfta.
Jag hoppas han vet det, för jag är dålig på att berätta det.
Vi har inte tagit något beslut än. Och det gruvar mig mycket. Fulla IVF eller sista lilla sälungen. En del av mig vill gå vidare till färska ivf, men en del av mig kan inte förlikas med tanken, att det kanske var den sista som skulle funka.
Vi har ju alltid sagt att syskonen finns där. i RMC´s förvar tills vi var redo.
Hur kan dom missa hur redo vi är? För vi är så otroligt redo.  

Om

Min profilbild

Mrs L

Tillsammans är vi starka, tillsammans löser vi allt. Tillsammans fixar vi allt jag och min älskade F.. Och älskade fantastiska lilla A. Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara längre tid.. Det bevisade vi den där sensommaren när vårt mirakel kom. Älskade A. Här kan du läsa om mig och min älskade F´s resa mot föräldrarskapet. Och nu mot att få bli föräldrar igen. En brokig snarig väg, men vem har sagt att vägar ska vara raka bara för dom ska vara gångbara? Vi kommer fram vi också.. tids nog. Om du vill kontakta mig når du mig på: Inteutanf@hotmail.se

RSS 2.0