InteUtanF

Helgen blev så mycket bättre än jag någonsin kunde tänka mig. Trots att vi var så många var verkligen stämningen på topp. Både jag och underbara F har samlat energi. Vi har sovit länge, ätit god mat, tittat på serier på datorn, tränat och skrattat.

Dessutom har vi nu släppt nyheten till F´s föräldrar. Och reaktionen blev så bra. Svärmor började gråta för hon blev så lycklig, F´s bror tyckte inte alls att detta var något märkligt. Så nu är jag lugn i att alla vet. Det är väldigt skönt!

 

Jag längtar tills onsdag. Jag har räknat och om jag får det långa protokollet så hoppas jag att jag får börja redan på fredag. Om dom inte vill att jag ska vänta tills nästa mens förstås. Men jag hoppas så att få sätta igång. Jag är laddad till tänderna och redo för kamp.

 

//Mrs L

 

Jag brister just nu i fantasin vad jag ska skriva här. Jag väntar och väntar. I dag är det bara en vecka till första läkarbesöket och jag har nog aldrig längtat så mycket efter något i hela mitt liv.  Men väntan är jobbig och jag läser om mina fina ivf-medsystrar som ruvar eller rent ut sagt blivit gravida. Jag vill så gärna vara där dom är. Väntan är absolut värst. Det tror jag alla Ivf-smedsystrar kan hålla med om? Väntan är obarmhärtig, kall och besinningslös. Och drabbar utan att selektera.

 

Igår var jag ute och åt med min älskade mamma. Hon fyller år på fredag och jag är tyvärr inte hemma då, så för att kompensera det bjöd jag mamma på karibisk restaurang. Vi hade det jätte mysigt. Mamma är klok och i min mening en guru i vetenskapen om livet. Jag lyssnar mycket på henne. Igår var det dock hon som satt och lyssnade på mig. Jag berättade hela IVF processen och hon tyckte det var jätte intressant och frågade mycket.  Jag är innerligt glad att mamma och pappa vet. Att dom är med på detta tåget och inte bara står utanför och ser på.

 

Ikväll ska jag passa fasters käraste älskling. Lilla B! Vi ska äta makaroner och falukorv och piggelinglass. Sen hade hon tydligen efterfrågat Fröken S också. Underbara unge!

 

I morgon drar konvojen till Hamburg. 34 personer släkt och vänner. Kan väl bara säga intressant. Mycket intressant!

Men mycket ska avhandlas dessa fyra dagar. Tipanyaki middag, Italiensk pråmbåt, svärfars 60årsfest, spa, golf, shopping, båtmässa. Hur ska man hinna allt det? Jag som varken är intresserad av golf eller dumma båtmässor får väl ägna mig åt annat. Hur som helst så säger jag trevlig helg redan nu.

 

//Mrs L

En kall nyårsafton när 2001 skulle bli 2002. Jag och några vänner hade firat kvällen i Lund på en privat fest. Jag hade svart glittrig lånklänning med urringad rygg, tiara och röda läppar. Jag var 18 år och ägde världen. När klockan närmade sig tolv kom jag ifrån vännerna. Sur och grinig gick jag till 7 eleven och köpte pasta. Så där satt jag på det stora smyckade torget, på en fönsterkarm och åt pasta kl tolv. Raketerna lyste upp himlen och där stod han! F. Han hade varit på samma fest och jag drunknade i hans blåa ögon och kritvita leende. Jag tror att mitt hjärta blev hans där och då. Men när man är 18 år gör man gärna livet komplicerat. En annan pojke var redan min så som en annan tjej redan var hans. Och trots lågor valde vi att fortsätta i gamla spår. Åren gick. Tider passerade. Nya pojkar kom och gick. Jag hann flytta land och rike runt i jakten på kunskap och lycka. Florens blev mitt hem likaså Stockholm. Vi hördes alltid F och jag. Han visste alltid var jag var, jag visste alltid var han fanns. Ytterligare år passerade och jag kom hem. Hem till flickrummet i det lilla samhället och sen till storstaden som fortfarande är mitt hem. Och så en natt ironiskt nog i Lund den 1 december 2006 möttes vi igen. En första kyss och en första kommentar: Det var väl verkligen på tiden! Och han var min, jag var hans. Sen den där natten suddades kanten runt mig ut. Allt jag letat efter fann jag där jag en gång började.  

Det är vår kärlekssaga. Sagor måste inte vara rakt igenom lyckliga, jag tror att vår brokiga start har gjort det ännu mer självklart att han är mannen med stort M. Att han är min inandning och mitt hopp. Och min alldra bästa vän.

Och jag är väldigt övertygad om att just vår saga kommer sluta med:

 

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar!!

Jag fick i uppdrag av EttVanligtLiv att fullfölja 5 meningar om mig själv. Här kommer mina analytiska svar på detta.

1. När ingen ser eller hör mig.... Pratar med mig själv och gör konstiga pose-miner i spegeln. Pinsamt faktiskt!

2. Jag går aldrig hemifrån utan... Mobilen. Min Iphone innehåller mer eller mindre hela mitt liv.

3. Min blogg heter som den gör för att.... När vi fick reda på vårt ”öde” var jag hysterisk. Paralyserad av sorg och oro. Men i detta galna ostabila tillstånd var jag hela tiden klar över att jag aldrig skulle gå igenom detta utan min underbara F. Utan honom så fick det vara, utan honom spelade det ingen roll. Jag har sagt det innan och det tål att sägas igen: Jag vill inte bara ha barn, jag vill ha barn med F. Där av namnet Inte Utan F.

4. Om jag vågade skulle jag…. Jag är ganska duktig på att göra saker som jag egentligen är för feg för. Jag tror att begränsningar sitter i huvudet inte i handlingen. Jag brukar göra det jag vill, ibland går det käpprätt åt helvete och ibland blir det fantastiskt bra. Men jag önskar nu att jag skulle våga vara gladare. Jag önskar att jag vågade tro mer..

5. Om 10 år kommer jag att.... Fortsätta mitt liv med fantastiska F, men vi är betydligt fler i vår familj. Jag hoppas att vi har minst två barn gärna tre om jag får välja. Vi har nog flyttat ut från storstaden till ett lugnare ställe med trädgård. En trädgård som jag förmodligen kommer förbanna när gräset växer sig alldeles för högt. Vi kommer titta tillbaka på år 2011 som en parantes i livet. Ett obetydligt år som gjorde oss ett steg närmre vår dröm om föräldraskap.

 

Nu ber jag följande göra samma lista!

Anna
Mitt Plus
Min längtan till dig (Anna)

Oron växer och jag kan inte njuta på det sättet jag trodde jag skulle kunna göra nu när jag vet. Vet hur bollen rullar och var vi är på väg. Jag borde vara lycklig, jag borde lyssna på den rationella delen av mig. Jag borde lyssna på fantastiska F när han gång på gång berättar att det ska gå. Jag borde lyssna på statistik och vetenskap. Men jag är rädd och orolig. För jag vet inte vilken människa jag kommer bli om det inte går. Jag vet inte hur jag kommer reagera på det. Jag är villig att gå över lik för att nå det målet jag vill ha. Jag är villig att kämpa till sista striden. Men det gör mig inte mindre rädd. Alla har sin egen rädsla att arbeta med, jag förstår det. Ändå känner jag att min rädsla är så unik. Som om ingen annan kan förstå.

Jag vill att tiden ska gå fort, hoppa in i framtiden och stå med facit i hand. Jag vill fuska i spelet och komma till mål direkt. Men det går ju inte. Hur fuskar man i livet? Och vem i helvete har facit?

 

Veckan kommer nog flyga iväg i alla fall. Vi åker till Hamburg för att fira svärfars 60 års dag. 34 personer bestående av släkt och vänner i fyra dagar. Intensivt och väldigt intressant. F:s moster har en tendens att ALLTID ta mig på magen och fråga om där växer något. Jag brukar kunna skämta bort det men just nu är jag inte alls på humör för det. Så det finns risk för släktfejd. Läs Aftonbladet för vidare detaljer J

 

//Mrs L  

Det blev en lucka igår. Orken fanns inte, inte lusten heller. Jag stannade hemma från jobb, Jag som är extremt plikttrogen och karriärsdriven begick dödssynden. Jag stannade hemma! Jag var inte sjuk och hade egentligen inga skäl till att vara hemma. Men jag var trött och jag behövde vila. Jag måste andas, förbereda mig på vad som ska komma i mitt liv. Förbereda mig på den nya fasen vi nu är på väg att gå in i. Jag känner nu att jag sitter i väntrummet. Jag hatar väntrum. Du har gjort något för att komma till väntrummet men du måste sitta ner och vänta för att gå vidare. Ett meningslöst steg till att komma vidare. Man sätter inte sig själv i väntrum. Man blir satt där av andra.

Tiden går sakta och tankarna spinner fortare än tiden. Jag har börjat analysera sjuka saker. Visste jag att elefanter var symbolen för adoption för att mitt huvud undermedvetet alltid vetat att jag inte kunde få barn? Började jag mitt förbannade Googlande på IVF för jag visste att vi skulle behöva gå den vägen? Såg jag Öresundsklinikens röda spermie-bil som ett tecken? Jag letar tecken i allt. Det är självklart inte sunt och ännu mindre sanningsenligt. Men ju närmre jag kommer den 2 November, ju fler nojor kommer till mig. Tankarna förökar sig som ringar på vattnet och små små tankefrön blir till nattlånga våndor och funderingar . När solen sen går upp är allt bättre, i ljuset kan man inte se tankeskuggorna lika lätt. Resonemangen blir logiska igen. Och den enda tanken som ska finnas i huvudet tar åter plats: DET SKA GÅ!! DET KOMMER GÅ!!

 

Trevlig helg och jag hoppas att alla Skånetjejer som läser denna lilla dagbok kommer till vårt öppna hus på söndag!

 

//Mrs L

Jag känner att du är nära nu älskade barn. Du är värd väntan älskade barn..
Snälla älskade barn som ännu inte finns, gå nu inte vilse eller dröj dig kvar. Vi väntar på dig..



// Mrs L

Igår kl 14,30 infann jag och en aningen snorig och hostig F oss på RMC´s aula. Och himmel vad folk där var! Det var säkert 25 par som stod och väntade. Den stora åldersgruppen var nog 27-32 men där var även ett par som inte såg en dag äldre ut än 20. Några äldre fanns där också men i det hela var jag ganska förvånad att det ändå var så ”ungt”.

Sköterskan hette Anna och var väldigt mysig och sympatisk. Hon sa ju inget jag inte visste och jag såg tjejerna nicka instämmande åt henne. Om jag ska vara ärlig känns det nästan som om denna träffen är till för killarna. Jag tror det är naturligt att dom inte är lika insatta som oss tjejer. Det känns skönt att få komma igång. Det känns som man har gjort något utöver den förbannade utredningen som står mig upp i halsen just nu. Det känns som vi är på väg..

Kvällen tillbringades med akupunktur. Jag har ju bestämt mig för att testa det. Det kommer dock bli en dyr historia så jag vet faktiskt inte om jag ska fullfölja det. Nu ska man tydligen göra det 1 gång i vecka och det är 500.- i veckan. Ju närmare man kommer ju mer ska man göra och sista veckorna skulle man göra det MINST 2 gånger i veckan. Detta innefattar en totalkostnad på mellan 8-10 tusen kronor. Jag vet inte om det är värt det. Men samtidigt vet jag inte om jag vågar chansa.. Jag har ju hört att det ska vara så bra. Vad hade ni gjort?

 

Föresten!! Skånetjejer!! Ni glömmer väl inte Barnlängtans öppna hus kl 13,30 nu på söndag. Ystadvägen 53 (studiefrämjandet). Kom dit!!

 

//Mrs L

I dag är mitt första delmål. Patientskola.

Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig av det. Men jag kan tänka mig att det kommer bli jobbigt. Inte jobbigt ur bemärkelsen krävande, men jobbigt i känslan. Det kommer ju vara andra par där. Inte för jag bryr mig ett dugg om det men man kommer nog kunna skära i luften. Den typen av luft. Luft som gör det svårare att andas.

F är oturligt nog sjuk. Väldigt olägligt! Jag har tryckt i honom alvedon. Han får inte få feber, feber dödar krigare och hans krigare måste kämpa för oss.  Kämpa, kämpa, kämpa..

//Mrs L

Jag är uppväxt i ett litet samhälle. Där ”klickarna” är större och grupperingarna enorma. Antingen är du rätt, eller luft eller ute. Jag var ganska ”rätt”. Det låter så ofantligt löjligt men så var det. Jag hade rätt kläder, rätt frisyr, bodde i rätt hus, hade rätt föräldrar och rätt vänner. Åkte på semester på rätt ställen. I dag kan jag må illa av grupperingar. Dom som var luft var tyvärr dom jag inte kommer ihåg idag. Dom som man ser i skolkatalogen från förr och tänker: gick jag ens i skolan med henne/honom? Sen fanns der dom som var ”ute”. Vad som bestämde att dom var ute vet jag inte, eller så har jag tursamt glömt. Men vad som gör dom gemensamt är att majoriteten av dom idag har barn. Flera stycken till och med. Dom fick barn tidigt. Före jag ens började tänka på barn, före jag ens visste att jag ville ha barn. Jag har när jag återvänt till mitt lilla samhälle stött på flera stycken. Dom har gått där med barnvagn och kanske höggravid mage. Blandras hund och Volvo V70.  Vad som gjorde att dom fick barn så tidigt vet jag inte. Kanske var det samhället, kanske var det känslan att vilja bli älskad, behövd och längtan efter något som inte var ”ute”. Eller en genuin längtan. Vad vet jag? Jag undrar ibland vad dom tänker när dom ser mig? Vem är jag nu? Jag är fortfarande rätt i samhällets bemärkelse. Jag har fortfarande rätt kläder, bor fortfarande på rätt ställe, kör rätt bil och åker på semester till rätt ställe. Men jag är inte tjejen från förr. Kanske hade jag hellre varit ”ute”.. Kanske hade jag haft barn nu då..

Vad vet jag? Detta är märkliga tankar som spökar. Går igen från en tid då jag var del av grupperingarna. Jag är innerligt glad att jag inte är den där tjejen idag..

//Mrs L

Älskade fantastiska F. Jag började ju denna bloggen med att skriva ett brev till dig. Du visste inte ens att den fanns då. Främmande människor kunde läsa om min kärlek till dig. Jag är glad att du vet att den finns nu, även fast jag vet att du inte läser. Jag tror inte du är redo för det än. Läser du blir detta verklighet och jag tror inte detta är din verklighet än. Du vill att det ska funka utan provrör och hormonsprutor. Så som det ska funka när man älskar varann.. Du vill inte berätta för omvärlden och jag accepterar det. Ibland. Mina vänner och min familj har fått veta. Men inte dina och det är ditt val. Vi som alltid delar allt har nu delat upp våra vänner i mina och dina. Det är väl ok, så länge du mår bra av det älskade F. Men jag tror du behöver prata. Någon dag. Men någon som inte sitter med nålen i magen eller benen i vädret i en gynstol. Någon som inte är jag.

Jag började med att beskriva vår kamp som en väg, en uppförsbacke. Vi har börjat vandra älskade F. Vi har nog kommit en bit på vägen även fast den jobbigaste biten är kvar. Regnet har gjort vägen lerig och det är jobbigare att gå. Kanske trillar vi och måste börja om eller så väntar solen bakom nästa vägskäl. Jag hoppas det.. jag siktar på solen älskade F.

Förlåt för jag dippar då och då. Förlåt för jag tappar tron, förlåt för jag inte orkar mer, förlåt för kraven blir större. Livet är inte alltid rosenrött, törnarna fastnar då och då. Men ingen olycka varar för evigt älskade underbara F. Och vår lycka väntar bakom nästa vägskäl. Det gör den, älskade F.

 

Jag älskar dig föralltid, rent och ärligt.

 

// Mrs L

 Jag är så rädd. Jag försöker vara positiv för tydligen finns det vetenskap som säger att det hjälper att vara positiv under en IVF behandling. Men jag är skit rädd för att vara ärlig. Jag tycker att jag lyckats hålla huvudet över vattenytan under dessa två veckor vi vetat snart. Sen vi fick tiden. Men nu är jag rädd. Jag är deppig och ledsen och jag tror jag vet varför. I och med att den dumma mensen inte kom så tänkte jag nog undermedvetet att det säkert hade tagit sig nu. Gravtestet i morse bevisade motsatsen. Och jag kan inte hjälpa mig själv att bli ledsen.. trots allt. Andra dummar tankar trillar in i huvudet då. Jag är rädd att falla. För släpper jag kontrollen nu vet jag inte riktigt var jag slutar. Jag måste försöka vara positiv igen.

Usch vilket mörkt inlägg det blev. Men jag har alltid tänkt att om man vandrar i mörker då och då hittar man lättare ljuset. Om det är dumt dravel eller sanning har jag dock aldrig kommit fram till..

//Mrs L

Mensen tog slut innan den började. Kan inte säga att jag sett något färskt blod alls. Lite ljusrött, lite brunt ingen mensvärk och absolut inga tamponger.

Undrar varför? Jag brukar i alla fall få någon form av blödning! Jag vet ju att jag fått ägglossning så någon form av slemhinna bör ju blöda ut. Eller var tar den annars vägen?

Jaja.. denna gången bryr jag mig inte fullt lika mycket om menssymptom som jag brukar göra. Nu är detta upp till någon annan. Det är ganska galet att man ska förlita sig på andra människor för att få barn. Det borde ju vara en högst privat sak mellan F och mig.

 

Helgen ska spenderas i huvudstaden. Ska backa upp företaget på Chokladfestivalen. Det är jätte kul samtidigt som jag vet att det är så stressigt att man inte ens hinner sitta ner, än mindre äta lunch.

Jag och kollegan bor mitt på Stureplan men jag kommer väl inte ens orka titta ut igenom fönstret från hotellet. Hade varit väldigt kul att dansa en sväng om med underbara A när man ändå är uppe. Men det får bli en annan gång.

 

Trevlig helg finingar!

//Mrs L

Jag var inne på RMC´s Facebooksida och tittade igenom vem som ”gillat” länkar. Jag är ju själv inte med i den gruppen av det enkla skälet att vi inte är offentliga med vår barnlöshet. Inte mitt val men det måste dock respekteras. Jag är ju inte ensam i vår barnlöshet. Jag såg då en tjej jag kände från förr. Jag skrev ihop ett mail och satt lääänge och tänkte om jag skulle skicka det. Tänk om hon tog illa vid sig? Men jag skickade det i alla fall och jag är så glad att jag gjorde det. Hon svarade så fint och så äkta. Hon gav mig så mycket hopp. Hon berättade om deras kamp och att efter dom kom till RMC fanns bara solskenshistorier!

Hon bär nu runt på ett litet mirakel och är i 20:de veckan. Jag är väldigt lycklig för hennes skull. Det tog till och med på första försöket.

Hon lovordade RMC och dess personal. Jag som inte fått något annat än fantastiskt bemötande när vi var där eller de (otaliga )gånger jag ringt dit i hysteri har varit ganska kluven.

Jag har hört så mycket om att RMC inte är så bra, att Öresundskliniken och Cura är så mycket bättre.

Jag har nu valt att inte bry mig ett dugg om dessa påståenden. Jag har i grunden hela tiden känt mig väldigt lugn och haft ett stort förtroende till RMC. Och hennes lugnade ord gjorde mig bara mer övertygad om att mina känslor är rätt. RMC är ju trots allt en stor mottagning där man samlat massa expertis under ett och samma tak. Det är bra och måste ju också menas den bästa vården vare sig man betalar eller ej. Sen kan jag absolut tänka mig att Öresundskliniken och Cura har ett annat medmänniska bemötande och kanske till och med villiga att prova andra metoder i jakten på ett plus. Det är bra. Privat vård är bra!! Men jag hoppas inte det sitter en skillnad i ifall du betalar eller ej. Jag tror läkarna på RMC är lika kvalificerade som på Öresundskliniken och Cura. Deras utbildning är samma och yrket är precis likadant!

Sen kan jag förstå att andra upplevelser är annorlunda. Jag har en kär vän som lidit mycket för RMCs bemötande. Rent ut sagt blivit diskriminerad av den obetydliga orsaken att det var två kvinnor som sökte hjälp. Otroligt löjligt och inskränkt och jag hoppas att det kommer lösa sig för dom väldigt snart. Det barnet hade nämligen fått fina mammor och ett kärleksfullt hem. Är inte det det viktigaste?

 

Nu har jag valt att lägga all min tro och all mitt hopp i RMC händer. Och jag är helt övertygad om att det kommer dom ta hand om på bästa möjliga sätt!

 

//Mrs L

Fröken S lovar att jag kommer bli mamma, Älskade F lovar att det kommer gå vägen, mamma lovar att jag kommer bli mamma någon gång, pappa säger att det inte ens finns några tvivel och jag själv upprepar orden det kommer gå, det ska gå hela tiden.

Jag vet mycket väl att dessa löften är för att lugna mig. Jag vet att ingen kan lova mig ett barn. Hur mycket jag än vill att dom ska kunna det och hur mycket jag än tror dom för stunden säger min hjärna det realistiska att man kan faktiskt inte lova någon man inte kan styra över. Det är sorgligt för jag hade verkligen velat ha ett löfte.

Ett löfte om att jag kommer få gå runt med en stor tjock mage, få Aaaaa:ande slängda åt mitt håll, få höra hur det lyser om mig, få föda ett barn och uppfostra det i kärlek med min fantastiska F. Jag hade verkligen velat ha det löftet..

Övertygelse är en annan sak. Oftast är jag övertygad att det kommer funka. Oftast är magkänslan bra. Idag är den tyvärr inte det och tvivel fyller mitt huvud. Inte bra alls. Jag hatar tvivel.. Men kanske mest av allt hatar jag att inte veta..

 

Mensen strular och varvar just nu ljusrött blod med brun sörja. Så sparsam att jag inte ens behöver tampong eller trosskydd.. Märkligt. Jag vet ju att jag haft ägglossning så jag borde ju ha mycket mens för att blöda ut allt som inte fastnade denna gången heller.

Ringde RMC för att kolla vad jag skulle räkna som ”första dag” berättade om min låååånga uppstart med bruna sörjor. Tjejen sa helt tillika att ALLA tjejer faktiskt har det brunt i början. Konstigt tycker jag, det har jag inte hört ialla fall..

 

Bokat in mig för akupunktur nästa vecka.  Det är verkligen sååå dyrt. Men hjälper det eller om hon kan framkalla mens i tid till november är det värt det.

 

Har bestämt mig för att inte äta Pergo denna månaden innan uppstarten, jag får helt enkelt förlita mig på min kropp att  fixa fram mensen själv.

//Mrs L

Tiden går i snigelfart. Egentligen gillar jag inte att tänka på tid. Tid är läskigt. Något som bara snurrat runt en var du än är i livet. Jag gillar inte den tanken.. Tycker det är orättvist att tiden ska gälla även när livet är tråkigt och grått. Men just nu vill jag bara tänka framåt. Jag vill vakna nästa tisdag och känna att snart är vi igång. Snart är vi ett steg närmre vårt mål.

 

Sen har jag ett verkligt dilemma. Mensen! Min mens kommer knappast regelbundet utan pergotime. Jag har ett paket kvar och funderar på att ta det i väntan. Enligt mina beräkningar så borde jag då få ägglossning typ 31-1-2 Okt/Nov. Sen skulle mensen komma typ 7-8 dagar efter det och vi skulle få börja. Vet dock inte om jag vågar, tänk om läkaren ser att jag ätit detta utan hans inrådan. Kan han det tro? Men om jag inte gör det kan jag få vänta länge på mensen.

 

Igår spenderade jag hela dagen på sjukhuset. Lilla mormor hade ramlat och jag släppte allt och åkte in för att stötta mamma och självklart mormor. Min mormor är 87 år och cyklar 1 mil per dag, går på jympa och följer modetrender. Min mormor är ingen vanlig  mormor! Så därför var det fruktansvärt att se henne så. Skrek av smärta från höften. Tack och lov var inget brutet och det trodde läkarna berodde på hennes fantastiska fysik. Jag hoppas jag ärvt hennes gener.

 

Sen har mensen startat idag och därmed är 4 försöket och 6 kilo förgäves. Det gör mig dock inte så mycket nu. Nu ligger ödet i någon annans händer och jag VET att det kommer sluta strålande.

 

//Mrs L

Efter vårt galej i fredag har jag och älskade F sovit.. och sovit.. och sovit.. Det var precis som om all luft gått ur oss och att vi äntligen kunde andas. Jag känner mig utvilad och snudd på en ny människa.

Jag är enormt glad samtidigt som jag självklart har massa funderingar och rädslor.

Vad gör jag om mensen inte kommer efter den 2 november? Den har ju strulat förr..

Tänk om vi inte hinner innan juluppehållet?

Sen tänker jag självklart på allt det där andra som säkert alla andra också gör. Äggen, spermierna..

 

Jag som är enormt spruträdd är faktiskt inte nervös inför sprutorna. Bring it on. Här ska det göras barn och ingen liten skit spruta i världen ska stoppa mig.

 

Vi fick även hem ett papper som frågade om vi ville vara med i en forskningsstudie där man kollade AMH värdet innan, under och på äggplocksdagen. Jag vet inte än. Vi skulle inte få reda på mitt utan jag skulle som sjuksköterskan sa av-identifieras. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra men en del av mig tänker att kan det hjälpa någon att inte behöva gå igenom detta så är det värt det.

 

Men jag känner mig stark. Jag säger till mig själv minst 50 gånger om dagen: Det ska gå! Det kommer gå! Det ska gå! Jag är rustad för kamp och inget ska stoppa oss. Jag tror aldrig jag varit så laddad förut.  

 

Föresten om det finns några Malmö läsare här? Om ni gjorde akupunktur, var och när började ni med detta?

 

8 dagar till patientskola och 24 dagar till första läkarbesöket! Nu kör vi!!

 

//Mrs L

I fredags när after worken förvandlats till middag och middagen till fest. Firas gjorde det. I fredags kom nämligen brevet. DET BREVET!! Så den 18 Oktober infinner vi oss på RMC för det obligatoriska första  infomötet och den 2 November är det dag för inledande läkarsamtal med efterföljande injektionsteknik. behöver jag säga att jag är glad? JAG ÄR ÖVERLYCKLIG!! jag trodde vi skulle få vänta tills December. Minst! Nu är det bara possitiva tankar som gäller. Possitivt tänkande ska sätta bi i mitt huvud!
Ska även ta kontakt med en akupungtör. Allt som kan hjälpa ska göras. 

JAG ÄR ENORMT VÄLDIGT FANTASTISKT GLAD!! 

F har varit på galej i Stockholm och som alltid har då natten varit en pina. Usch.. känns som mitt huvud är inuti ett akvarium idag. Tur att det är fredag!

Ikväll unnar jag mig MINST 2 glas vin på After Work med en kär vän. I morgon ska jag passa fasters egen älskling Lilla B. Jag har tydligen lovat att vi ska mata ankor och köpa lördagsgodis. Så det får det bli helt enkelt.

 

Igår hände en rolig grej. En kille från ett rekryteringsbolag ringde och ville ”headhunta” mig till ett konkurerande företag. Enormt lockande. Men vad skulle jag säga: Hej, Jag är 28 år, har enorm barnlängtan och jag och min man ska strax börja med vår första IVF. I och med IVF:en så kommer jag behöva vara ledig då och då. Förhoppningsvis kommer vi bli gravida inom en snar framtid och då måste jag vara mammaledig. Vill ni fortfarande ha mig? Enormt smickrande men som jag ser det inte genomförbart just nu. Och jag vill tusen gånger hellre satsa på min kamp till att bli mamma än att styrka min karriär. För 3-4 år sen trodde jag aldrig att jag skulle säga så. Men jag känner nu att det viktigaste är min blivande familj. Allt annat får vänta.

 

Igår såg jag och Fröken S på Drömmen om ett barn! Vilken underbart program! Detta programmet gav mig hopp. Det var jobbigt att se för deras känslor är ju lika som mina. Deras ångest är samma som min och kampen är likadan som den vi går igenom. Men vilket hoppfullt program! Jag hoppas verkligen samhället ser hur det är. Vilken smärta det är att bära och mest av allt vilken enorm kämparglöd människor har när det verkligen gäller. I min värld finns det inte att misslyckas om jag så ska kämpa tills världens ände. Misslyckande är ett ord som inte göres besvär i mitt liv.

 

Trevlig helg!

 

//Mrs L

Jag har knappt haft med blogg i 3 månader. Jag har kommit att älska att skriva mina tankar och sätta funderingar och frustration på pränt. Jag läser många IVF bloggande tjejer och följer deras kamp slaviskt. Vi är samma och ror samma båt mot samma sikte. Det är fantastiskt det där. Kämparglöden jag ser. När något går i mot så tröstas det och när något går bra så hejas det.  Sorgen och glädjen är äkta, det är faktiskt livs levande människor som sitter bakom datorskärmen och skriver. Det ska aldrig glömmas!

På 3 månader har jag en stadig ström av ca 50 läsare per dag. Hos mig är det en miljon och jag är tacksam för alla som följer min resa mot en stor otymplig mage, barnvagn och ro i själen.

 

Men vem är ni? Självklart behöver ni inte skriva namn. Anonymitet är en självklarhet i bloggarnas värld. Men har ni någon egen blogg? Kanske var ni kommer ifrån och om ni själv är väldigt OFRIVILLIGT barnlösa? Jag vill ju även följa er kamp.

Lämna en liten kommentar så stillas min nyfikenhet litegrann..

 

All kärlek tjejer.

 

//Mrs L

Jag vet att din själ finns där ute någonstans. Jag vet att du kommer till oss.. Inom tid. Jag vet inte varför du dröjer när du är så enormt efterlängtad.  Jag längtar ju så efter dig älskade barn.

Har du gått vilse eller fastnat på vägen? Finns det bilköer eller tågförseningar där du är nu?

Om du bara kommer till mig lovar jag dig att du blir mitt och din pappas allt.
Så jag har några löften till dig älskade barn som ännu inte finns, så du ska skynda dig att finnas..

 

Jag lovar att ge dig din älsklingsmat minst 3 gånger i veckan, jag lovar att följa dig hand i hand till skolan varje dag, jag lovar att somna brevid dig när du är rädd för mörkret, jag lovar att badda din panna när du är sjuk, jag lovar att vi ska bada mycket på somrarna och jag lovar att aldrig pressa dig att äta sill på julafton. Jag lovar att lära dig cykla. Jag lovar att aldrig va pinsam på föräldrarmötena..

Jag lovar att överösa dig med kärlek. Jag lovar att sätta dig först älskade barn. Jag lovar att vi ska bygga kojor under soffbordet och jag lovar att busa mycket. Och när du blir stor lovar jag dig att läsa läxor med dig även fast dom är svåra och mamma egentligen inte förstår. Jag lovar att visa dig världen och ge dig en trygg grund att stå på. Jag lovar att följa dig genom livet.

 

För jag och din blivande pappa kämpar så ska du veta. Du är värd väntan älskade barn, Men vi är otåliga och vill känna dig sparka i min mage. Vi vill träffa dig vårt fina mirakel..

Du är ett mirakel som inte blivit än. För jag vet att du kommer älskade barn. vårt mirakel. Och du ska veta hur mycket vi väntade på dig, hur vi längtade och bad att du snart ska vara här hos oss.

 

Älskade barn som ännu inte finns, snälla kom till oss nu. Vi saknar dig så.

 

Vi ses snart du och jag! Vi väntar på dig..

Idag är en bra dag! Idag är en hoppfull dag.

Ringde RMC som så många gånger förr, vill egentligen ingenting utan frågar mest saker som jag vet för att få veta om något förändrats i kön. Idag frågade jag om man inte skulle få en kallelse när man hamnat i kön. Jag vet mycket väl att kallelsen får man 3-4 veckor innan man ska på patientskola.

Jag frågade självklart med glad röst : och är det fortfarande 4 månaders väntetid? Damen i luren sa att det började ljusna så det nu låg på tre och om vi hade tur kanske till och med två. Jippie!! Jippie! Jippie! Hoppas hon har rätt nu också. Jag är så taggad att få komma igång.

 

Såg barn till varje pris? Igår. Jag måste vara ärlig och säga att jag vet inte riktigt vad jag tycker om det programmet. Tycker det är djupt provocerande. Damen som redan hade 3 barn och hade skaffat ytterligare 3 på ”äldre” dagar med hjälp från en klinik i Riga. Jag vet inte varför jag tycker det är fel. Kanske för hon redan hade barn. Jag vet inte.. Det är tankar som kommer och jag kan inte riktigt avskilja om det är avundsjuka, bitterhet eller något helt annat. Hade jag haft 3 barn så hade jag varit så tacksam, så enormt nöjd. Kanske är det dom känslorna som spökar att jag inte riktigt vet vad som driver denna kvinnan. Kanske är det exakt samma känslor som just driver mig att göra allt för att få våra barn. Jag vet inte, men jag tror verkligen att programmet på Tv3 kommer vara så mycket bättre. Jag hoppas ialla fall det.

 

I kväll blir det core och indoor walking. Har jag otur i morgon har jag till och med träningsvärk i fingrarna. Så då vet ni varför jag inte skriver..

 

Happy tisdag!!

 

//Mrs L  

Helgen. Oj vilken helg vi haft. På lördagsmorgon efter lite mys och obligatorisk ”benen-i-vädret-timme” satt vi oss i bilen för att köra till vår vackra huvudstad och om än vackrare Underbara A.

Efter ett stopp i Jönköping för inhandling av dansbandsskivor och schlager var vi väldigt snabbt i Stockholm. Lite fix senare kände jag mig skitsnygg. Svart klänning och röda läppar. Jag brydde mig inte ens om mina 6 tunga kilo som sitter lite var stans. Fördrink med trevliga människor och en timme senare traskade vi till festen. Väl där låg festen på sjunde våningen i ett stort kontorskomplex och vi gick med bestämda steg in i hissen. Max 4 personer eller 350 kg. Ok, ähh den startar ju inte om det är för tungt sa sex salongsberusade festfirare. Jo visst. Mellan våning 3 och 4 var vi fast sex personer på 1 kvardratmeter. Vi ringde på klockan och en röst svarade att vi skulle få hjälp inom 20 minuter. TJUGOMINUTER i en sån liten hiss. Minuterna gick och ingen kom. En timme blev till en och en halv och luften var nu ganska kvav och väldig varm. Jag var inte lika snygg längre.. 1,50 timme senare kom en ”redig” man i flanellskjorta och verktygslåda och manade att: hade vi bara läst instruktionerna hade detta aldrig hänt. Tack tack sa 6 numera svettiga festfirare. Dock med ganska glatt humör i behåll. Jubel och applåder i lokalen när vi kom och det bästa en väldigt glad Fröken A.

Sen blev det middag, allsång och dans till klockan slog 03. Då tackade detta glada skånegäng för sig och tog trapporna ner. En otrolig fest jag sent skall glömma.

 

Nu är man tillbaka på jobb! Räknade i kalendern idag att vi nu väntat i kön i 1 månad. Only 3 to go..

Pratade med en gammal och kär vän som fick mig förstå min styrka. Hon sa att min viljestyrka har flyttat berg innan. Hon har rätt! Jag borde veta bättre, jag borde inte tvivla..

 

//Mrs L