Om att förklara sig..
Idag är allt ett saligt sammelsurium i huvudet. Jag hittar inte den där röda tråden utan känner mig tämligen blind. Jag fick veta att en "gammal bekant" också är gravid. Jag är så infernaliskt trött på att se, läsa och höra om gravida. Nästan lika trött är jag på att höra : Ja, men ni har ju lilla A.
Ja, vi har den mest fantastiska dottern på jorden, jag älskar henne mer än någon i universum kan förstå och jag tackar Gud varje dag för hennes existens och att just hon kom till oss. Varje dag! Men det gör inte min längtat efter syskon mindre. Snarare starkare. Jag vet vad det innebär nu att vara mamma.
Jag vet hur jag är som mamma. Och jag unnar lilla A ett syskon. Jag unnar mig och F att få uppleva hela bubblan att vara gravid, spädbarnsåldern osv. igen. Och jag önskar mer intensivt än någonsin innan.
Det gör inte att jag inte uppskattar lilla A, absolut inte. Snarare tvärt om. Hon har lärt mig vad livet går ut på. Hon har lärt mig att vara mamma. Hon har lärt mig andas. Det är därför jag vill detta igen. Det är därför vi kämpar igen.
Annars hade det ju inte varit någon mening. Eller hur?
Men jag är innerligt trött på att förklara varför vi vill ha syskon, och att vi ska tänka på att vi har lilla A. Tror mig. Det finns inte en dag då jag inte tänker på det.
Men vi måste ju få ha samma syskonlängtan som alla andra. Det är väldigt sällan någon som inte är ofrivilligt barnlös får höra när de ska skaffa barn.. Ja, men tänk på att ni har ert andra barn. Med all rätt. Det är en jättekonstig mening. verkligen!
Jag tycker denna gången är svårare än förra. Kanske för att förra funkade och resulterade i mitt största mirakel. Kanske för att jag inte fått smaka på besvikelsen att inte lyckas. Nu har vi misslyckats.. Inte en gång utan två.. Det är så nedslående att jag knappt vet ut eller in.
Ändå måste vi fortsätta. För vi kan ju inte bara ta till slumpen. Strunta i detta och hoppas på det bästa. Att vi skulle vara en av dom som blev spontangravida efter 4 år. Jag har inga drömmar om det. Snarare realistiska drömmar om att detta, IVF, vårt sätt att bli med barn ska funka. Det har jag drömmar om.
Det är det vi vill.
Ja, vi har den mest fantastiska dottern på jorden, jag älskar henne mer än någon i universum kan förstå och jag tackar Gud varje dag för hennes existens och att just hon kom till oss. Varje dag! Men det gör inte min längtat efter syskon mindre. Snarare starkare. Jag vet vad det innebär nu att vara mamma.
Jag vet hur jag är som mamma. Och jag unnar lilla A ett syskon. Jag unnar mig och F att få uppleva hela bubblan att vara gravid, spädbarnsåldern osv. igen. Och jag önskar mer intensivt än någonsin innan.
Det gör inte att jag inte uppskattar lilla A, absolut inte. Snarare tvärt om. Hon har lärt mig vad livet går ut på. Hon har lärt mig att vara mamma. Hon har lärt mig andas. Det är därför jag vill detta igen. Det är därför vi kämpar igen.
Annars hade det ju inte varit någon mening. Eller hur?
Men jag är innerligt trött på att förklara varför vi vill ha syskon, och att vi ska tänka på att vi har lilla A. Tror mig. Det finns inte en dag då jag inte tänker på det.
Men vi måste ju få ha samma syskonlängtan som alla andra. Det är väldigt sällan någon som inte är ofrivilligt barnlös får höra när de ska skaffa barn.. Ja, men tänk på att ni har ert andra barn. Med all rätt. Det är en jättekonstig mening. verkligen!
Jag tycker denna gången är svårare än förra. Kanske för att förra funkade och resulterade i mitt största mirakel. Kanske för att jag inte fått smaka på besvikelsen att inte lyckas. Nu har vi misslyckats.. Inte en gång utan två.. Det är så nedslående att jag knappt vet ut eller in.
Ändå måste vi fortsätta. För vi kan ju inte bara ta till slumpen. Strunta i detta och hoppas på det bästa. Att vi skulle vara en av dom som blev spontangravida efter 4 år. Jag har inga drömmar om det. Snarare realistiska drömmar om att detta, IVF, vårt sätt att bli med barn ska funka. Det har jag drömmar om.
Det är det vi vill.
Om att sadla om..
Den där förbannade hästen står och frustar i boxen och även fast jag är livrädd för att hoppa på den igen så vet jag att det är det enda rätta. Man blir inte världsmästare av att ducka för nederlagen. Sjukt märkliga jämförelser, men det är jämförelser jag kan förlika mig med. Jag är fortfarande maniskt rädd. Men jag vet hur jag måste gå vidare. Jag ser och hör gravida överallt. Fröken S har sin stora mage. Jag känner mig tom. Tom för att inget växer i mig. I förra veckan kom fakturan från RMC. Ett hån att behöva betala för ett missfall... Oj vad jag hade velat göra roligare saker med om. Men vad är pengar om 100 år? Vad är pengar när ett nyfött barn ligger naket på mitt bröst? Vad är pengar när lilla A får sitt syskon?
Kämpa. Jag måste hitta glöd igen. För ett nytt mirakel finns där någonstans. Jag vet det! Jag känner det.
Dimmor av tvivel..
Det känns som om livet rinner ur mig. Bokstavligt talat. Aldrig tidigare har jag blött så. Fruktansvärda, hånande blod. Det som skulle bli vårt barn. Lilla A´s syskon. Vad hände egentligen?
Jag har fortfarande svårt att förstå och ibland ingbillar jag mig att detta är en dålig dröm. Att jag snart ska vakna och allt blir bra. Det blir det inte. Inte just nu iallafall.
Jag vet inte hur eller om jag vill göra nya försök. Jag har på något märkligt sätt tappat tron, och tron måste finnas för att det ska funka. Det har jag varit medveten om hela tiden. Dom som tror får sin önskan i slutet.
Men just nu tror jag inte alls. Jag är så medveten om att missfall är vanligt. Men i en egoistisk tanke så tycker jag inte det borde drabba oss som redan kämpar med näbbar och klor mot odds. Vi som slåss för att få bli illamående. Vi som drömmer om sparkande fötter från insidan.
F är ledsen. Hans ögon glittrar inte så som förr och han är mörk under ögonen. Jag sover mest. Jag stänger ute bullret och sover. Jag vill inte vara vaken när lilla A har somnat. Då kommer tankarna. Och faktumet om att jag måste prata om detta en dag.
Då bli allt påtagligt och jag slåt bak-ut. Jag vill inte prata och jag vill inte ta ställning. Jag vill gråta och sova. Sörja det som kom men gick så fort.
Det är som det är. Jag säger så alltid. Att inte kunna påverka det som redan är gjort eller skrivet. Lagt kort ligger på något sett.
Jag stöter bort. Det är så fel! Jag var ju inte så innan.
Jag borde hitta en distans. Men jag har ofantligt svårt att hitta distans till något som gör ont i hjärtat.
På dagarna finns ett uns hopp som växer i huvudet, en liten röst som säger att allt ska bli bra. Det måste det ju bli. För hur gör man annars?
Men när natten kommer föds tvivel. Sorg och tvivel. Och känslor om att jag aldrig gör detta igen. Aldrig att jag utsätter mig för detta igen.
Men det kommer jag att göra. Någon gång. Helst nu. Det sägs att man måste upp direkt på hästryggen om man någon gång kastats av. Gäller det IVF också? Upp i gynstolen som jag legat i fler gånger än dom flesta har under en livstid.
Är det så?
Jag har fortfarande svårt att förstå och ibland ingbillar jag mig att detta är en dålig dröm. Att jag snart ska vakna och allt blir bra. Det blir det inte. Inte just nu iallafall.
Jag vet inte hur eller om jag vill göra nya försök. Jag har på något märkligt sätt tappat tron, och tron måste finnas för att det ska funka. Det har jag varit medveten om hela tiden. Dom som tror får sin önskan i slutet.
Men just nu tror jag inte alls. Jag är så medveten om att missfall är vanligt. Men i en egoistisk tanke så tycker jag inte det borde drabba oss som redan kämpar med näbbar och klor mot odds. Vi som slåss för att få bli illamående. Vi som drömmer om sparkande fötter från insidan.
F är ledsen. Hans ögon glittrar inte så som förr och han är mörk under ögonen. Jag sover mest. Jag stänger ute bullret och sover. Jag vill inte vara vaken när lilla A har somnat. Då kommer tankarna. Och faktumet om att jag måste prata om detta en dag.
Då bli allt påtagligt och jag slåt bak-ut. Jag vill inte prata och jag vill inte ta ställning. Jag vill gråta och sova. Sörja det som kom men gick så fort.
Det är som det är. Jag säger så alltid. Att inte kunna påverka det som redan är gjort eller skrivet. Lagt kort ligger på något sett.
Jag stöter bort. Det är så fel! Jag var ju inte så innan.
Jag borde hitta en distans. Men jag har ofantligt svårt att hitta distans till något som gör ont i hjärtat.
På dagarna finns ett uns hopp som växer i huvudet, en liten röst som säger att allt ska bli bra. Det måste det ju bli. För hur gör man annars?
Men när natten kommer föds tvivel. Sorg och tvivel. Och känslor om att jag aldrig gör detta igen. Aldrig att jag utsätter mig för detta igen.
Men det kommer jag att göra. Någon gång. Helst nu. Det sägs att man måste upp direkt på hästryggen om man någon gång kastats av. Gäller det IVF också? Upp i gynstolen som jag legat i fler gånger än dom flesta har under en livstid.
Är det så?
