Om att vilja mer än orken orkar..

Jag har en dotter. Den finaste, sötaste, snällaste, roligaste, klokaste dotter jag vet. Hon är fantastisk på alla sätt tänkbara. Hon fyller mitt hjärta med kärlek och ödmjukhet varje dag.
Och innan henne visste jag inte att man kunde älska så. Att kärlek kunde ha en helt annan nivå. För henne är jag beredd att göra allt. Och skulle hon be mig, skulle jag ta ner månen bara för hon bad mig.
Men ändå längtar jag efter att ge henne syskon. Jag vill se henne leka med en bror eller syster. Jag vill se dem växa upp tillsammans och skapa band. Skapa minnen. Jag vill att dom gaddar ihop sig emot mig och F.
Samtidigt som jag vill att dom bråkar för att dom är egna individer med egna viljor och åsikter.
Och jag är så sanslöst rädd att det förblir en dröm. Att det aldrig blir så. Att lilla A måste växa upp själv. Eller själv är hon ju aldrig. Men utan syskon.
Jag har en bror. Min lillebror.Vi är som natt och dag. Och han är allt jag inte är, och jag är allt han inte är. Jag är elden och han är vattnet. Jag är en råa energin och han är det stilla lugnet.
Vi har ingeting gemensamt, jag och min bror. Ändå finns det ingen i världen som står min närmre. Och han är den jag flytt till när olyckliga stunder gått igenom mitt liv. Han är lugnet som stillat min rastlösa energi, han är vattnet som släckt elden när ilskan ville annat.
Och trots våra olikheter så är jag så lycklig att jag har min bror. För han och jag delar band och minnen som ingen kan ta ifrån oss.
Och tanken att lilla A kanske inte får uppleva detta får mig att kapetulera i själen.
Jag kan inte sluta nu. Jag kan inte sluta..
Jag trodde jag skulle dö av sorg i fredags, när minuset var ett faktum. Även fast jag trodde annorlunda så hånade det där testet mig genom att bara visa ett streck..F var tyst. Rädd för hur jag skulle reagera av ännu ett nederlag.
Jag gick och la mig. Tänkte att om jag sover så finns detta inte. Och jag kan inte tänka klart.
Jag vaknade av min egen smärta från hjärtehålan. Och insåg att det är faktiskt sant. den tredje gången blev inte "gillt" för oss.
Och likt de lokomotiv, ångvält jag är började jag febrilt leta efter en krigsplan att uträtta. För detta kunde ju inte vara slutet på vår syskonkamp.
Jag vill inte göra frysta försök längre. Jag vill börja om. Jag vill göra något jag tror på. Även om det innefattar sprutor i magen och humörsvängar från helvetet. Det kan ju inte vara värre än hur jag mår idag ändå.
Jag tittar på F. Min älskade make och ser en trött man. Jag ser på mig själv och ser något genomskinligt grått. Jag som alltid lyser..
Vi måste vända detta. Vi måste nå målet svart.. Vi har kommit för långt för att vända om. Jag vägrar att tro att jag kommit hit utan en mening. Även om jag känner mig övergiven av min tro just nu. Jag känner mig övergiven av min Gud, över mina högre makter. Även fast det säkert inte är så.
Men jag måste tro att det finns en plan. En anledning varför vårt mirakel nr 2 dröjer. Även fast vi ber, längtar och kämpar mer än vi någonsin gjort.
Och små små själar kan man inte tvinga fram. Ett barn är ett mirakel ut i dess renaste form. Och det kommer när det är redo. Precis som lilla A gjorde. För när hon kom. När hon kom visste jag precis varför det aldrig gått tidigare.
Det var hon och endast hon som kunde fylla mitt tomrum. Och när mirakel nr 2 kommer. För det kommer. Kommer jag att förstå än en gång. Men det gör ju inte resan dit lättare.
Bagaget börjar bli tungt och jag kan inte göra annat än att be.. Snälla kom till oss snart.. Vi väntar på dig älskade lilla vilsna själ. Hos oss får du ro.Det lovar jag dig..

 

Kommentarer
Postat av: Puffetossan

Kära du,
Jag lider med dig i din kamp! Hittade din blogg av en händelse idag då jag själv är "nyinseminerad" igår tredje gången gillt på RMC i Malmö. Jag gör just nu precis som du gjorde, bloggar och googlar och vågar knappt hosta, nysa eller gå på toa och göra nummer två. Vi har kämpat med IVFen sedan hösten 2010 men tog en timeout på två år (!) och startade upp igen nu i februari. Vi har aldrig fått många ägg och har därför inte kunnat frysa in några. Kamp, tårar, hormoner, sprutor...ett rent helvete för alla som måste kämpa för rätten till ett barn! Känn ingen skam för att du kämpar för att få nummer två. Glöm bara inte bort din värdefulla man i allt detta sorgearbete. Det är ni två mot världen! Jag hoppas att det lilla embryot som flyter runt inne i mig nu verkligen vill leva och stanna hos oss efter all kamp. Mitt råd till dig, ta en timeout och stärk dig psykiskt inför processen igen. Två års timeout som vi gjorde var kanske att ta i, men jag behövde det och jag vågade göra det, vi får se om det var ett smart drag eller inte...
Förhoppningsvis får vi en tidig julklapp i år, på min födelsedag, det kan ju bara inte gå fel, eller?
Jättefin blogg, jag kommer kika in fler gånger ;)
Kram på dig❤️

2014-04-01 @ 15:44:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0