InteUtanF

Alltså!! Om jag ska säga något positivt i denna förbannade barnlösheten så är det att RMC Malmö är fantastiska. Bemötandet är otroligt! Det hejas i korridorerna, det hjälps till i receptionen. Läkare som ler och förklarar! Jag är tämligen säker att det döljer sig en och annan ängel bakom dessa personer.

Nog om det..

VUL idag. Jag är ganska kulven. Tydligen väldigt svårstimulerad i bemärkelsen att bestämma dos på. Idag är ju som sagt sprutdag 8 och jag har många små äggblåsor. Dock bara 4 st som mäter 5 mm. Innan man gör något ska man upp i minst 12 mm. Är det inte väldigt lite att ligga på 5 mm på sprutdag 8?

Fick ta blodprov för att mäta hormonet och sötaste sköterskan Matilda skulle ringa kl 16,00 och berätta om och hur vi skulle fortsätta. Preliminärt så skulle dosen gonal-f sänkas till 187 IU idag och 150 IU i morgon, VUL på onsdag igen.

Ok, jag är alltid varit medveten att jag är en väldigt speciell tjej och gör allt annat än följer mönster, men detta börjar bli väldigt löjligt.. För en gång skull vill jag vara som alla andra!!

 

//Mrs L

Jag har haft ofrivillig bloggpaus ett par dagar. I Onsdags började jag blöda lite mer och misstänkte att jag visst börjat spruta för tidigt. När blödandet fullkomligt eskalerade torsdag, fredag och lördag kändes det som om allt var kört. Jag borde var så fel i cykeln.. Jag kunde inte koncentrera mig på jobb i fredags utan gick hem och grät –Hela dagen! Det är så fruktansvärt psykiskt påfrestande.

Vi hade VUL på lördagen och natten till detta sov jag ett par timmar för att vakna kallsvettig. Gick upp och värmde the i hopp om att detta skulle lugna mina trasiga nerver. Det funkade inte ska tilläggas. När allt är mörkt i världen blir mina tankar ännu mörkare. Jag och nätter är inte bästa vänner. Det har vi aldrig varit. Klockan blev 08.10 och klockan ringde. F vaknade till ett sjunkande skepp. Med tunga steg begav vi oss till RMC. Där var det lugnt. Nästan lite mysigt på helgen. Musik i väntrummet och sköterskorna gick saktare i korridorerna. Träffade den norska mysiga läkaren igen.

Jag berättade om min oro och hoppade upp i gynstolen. Han tittade och Hmm:ade.  Och mitt hjärta rusade åter. Han berättade att där var många äggblåsor, dock väldigt outvecklade. Han utryckte det som att jag var en dam som balanserade på en knivegg. Att jag inte nått upp till min hormonnivå än men att när väl det hände kunde jag mycket väl få fram 50-60 ägg och det ville man såklart inte.

Jag skulle ta bort orgulatran sprutan som han trodde hade satts in för tidigt och höja dosen gonal-f.

Jag ska gå på mycket tätare kontroller och redan idag ska jag på ett nytt VUL.

Jag är fortfarande livrädd att bli stoppad i detta. Och än kan jag inte ropa hej, för jag är långt ifrån över ån än. Så efter kl 13.00 idag vet jag mer. Jag hoppas ju innerligt att allt ser bättre ut idag. Jag har i alla fall slutat blöda.

Tänk, jag längtade efter en normal mens i ett år och när den väl kom så kom den så himla fel…

 

Som vanligt ber jag om era tummar och tår till ett nervvrak som knapps kan hitta sina egna.

 

//Mrs L

Och så kom den. Kvällen jag längtat efter sen i maj. Det är märkligt att längta efter något som instinktivt skulle få en att fly åt andra hållet. Men det gjorde jag inte trots smärre panik när jag öppnade förpackningen och såg att det var en annan sprutanordning än den jag provat med på sjukhuset. Inte blev det bättre av att underbara F refererade detta till att inte vara värre än att svälja ett piller. Behöver jag säga att han inte stod högt i kurs hos mig just då. Nästa bakslag kom när jag såg att det stod IU enheter istället för IE på förpackningen (i bruksanvisningen stod det IE). Nästa hysteriska utbrott var ett faktum! Efter samtal med en virrig läkemedels-tant på något verk som inte gjorde mig klokare ringde jag svärfar. Tänkte att svärfar som är tandläkare måste vara van att handskas med både enheter och sprutor. IU stod i alla fall för international units istället för IE som står för internationella enheter. Så nu vet alla det! IU=internationellt, IE= menat för lilla Sverige. Ok. Klockan slog 20.00 och den där förbannade nålen skulle nu in i magen. Eller rättare sagt i fläsket. Det var inga problem att samla ihop en hög fläsk efter alla mina pergotime kilon. Så där satt jag, men fläsket i ena handen och sprutan i andra. Och kunde inte förmå mig vid mitt liv att trycka in den. Jag grät, jag skrek. F frågade om han skulle göra det vilket jag svarade smått snäsigt att det skulle han dorakt inte för det skulle jag klara själv!! Efter att ha insett att det måste jag faktiskt stack jag äntligen in den där dumma sprutan i magen. Det sved men i ärlighetens namn var det mer vetskapen att ha en nål i magen som gjorde ont. Vätskan sved. Och efteråt när jag drog ut sprutan såg jag en liten droppe på huden och nästa hysteriska anfall började. TÄNK OM JAG INTE FICK I MIG ALLT!!?? Skulle jag ligga kvar tills droppen absorberades av huden? Efter klokt övervägande reste jag mig upp och ringde Fröken S tokgråtandes. Mest arg att vi, Älskade F och jag ska behöva gå igenom detta. Vi som har det så bra, är laglydiga och bra människor, är roliga och lättsamma, duktiga och bidrar till samhället. Att just vi ska behöva sätta sprutor i magen för att få det vi önskar mest i hela världen. Somnade utmattad med busmusen i handen. Och när jag vaknade kände jag mina torra saltstänkta kinder som ett kvitto på en jävligt dålig kväll. Idag är dock en ny dag och rustningen är åter på. Bring it on nåljävel!! Ikväll sitter du återigen i min mage! //Mrs L

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Fantasin tryter och jag står fortfarande i den dumma startfållan och väntar på att få börja springa.

Ingen mens i sikte än. Kanske aningen rosa, men i ärlighetens namn så vet jag inte om det beror på att jag varit bokstavligt talat inne och grävt efter bevis. Jag hoppas att det är ljusrosa. För är det ljusrosa kan jag ha lite hopp över helgen.

 

CD 28. Ingen mens, inga menskänningar, lite rosa.. som förmodligen beror på att jag är dum nog att  kolla en gång i halvtimmen dom sista 3 dygnen.

 

Vi hoppas på bättre jaktlycka nästa vecka.

 

Till dess önskar jag er en underbar helg!

 

//Mrs L

Och så kom helgen igen. Jag kan inte sluta fascineras över att tiden går så ofantligt fort samtidigt som den tycks stå still. Den här veckan har varit.. märklig. Den har kastas mellan hopp och förtvivlan, till längtan och rädsla. Det är många känslor i omlopp i vår lilla familj just nu. Det är ok, vi är på väg så jag tar gärna det. Jag har gått till kylskåpet flera gånger för att se att medicinerna ligger där. Det är ingen dröm, vi ska faktiskt få börja nu. Jag analyserar vad vår doktor sa, hans kroppsspråk. F blir tokig, ber mig sluta analysera allt. Han har rätt. Vad gör det för skillnad? Doktorn sa att det aldrig finns några garantier, men att våra chanser såg väldigt stora ut. Dom orden gjorde mig väldigt glad. Och lugn. Samtidigt som jag VET att många av mina IVF-medsystrar har fått samma mening uppspelade för dom. Jag vill vara positiv. Jag ÄR oftast positiv. Jag tränger bort dumma, taskiga och tråkiga tankar hela tiden. Men då och då smiter en elak tanke förbi. Sätter frö i min tanke och gror. Jag vill kunna dra upp dom där dumma tankarna med rötterna, hälla ut ogräsmedel så dom aldrig kommer åter!! Men jag är trots allt förvånansvärt lugn. Mest fokuserad på målet. Det är märkligt hur man reagerar. Jag som är fylld av alla möjliga sorters känslor. Alltid! Jag som har lätt att skratta, lätt att gråta. Lätt att känna ångest. En riktig ”aningen eller människa”. Men ibland, i yrkeslivet, i kriser, när det verkligen gäller är jag så enormt fokuserad. Fokuserad på målet och att inte falla samman i en hög på golvet. Det är en an dom egenskaperna jag älskar med mig själv. Min målmedvetenhet. Den är jag stolt över och den kommer ta oss till målet en dag. Snart..

 

Morbror har ännu inte slutit ögonen.  Hans hjärta är starkt. Eller är det viljan som är starkare. Jag hoppas att han har ro och kanske till och med lugn att somna med vetskapen att han är älskad.

 

Trevlig helg!

 

//Mrs L

Jag var inne på RMC´s Facebooksida och tittade igenom vem som ”gillat” länkar. Jag är ju själv inte med i den gruppen av det enkla skälet att vi inte är offentliga med vår barnlöshet. Inte mitt val men det måste dock respekteras. Jag är ju inte ensam i vår barnlöshet. Jag såg då en tjej jag kände från förr. Jag skrev ihop ett mail och satt lääänge och tänkte om jag skulle skicka det. Tänk om hon tog illa vid sig? Men jag skickade det i alla fall och jag är så glad att jag gjorde det. Hon svarade så fint och så äkta. Hon gav mig så mycket hopp. Hon berättade om deras kamp och att efter dom kom till RMC fanns bara solskenshistorier!

Hon bär nu runt på ett litet mirakel och är i 20:de veckan. Jag är väldigt lycklig för hennes skull. Det tog till och med på första försöket.

Hon lovordade RMC och dess personal. Jag som inte fått något annat än fantastiskt bemötande när vi var där eller de (otaliga )gånger jag ringt dit i hysteri har varit ganska kluven.

Jag har hört så mycket om att RMC inte är så bra, att Öresundskliniken och Cura är så mycket bättre.

Jag har nu valt att inte bry mig ett dugg om dessa påståenden. Jag har i grunden hela tiden känt mig väldigt lugn och haft ett stort förtroende till RMC. Och hennes lugnade ord gjorde mig bara mer övertygad om att mina känslor är rätt. RMC är ju trots allt en stor mottagning där man samlat massa expertis under ett och samma tak. Det är bra och måste ju också menas den bästa vården vare sig man betalar eller ej. Sen kan jag absolut tänka mig att Öresundskliniken och Cura har ett annat medmänniska bemötande och kanske till och med villiga att prova andra metoder i jakten på ett plus. Det är bra. Privat vård är bra!! Men jag hoppas inte det sitter en skillnad i ifall du betalar eller ej. Jag tror läkarna på RMC är lika kvalificerade som på Öresundskliniken och Cura. Deras utbildning är samma och yrket är precis likadant!

Sen kan jag förstå att andra upplevelser är annorlunda. Jag har en kär vän som lidit mycket för RMCs bemötande. Rent ut sagt blivit diskriminerad av den obetydliga orsaken att det var två kvinnor som sökte hjälp. Otroligt löjligt och inskränkt och jag hoppas att det kommer lösa sig för dom väldigt snart. Det barnet hade nämligen fått fina mammor och ett kärleksfullt hem. Är inte det det viktigaste?

 

Nu har jag valt att lägga all min tro och all mitt hopp i RMC händer. Och jag är helt övertygad om att det kommer dom ta hand om på bästa möjliga sätt!

 

//Mrs L

Tiden går i snigelfart. Egentligen gillar jag inte att tänka på tid. Tid är läskigt. Något som bara snurrat runt en var du än är i livet. Jag gillar inte den tanken.. Tycker det är orättvist att tiden ska gälla även när livet är tråkigt och grått. Men just nu vill jag bara tänka framåt. Jag vill vakna nästa tisdag och känna att snart är vi igång. Snart är vi ett steg närmre vårt mål.

 

Sen har jag ett verkligt dilemma. Mensen! Min mens kommer knappast regelbundet utan pergotime. Jag har ett paket kvar och funderar på att ta det i väntan. Enligt mina beräkningar så borde jag då få ägglossning typ 31-1-2 Okt/Nov. Sen skulle mensen komma typ 7-8 dagar efter det och vi skulle få börja. Vet dock inte om jag vågar, tänk om läkaren ser att jag ätit detta utan hans inrådan. Kan han det tro? Men om jag inte gör det kan jag få vänta länge på mensen.

 

Igår spenderade jag hela dagen på sjukhuset. Lilla mormor hade ramlat och jag släppte allt och åkte in för att stötta mamma och självklart mormor. Min mormor är 87 år och cyklar 1 mil per dag, går på jympa och följer modetrender. Min mormor är ingen vanlig  mormor! Så därför var det fruktansvärt att se henne så. Skrek av smärta från höften. Tack och lov var inget brutet och det trodde läkarna berodde på hennes fantastiska fysik. Jag hoppas jag ärvt hennes gener.

 

Sen har mensen startat idag och därmed är 4 försöket och 6 kilo förgäves. Det gör mig dock inte så mycket nu. Nu ligger ödet i någon annans händer och jag VET att det kommer sluta strålande.

 

//Mrs L

Efter vårt galej i fredag har jag och älskade F sovit.. och sovit.. och sovit.. Det var precis som om all luft gått ur oss och att vi äntligen kunde andas. Jag känner mig utvilad och snudd på en ny människa.

Jag är enormt glad samtidigt som jag självklart har massa funderingar och rädslor.

Vad gör jag om mensen inte kommer efter den 2 november? Den har ju strulat förr..

Tänk om vi inte hinner innan juluppehållet?

Sen tänker jag självklart på allt det där andra som säkert alla andra också gör. Äggen, spermierna..

 

Jag som är enormt spruträdd är faktiskt inte nervös inför sprutorna. Bring it on. Här ska det göras barn och ingen liten skit spruta i världen ska stoppa mig.

 

Vi fick även hem ett papper som frågade om vi ville vara med i en forskningsstudie där man kollade AMH värdet innan, under och på äggplocksdagen. Jag vet inte än. Vi skulle inte få reda på mitt utan jag skulle som sjuksköterskan sa av-identifieras. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra men en del av mig tänker att kan det hjälpa någon att inte behöva gå igenom detta så är det värt det.

 

Men jag känner mig stark. Jag säger till mig själv minst 50 gånger om dagen: Det ska gå! Det kommer gå! Det ska gå! Jag är rustad för kamp och inget ska stoppa oss. Jag tror aldrig jag varit så laddad förut.  

 

Föresten om det finns några Malmö läsare här? Om ni gjorde akupunktur, var och när började ni med detta?

 

8 dagar till patientskola och 24 dagar till första läkarbesöket! Nu kör vi!!

 

//Mrs L

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Jag väntar och längtar tills vi är igång. Tills det känns som om man gör något på riktigt.

Även fast jag äter Pergotime fortfarande så känns det ändå som om vi står stilla. Tre försök har ju inte funkat och jag har väl inte några större förväntningar nu inför fjärde.  Jag väntar på ägglossning och det är tärande. Lite molnande värk i höger äggstock annars känns inget att det ens skulle vara på väg. CD 16 redan.  De andra gångerna har jag dock fått ÄL på dag 20,16 och 21 så än har jag inte tappat hoppet att den ska komma. Jag blir inte alls förvånad om den kommer till helgen då vi ska till huvudstaden för att fira Underbara A. Då får det lösa sig det också. Jag är trött på att begränsa mitt liv pga av detta.

Första månaden jag åt Pergo drack jag inte en droppe sprit. Jag var super rädd att det kunde påverka och dessutom stod det på bipacksedeln att man kunde få leverskador av tabletterna så jag tänkte det var bäst att inte späda på det.

Nu drick jag med måtta, ett glas eller två när jag är bortbjuden. Dock inget alls under ÄL. Man behöver ju utmana ödet.

Jag läser bloggar om alla tjejer som ruvar just nu. Jag håller tummarna för funkar det för dom, kommer det funka för mig. Det är sjukt att mäta sig med andra men det är det jag gör nu.

 

Igår var jag hos en väldig fin tjej som jag lärt känna igenom Barnlängtan. Det är förlösande skönt att kunna vara precis som man är med någon som förstår. Hon och hennes fru är fina människor med stora hjärtan och jag hoppas med hela mitt hjärta att det snart är deras tur. Dom har kämpat länge nog.

 

På lördag går vi in i en riktig höst månad. Jag älskar hösten och vintern. Denna hösten ska jag försöka få lugn i sinnet. Jag måste det för vad som komma skall.

 

// Mrs L