InteUtanF

Ja, var ska jag börja.

Jag börjar nog med det väsentligaste. Tack Gode Gud för att jag stod ut. Tack för du fick F att stå ut.  Tack livet för att du kanske lyssnade förut. Tack min älskade make för du inte lät mig falla. Tack min själsfrände S för du får mig orka. Tack Lise för du alltid peppar när min mörka sida tar över.  Tack lilla A för i dina ögon fann jag styrkan att fortsätta.

Så kära Livet.. Jag lovar att hedra allt jag sagt. Låt nu bara vår älskade Bubblan den andra stanna hos oss.

Tack Gode Gud för vetenskapen och för min älskade familj som nu ska gå från tre till fyra.

Hej kära liv.

Jag tror du och jag behöver prata. Det var ganska längesen sist och sanningen är att jag nog tappat hoppet för dig ett tag.

Det var ett ofog av mig och ska självklart ändras genast. Men för att komma till insikt så får du och jag prata ut. Ok?

Du har gett mig ett tufft år. Det kan vi väl båda komma överens om va? Hur tänkte du när bovar och banditer, våldtäktsmän och idioter kan skaffa barn men inte jag? Du har säkert en plan med dina tidpunkter men jag deklarerar här och nu att detta måste få ett slut. Jag vill verkligen ge min älskade dotter ett syskon och min make ytterligare ett barn. Vi vill vara fyra runt matsalsbordet och uppleva familjekaoset men omaka strumpor och vems tröja är vem. Jag vill höra Astrid viska i lillasyster/brors öron att hon älskar hen så, samtidigt som hon deklarerar att det var bättre när det bara var hon. Det här ändras ju med åldern.. Men jag vill se charmen i att se dom växa upp sida vid sida. Genom kärlek och bråk.

Jag vill veta att den dagen vi inte finns har hon någon som hon kan prata sommarminnen med. Någon som kan dela upplevelserna av hennes föräldrar och vara sidor. Både bra och dåliga.

Detta är väl inte för mycket begärt?! Jag kräver inte att bli mångmiljonär precis.

Så kära liv, se nu till att detta blir en bra höst. Att den där vägen vi ofrivilligt styrts in på leder fram till något underbart. Något vi kan hämta kraft i och andas i. Vila för en stund.

Kära liv vi är långt ifrån klara..

Gör så min kärlek till min man växer för varje dag. Låt honom vandra i lycka och välgång. Hälsa och mod. För den mannen jag blev kär i ägde världen. Du tog lite av det från honom den dagen i Maj 2011. Han är en fantastisk far. Och make. Även när det är tufft så hittar han vägar till ljuset. Ta aldrig detta ifrån honom. Låt honom vara fantastisk i all hans heder. En bättre pappa finns inte. Och han sätter alltid sin familj först. Så för en gång skull tycker jag att du ska sätta honom först.

Jag har aldrig räknat med att livet skulle vara enkelt, men hjälp mig förstå varför olyckor oftast kommer i klump. Kan det vara meningen egentligen?

Kära du, låt mina föräldrar åldras med värdighet. Dom har levt ett rikt liv, men som alla andra kantats av motgångar och välgångar. Det var väl ganska onödigt att ge mamma MS. Men om du nu promt hade en tanke bakom det så ge henne styrkan att kämpa. Så som du fått mig att kämpa i mina motgångar. Dom är underbara människor så som du vet. Hos dom saknade vi aldrig värme, jag och min bror. Vi lärde oss älska dig hos dom. Och att aldrig ge upp. Även när man står på knäna och tittar upp och frågar, räcker det inte nu? Snart måste det väl ändå bli ljust. Låt dom aldrig tina bort på något hem. Låt mig aldrig bli den dottern som låter dom tina bort på något hem.. Hjälp mig med det om jag går fel.

Och låt min bror bygga ett hem, låt honom hitta rätt i jobbjunglen och om det inte hade varit för mycket begärt ge honom modet att fria till sin käresta. Hon är så bra för honom..

Låt mina vänner hitta styrka att vänta på mig i mitt mörker. Jag skjuter bort dom för jag orkar inte ta tag i vänskap när allt annat känns svårt. Led mig till dem och ge mig orden att förklara att det inte handlar om dem. Att det är svårt att vara en bra vän när energin slukas av sorger om och om igen. jag kommer att komma tillbaka till skratten, till vindränkta nätter en annan gång. En tid då det passar.

Och till den viktigaste. Min dotter och hennes framtida syskon. (för syskon ska hon ha, hör du det Livet! Det är lika bra att lägga ner din ganska ihärdiga kampanj för motsatsen) Jag önskar er allt! Kort och gott. Jag önskar er somrar och barbenta fötter i gräset, jag önskar er förväntan på julafton och att äta tårta direkt från fatet på födelsedagar. Jag önskar er ett sorgfritt liv. Men det finns ju tyvärr inget som heter ett sorgfritt liv. Och så önskar jag er så mycket lycka det bara går, och när det inte går önskar jag er styrkan att ta er igenom sorgen. Jag önskar att ni kommer se värdet av kärlek och att allt det man vill "ha" inte är så viktigt så länge man har varann. Jag önskar er att stå nervösa på skoltoan och överdosera läppglans för att den ni tycker om har rast samtidigt som du. Jag önskar er mycket pirr i magen. Så snälla livet, ge min dotter och framtida barn det bästa du bara kan. Jag lovar att hjälpa dig i ditt arbete. Och försöka vägleda, älska, råda, tillrättavisa, skälla, krama som bara en mamma kan. För en mammaskärlek är helande. Och jag lovar att alltid finnas där, även fast jag inte alltid kommer att tycka om det dom gör eller hålla med.

Har vi en deal?

Har du någon plats för fler önskningar så vill vi gärna hitta någon som vill köpa vår lägenhet också. Men det är om du har tid. Koncentrera dig på det andra.

I gengäld lovar jag dig att hålla ut, att aldrig ge upp, och lära mig se ljuset i det mörka. Jag lovar att leva livet jag är tilldelad till fullo. Jag lovar att vara den bästa mamman jag bara kan vara, jag lovar att inte bli arg för småsaker och alltid berätta för mina barn innan dom somnar att jag älskar dom mer än allt. Jag lovar att vara en bra fru, och inte bli arg när Fredrik jobbar över eller måste åka bort. Jag kommer till och med ha överseende med otämda diskmaskiner.

Vänd nu denna trenden kära liv. Jag ska hjälpa dig med ett positivt sinne.. Ok?

Tack på förhand.

Din trogna

Lina

Sommaren har varit fantastisk.

Det har funnits ett liv i mig, som inte funnits på länge. I takt med veckorna gick blev också sinnet ljusare. Det är en märklig företelse att något så enkelt som ledighet och sol kan tina upp en fruset inre. Vi har njutit så av vår lilla A. Hennes charmiga och trotsiga upptåg. Och vi har tagit dagarna som dom kommit enlig henne. Vi åkte till Mallis. och åt glass varje dag, till och med till middag ibland. Vi har gått prommenader i solnedgången, och hängt i Johannas och Christians hyrda sommarresidence. Jag har druckit rosé med ett bättre samvete än jag någonsin haft. Lilla A har fortfarande sommarlov. Precis som det ska vara. Hon är hos mormor och morfar och gör utflykter med dom. tältar innomhus och gör precis allt hon inte får göra hemma. Nästa vecka börjar allvaret även för henne med dagis och allt vad det innebär. Allvaret började för mig för ett par veckor sen själv. Ett annat allvar. Min mens kom. Och med mensen paniken. Vet nog inte en enda kvinna som gillar sim mens. Men för oss ivfkvinnor är det ju en ständig påminnelse en gång i månaden att det inte växer något där. Jag hatar verkligen att blöda. Samtidigt som det funnits stunder då jag längtat efter mensen för att få börja om. Detta gången blev det mer ett uppvaknade från vår fantastiska sommaridyll, att något nytt skulle ske. 15 dagar efter skulle jag ju börja med provera. In i det sista måste jag erkänna att jag inte visste om vi skulle fortsätta. För den där totala ångesten av misslyckanden som avlöste varann i våras kändes helt plötsligt så himla färska. Men med en endaste dag till godo så tog jag ändå den där tabletten som ska framkalla just det värsta jag vet, mens! Så i går tog jag sista tabletten i väntan på det värsta jag vet, för att skapa det bästa jag vet. För att skapa en tvåsamhet till vår dotter. För att någongång få bli fyra runt matbordet.

Jag önskar du är redo nu lilla själ, Att du vandrat klart där ute och är redo för oss. Lilla själ, för visst är det dig jag känner närma sig. Vi väntar på dig, även fast väntar är tung. För dig orkar jag lite till, för din blivande syster orkar jag, för oss orkar jag.

Jag sitter och tittar på kort. Det var igår men ändå snart två år sen. En liten liten bebis rymms på fotona. Med kolsvart hår och internsiva ögon. Hon ligger i min famn och jag slås av att hon är min. Det var henne jag kämpade så för. Mina första ord till henne var: "jag känner dig, jag känner dig". Som ett mantra. Jag hade alltid hört att man känner inte sina barn innan dom kommer. Det var inte sant, jag visste exakt vem hon var. Hennes person.  Och jag hade älskat henne långt innan hon kom till mig. Och nu var hon här. En kopia av sin far. När jag ser på denna lilla flicka nu förundras jag över hennes vilja. Min stora stolta tjej. Som alla berömmer med sin trygghet. Ibland glömmer jag att hon bara är drygt två år. Hon kan så mycket och vill ännu mer. Men ibland spricker hennes ålder igenom och bara mamma duger. Hennes doft är mitt livselixir. Och jag kan känna mig berusad när jag om natten står och andas in hennes doft till hennes lugna andetag. Jag gör allt för henne. För henne hade jag tagit ner månen, slåtts med drakar och gått på vatten. Året mellan 0-1 gick fort, men året mellan 1-2 har gått om ännu fortare. Jag blir så rädd för det. Och jag vill inte förlora fler månader i IVF träsket. Jag är duktig att ta vara på tiden med henne men jag vill inte att sorgen ska ta över min övriga tid. Jag vill känna mig hel alltid.

Ibland förstår jag inte varför vi inte ger upp tanken på ett syskon. Men jag kan inte. Det finns något så stark inom mig som skriker kämpa. Även fast själen blöder av trötthet. Jag kan inte ge upp! Jag vill inte ge upp. Jag är inte klar. Vi är inte klara..

Jag sätter allt mitt hopp till den nya kliniken. Och det faktum att en liten underbar dam sa: "jag kan garantera dig att du blir gravid nästa gång.. men jag kan garantera dig att du blir gravid". Punkt!

Lugnet kom tillbaka i mitt bröst. För kämpa orkar jag, om jag vet att det inte är i onödan.