InteUtanF

Efter en relativt otroligt ”pissig” vecka med märkliga besked och hjärnspöken mår jag idag kanske bra igen.

Jag var på inskrivning på Cura kliniken och träffade Dr B. Med mig hade jag min journal och var förberedd till tänderna. Här skulle det krigas för min rätt att bli med barn.

Jag kom dit och ett fnittrigt par satt i väntrummet, dom skulle på sitt första ultraljud och kom senare ut med ett foto på deras nygjorda mirakel. Jag ville spy där och då. Efter måndagens akutmöte med den kvinnliga unga gynekologen var mina förhoppningar som bortblåsta och dessutom var humöret inte alls på topp. I 35 minuter utöver avsatt tid satt jag och väntade på att dom skulle kalla in mig.

Och så ropade dom plötsligt mitt namn och en äldre man möter mig i dörren. Jag fick beröm för jag hade med mig min journal för förra stället och jag förklarade mitt ärende med tårarna i ögonvrån. Han tyckre det var ytters märkligt att RMC ville att jag knaprade Pergo i några månader till. Han sa då dom lugnande orden. Löser det sig inte själv denna månad kommer du hit med din man så tar vi nya prover och remissen skickas härifrån. Ok.. ett problem avklarat. Mina cellförändringar som såg så konstiga ut då? Jag gick in i undersökningsrummet och Dr B började kolla runt. Han var tyst länge och tittade mycket noggrant. Sen san han: så då kan du klä på dig och komma in på mitt kontor sen. Hjälp tänkte jag. Inget såg konstigt ut!! Inget alls. Allt var normalt, inget var rött eller irriterat, ingen svamp.. inget!! Jag skulle inte oroa mig tyckte han. Där och då blev livet lite bättre. För idag har jag bestämt att livet är bra. Annledningar?

 

Jag är gift med universums underbaraste man. Han har allt man bara drömmer om och tar mig till himlen och tillbaka varje dag. När jag hör hans nycklar vridas om i låset slår mitt hjärta dubbla slag. Hans glittrande ögon är mitt livselixir.

 

Jag har vänner att dö för. Och mer fantastiskt skulle faktiskt dom göra det för mig, varje dag. Fröken S kämpar även fast det nog är ganska svårt för henne. Hon har ju sitt och hur kul är det med en infertil, ledsen bästis varje dag?

 

Jag har en fantastisk familj. Som bryr sig och älskar vad som än händer. En familj som blev så mycket större för ett år sen när vi gifte oss. Och ni vet vad man säger : the bigger the better!!

 

Ett jobb som får mig att utvecklas. Chefer som tror stenhårt på mig och mina ambitioner.

 

Det är snart höst på riktigt. Min bästa årstid.

 

Idag är helt enkelt en ganska bra dag!!

 

//Mrs L

Jag är slut som artist! Mitt huvud hänger inte längre med och ett totalt jävla mörker har totalt tagit mig. I går sökte jag akut, jag ville mest veta om jag hade haft ägglossning och om jag fortfarande hade vätska bakom livmodern. Då säger den nya tjejen (gynekologen) ordagrant: När gjorde du cellprov sist? Berättade att det var ca 2 år sen och att jag är mycket noga med mina kontroller. Då säger hon att hon vill ta ett cellprov för att det ser ”konstigt” ut. Att jag är röd och lättblödande.

Nu är jag så fruktansvärt rädd så jag knappt kan andas. Jag har ett sånt enormt tryck  för bröstet och kan liksom inte fokusera.   Jag var ju hos världens bästa gynekolog för bara en månad sen. Jag har gjort säkert 10 vaginala ultraljud i år och han har aldrig sagt något om detta. Hon såg detta med blotta ögat att något var ”konstigt”. Jag är så otroligt orolig och rädd. Räcker det inte med infertilitet? När ska jag få andas ut, när i helvete ska jag få mitt liv tillbaks?

 

// En orolig, ledsen, arg Mrs L

Förra veckan var jobbig. Jag var väldigt nere utan att riktigt veta varför.

Vi hade konferens och jag hade laddat stenhårt inför försvarstalet till mina säljare. Det gick bra och dom förstod min mening och insåg vikten av deras förarbete. Bra, jag orkar inte ha det hängande över mig också.

 

Jag har inte fått ägglossning än. Också väldigt frustrerande. Är på CD 18 nu och inte ens ett litet spökstreck på ägglossningsstickan. Enormt trist och tärande. Första gången kom den CD 19 och förra gången kom den CD 16. Nu lär den ju komma mycket senare om den ens tänker behaga komma. Känner enormt obehag och nästan en svidande känsla i de nedre regionerna, så jag har ringt kvinnokliniken för en akuttid idag. Är ganska säker på att det måste vara ett allmänna kriterier att man måste vara sur och bitter för att få jobb som tidsbokare där. Har på riktigt aldrig ringt dit och fått en trevlig tjej på andra sidan luren. Blää för er dumma tidsbokare.

 

Träffade även min gravida vän i onsdags på ett event. Hon hade fått mage och jag kunde knappt titta på henne. Jag måste lära mig att bli glad för andras skull gällande graviditeter. Karma is the shit och i den bemärkelsen måste jag lära mig bli glad för andra. Igår fick vi reda på att mina svärföräldras bästa vänner skulle bli morföräldrar. Deras dotter gifte sig en månad senare än jag och F och nu är dom i väntans tider. Jobbigt och jag blev direkt illamående.

Jag känner riktigt hur giftigt bitter jag är just nu. Måste komma ut ur detta snart. Inte ens Fröken S kan få mig på andra tankar.. Och då, då har det gått jäkligt långt!!

//Mrs L 

Helgen kom och gick fortare än vanligt. Jag märker att jag är trött när jag kommer hem från jobbet på fredagseftermiddagen. Jag är mer eller mindre aldrig trött och tvingar mig sova på kvällen känner att detta tär på mig, därav tröttheten. Men det var en bra helg. Räkfrossa med fina svärföräldrar i en stuga som mer eller mindre sjunger på sista reversen i vinden, lördag bestod av tjejmiddag till en älskad svägerska med fina vänner. Det var väldigt lättsamt och det dansades på inte mindre än 3 uteställen innan jag tog av mig mina fina svarta pumps med röd sula och traskade hemåt i natten.

På söndagen var det dags för husvisning. Underbara svärfar följde med som rådgivare. Han pratade glatt om barnrum och jag tänkte för mig själv : Du skulle bara veta!! Barnrum ska det absolut bli, var, när och hur står fortfarande skrivet i stjärnorna dock.

 

Denna veckan börjar jag träna. Mest för jag nu haft uppehåll i närmre TRE månader!! DÅLIGT! Sen vill jag verkligen gå ner lite i vikt. Jag är inte överviktig eller så men Pergotime behandlar inte min kropp snällt och sen första tabletten svaldes pekar vågen nästan 6 kilo mer. PHUU.. det ska gå ner igen. Tror även att kroppen blir mer mottaglig om den mår bra även på insidan såväl som utsidan.

 

 // En husletande, barnrums drömmande Mrs L

 

Brev till F..

 

Älskade finaste F.

Det är snart tre månader sen vi fick veta att det skulle bli lite svårare för oss att bli föräldrar. För nästan tre månader sen rasade en del av vår trygga värld.

Något märkligt hände då älskade F. Jag som inte trodde man kunde komma en annan människa närmre jag är dig blev dig ännu närmre. Jag tänker ofta ofta hur orättvist jag tycker detta är. Orättvist för jag vet vilka föräldrar vi varit (och kommer att bli). Jag blir bitter och ledsen när man hör om knarkare och andra dåliga människor som hela tiden blir gravida. Jag blir arg när jag hör om fosterhem. Det borde inte behöva finnas. Är man välsignad med barn borde man älska, ta hand om, vårda detta tills himlen faller ner. Inget annat är acceptabelt!  Du är lugn. Du är fin. Du är stillheten i mina ådror. Jag vet att du tänker även du, men du tappar sällan hoppet. Och det är ditt hopp jag lever på. Jag har sagt det innan och det tål att sägas igen, om man någonsin skulle gå igenom ett helvete som detta så ska man gå igenom det hand i hand med dig.

 

Jag älskar dig! Helt och rent!

 

Förevigt din //Mrs L

Detta är så löjligt att det knappt är värdigt att skriva om. Igår kablades ju nyheten om Kronprinsessans och prins Daniel väntade barn. JÄVLA SATANS SKIT skulle jag vilja säga. Jag och F gifte oss nästan samtidigt och jag har alltid haft henne som en sorts måttstock. Och vid varje misslyckande har jag tänkt : Jaja.. kronprinsessan är i alla fall inte heller gravid. Så löjligt men det är så jag tänkt. Hur ska man tänka nu? Om man nu är royalist som jag anser mig vara, är det då ok att inte glädjas åt Sveriges blivande tronarvinge? Jag känner mig så egoistisk.

 

Jag känner just nu att vi står i någon ingenmansland. Vi vet vad som är fel, Pergotime funkar inte (eller har i alla fall inte gjort än) och RMC säger åt oss att vänta.. Det är så enormt tärande! Jag vill bara kunna koppla bort tankarna. Tänka att det löser sig någon gång. Men varje gång jag tänker så kommer följdtanken: Vad gör jag om det inte löser sig? Hur går man vidare då? Jag vet ju redan nu att jag aldrig kommer känna mig helt hel eller tillfreds med ett liv utan barn. Usch, jag får bara inte tänka så. Det ska gå, det ska gå, det ska gå!!! Snart kan jag kontakta RMC igen och då måste dom faktiskt lyssna.. Jag måste koncentrera mig på att det faktiskt är 2 av tre som lyckas efter 3 IVF. Det kommer lyckas..

 

I morgon drar Malmöfestivalen igång. Hela vår vackra innerstad förvandlas en gång om året till ett inferno! Unga tjejer med alldeles för lite kläder, folk från närkommuner som tar bussen in och super sig redlösa och spyr ner vår vackra port, matos som sätter sig i kläderna, parkeringsplatser som fylls alldeles för fort, medelmåttiga band som ingen hört talas om. (Bortsätt från i fjol då Winnerbäck kom och förgyllde festivalen och jag kände att allt hade en mening igen). Får de det positivt. I 7 dagar  kan jag irritera mig på annat än det faktum att jag är väldigt ledsen..just nu!

 

// Mrs L

För tre dagar sen började jag med min tredje Pergotime kur. Du hade jag blött sen 4 dagar tillbaka. Saken är den att jag är ordinerad att ta pergotime på 3:dje mensdagen och inte 5:te som dom flesta tycks göra. Jag hade bara lite blödning men sköterskan på RMC sa att jag skulle räkna mensens första dag när rött kom istället för rosa eller brunt. (Kan inte fatta att mitt liv tog en sån här vänding, om någon skulle sagt för ett år sen att jag satt och skrev ingående mensinlägg om färg och mkonsistens hade jag nog svimmat på plats). Sen försvann mensen på dag 1 med pergotimen för att igår och idag tillta massa. Nu är det mer som riktig mens än innan. Nu till frågan jag hoppas ni visa tjejer besvara!

Om detta är dag 1 och inte för tre dagar sen. Har jag då förstört alla chanser till ägglossning i och med att jag då börjat äta tabletterna för tidigt? Någon som vet??

 

I övrigt ska jag passa min finaste älskade brorsdotter ikväll. Det är enormt befriande att mysa med henne. Ångesten är alltid total innan och efter och rädslan kulminerar, bönerna blir fler och jag önskar lite mer intensivt att även vi ska få uppleva föräldrarskapet. Men stunden med henne är underbar! Hon är så klok för att vara 28 månader. Pratar i hela meningar och cyklar balanscykel!!

Nä coolare katt får man leta efter där hon springer rundor i blöja och rosa paljett Converse!!

 

//Mrs

Idag är ingen bra dag. Fröken röd kom i helgen och första pregotime tabletten svaldes idag. Tredje gången gillt?! Jag är känslig som en stackars 15 åring och vill helst gråta hela tiden. När jag kom till jobbet fick jag väldigt oförtjänt ”kritik” från en medarbetare. Jag blev så vansinnigt rosenrasande och slängde upp bevis på att påståendet faktiskt inte stämde. Jag är så jävla trött på att man måste kämpa ännu hårdare i yrkeslivet bara för man är tjej. På mitt jobb härskar männen.. och jag. Dock så måste jag hela tiden hålla fast i tronen så ingen annan försöker knuffa ner mig. Och idag när allt annat var upp och ner rann bägaren över. Jag mer eller mindre skrek till mannen i fråga att jag faktiskt nyss satt i mig massa hormoner och inte orkade diskutera som jag utryckte det : några jävla dagisfasoner skvaller från några mesar!! Samtidigt som tårarna skymtades i ögonvrån! Usch och fy! Jag som aldrig visar mig svag eller liten på jobbet känner mig som Maria Montazami skulle sagt: väldigt EXPOSED! Min fina bästa vän kom med falafel-lunch som vi intog på COOPS parkering. Jag som var så arg och ledsen grät och slog i bilinredningen mellan fina S mest torkade snor och tårar. Hon är bra den där S, även fast jag säger det alldeles för sällan numera. Jag får ändra på det..

Så nu börjar tredje och förhoppningsvis sista gången med Pergotime. Blir det inget denna gången hoppas jag verkligen att dom tar tag i oss på RMC. Det sa dom ju sist.. Men det kan ju ändra sig, det fick vi ju bittert lära förra veckan!

Jag är trött på att känna mig maktlös. Jag är ingen maktlös person. Jag är stark, klarar allt och fixar det dessutom med bravur. Så har det alltid varit. Men i detta kan jag inte styra, detta kan jag inte påverka. Någon annan håller mitt öde i sina händer. Och det gillar jag inte alls!! Jag är drottning över mitt öde, jag har bara tillfälligt abdikerat..

Nä usch och fy.. Denna dagen borde spenderas i sängen. Men istället fick man brottats med maktkåta män, Fröken Röd och falafelsås över min fina kjol.. Toppa med lite barnlöshet så har du min dag.

GOD NATT!!!

// arg som ett bi Mrs L

Jag har så svårt att vara positiv. För människor som inte känner mig så väl kan detta tyckas enormt märkligt. Jag vet inte hur ofta jag hör på både i mitt yrkesliv och privatliv att jag alltid är glad, sprallig och energisk. Men vad som händer inom mig är en helt annan sak. Jag funderar väldigt mycket, och just nu upptar IVF och barnlöshet hela min hjärna. Jag pendlar mellan att känna hopp och glädje vad som komma skall till att 10 minuter senare känna hopplöshet, orättvisa och sorg över att vi måste gå igenom detta. Jag pratar mycket om ”resan”. Min och F´s resa mot att förhoppningsvis en dag bli föräldrar.  Just nu känns det som att planet står på startbanan och har tekniska svårigheter, och vi vet inte riktigt när avgångstiden blir.. Jag vill ju i alla fall vara uppe i luften och längta tills vi är framme. Märklig liknelse men så känns det.

 

Och jag som skulle klassas som en enormt världsvan ung dam, borde väl inte egentligen ha några problem att vänta en stund på en ny slott-tid? Men sanningen är att även i verkliga livet och i verkliga resor och på riktiga plan är jag enormt rastlös och vill faktiskt bara komma fram..

 

Nu är den första arbetsveckan avklarad. Jag är glad att fredagen kom fortare än jag anat… Jag längrat bara till hösten och vintern. Förhoppningsvis har vårt plan lyft då..

 

Trevlig helg!!

 

//Mrs L

 F Är min klippa. Jag kan alltid hålla mig i honom när hela världen stormar. Han är allt för mig. Min man, min älskare och min bästa vän. Han vet allt om mig och det finns inga hemligheter mellan oss. Han läser av mina ansiktsuttryck och ögon. Igår när jag kom hem visste han direkt att något var fel. Jag berättade om samtalet till RMC. Han blev arg och besviken att man inte kan lita på vad folk säger. I morse ringde han i alla fall upp RMC och frågade vad som egentligen står i journalen. Då fick vi ett annat bud. 1 månads pergotime sen IVF. Ok igår var det 3 månaders pergotime och möjligtvis IVF? Kommunicerar dom på RMC överhuvudtaget?!

I vilket fall som helst är jag så tacksam och tackar högre makter för att jag får dela mitt liv med F. Om man nu någonsin ska gå igenom detta helvete med någon så ska man absolut göra det med någon som F.. Helt klart!Istället för att slita i sönder varann pga av alla utredningar, hormoner och ovisshet är vi närmre varann än någonsin. Trodde inte ens det kunde vara möjligt. Han bor ju redan i mitt hjärta.    

 

Jag mår fortfarande illa, fortfarande rosa i brallan, men brösten har i alla fall slutat ömma. Alltid nått.. Nu får jag väll bara vänta på att Fröken Röd ska komma så jag kan börja om med Pergo. Igen.

 

Det kommer bli en låååååååååååång höst…… Men jag som älskar hösten och vintern får väl se något positivt med det också. Grova strumpbyxor och odd molly koftor i ull är liksom min melodi. Yankee Candles och höstrusk gärna när dropparna smäller på försterbläcket.  

 

//Mrs L

Ja, och så kom den där förbannade hopplösheten och ilskan!!
Har haft ont i magen och kännt mig illamående sen jag hade ägglossning för 9 dagar sen. Idag kom det även lite rosa efter toalettbesöket på pappret.
Efter som min fantastiska gynekolog har gått i pension så ringde jag RMC för att rådfråga. Då fick jag veta att vår "fantastiska" Dr K hade skrivit i vår journal att vi skulle försöka bli gravida med Pergotime i några månader SEN skulle han möjligtvis skicka iväg oss till IVF.. Möjligtvis?!?! Vill han att jag ska gå in i väggen här och nu?!  För det första så har vi provat Pergotime i 2 månader. Det har ju uppenbarligen inte hjälpt även fast jag vet med bestämdhet att vi prickat in ägglossningen!! Och sen så sa han när vi har där att vi skulle få hjälp med IVF, han skulle skicka in remissen efter deras sommaruppehåll. Varför har han ändrat sig nu?! Jag är arg. Frustrerad. Ledsen. Tom. fan fan fan.. Nu blir ju denna jävla resan ännu längre. Jag vill ju bara komma fram så jag kan se målet.

Sjuksystern på andra sidan luren var väldigt fin så henne kände jag inte för att ta ut min frustration på. Hon sa att hon trodde att det var mensen som var på ingående. Jaha.. Kul.

Men varför känner jag mig så märklig då. Jag mår aldrig illa när jag ska ha mens, har typ aldrig mensvärk och inte ens någon ordentlig mens..

Nä jag är arg. Och mest av allt vill jag ha en ny gynokolog som förstår. När föresten mest av allt vill jag vara normal och få barn på naturlig väg!!

// Mrs L

Sommaruppehållet är slut och jag är tillbaka på jobb.
För RMC är också sommaruppehållet slut och jag ringde och kollade om vår remiss var skickad.
Det var den inte.. förstås. Varför ska saker vara lätt när det kan vara svårt?
Jag fick även veta att det är 4 månaders väntetid efter remissen är skickad. Jag tyckte det lät som en halv evighet med damen på andra sidan luren meddelade mig att det tydligen var KORT i jämförelse med Göteborg och STHLM.. jaha.. men för mig är det en världshistoria förlänge.

Mitt "sommarlov" kom lägligt! Jag behövde varva ner och andas. Det har blivit alldeles för många glas vin, för många sena nätter på dansgolven. Men jag behövde det!! För mycket pengar har spenderats och med facit i hand kunde vi åkt till Thailand i 2 veckor och ändå ha pengar över i jämförelse med vad vi gjort här. Då ska det ju dock sägas att en väldigt dyr kamera inhandlats till min fotointresserade F. Jag tappade ju hans favoritobjektiv i marken på midsommar. Försäkringsbolaget suger så det var lika bra att köpa ny.. Bra tröst för en ledsen själ, just då.

Har även upplevt vår första gravida vän.. Inte kul! och jag anser att jag förtjänar det mer. Får man verkligen vara så egoistisk så man säger så? Hon stoltserade att det "tog på första försöker".. Kul.. Förbannat jävla kul lilla du!!

Jag har haft ägglossning också! Det är det bästa.. För 7 dagar sen.

// Mrs L