InteUtanF

Jag, F och Bubblan önskar er alla en fantastisk jul! Jag är så tacksam för alla era råd och den stöttning ni ger mig! Jag hoppas ni vet att ni alla är guld värda för mig.

Ta hand om era nära och kära.
Och glöm inte att på julaftons natt hörs önskningarna tydligare och miraklen är ännu mer närvarande.

Stor kram

Mrs L eller kort och gott Lina.

Detta inlägget har jag skrivit på från och till under hela resan för att sammanställa mina intryck av RMC. Jag tyckte tidigt att det var märkligt att det riktas så mycket kritik på nätet mot RMC. Jag kan med facit i hand säga att jag aldrig varit gladare än att jag fick komma till just dom.

Jag hoppas att om det finns någon läsare eller om någon googlar RMC malmö i framtiden dom kommer till detta inlägg istället för alla tråkiga trådar på Familjeliv.

När vi skulle börja vår IVF hörde man att Öresundskliniken var bäst, efter det kom Cura och sist kom RMC. Inte på grund ut av resultat utan efter vad jag hörde, att personalen kunde vara lite svår. Svåra att få tag i, och svårt att få svar. Vilket skämt säger jag! Jag är en krävande patient. Jag kräver svar och vill hållas underrättad hela tiden. Jag ringer om jag fått en fis på tvären, hellre för mycket eller för lite. Så till den milda grad att flera av sköterskorna svarar väldigt igenkännande : Hej L***!! Aldrig några sura miner, aldrig några dumförklaringar. Utan bara en fantastisk ställning om att inga frågor är för dumma. Läkare hejar i korridoren, tider hålls förvånansvärt bra och vi har till och med kommit in tidigare ett par gånger. Och resultaten är fantastiskt bra. 80% vid tre fullgångna IVF:er. Det är minst lika bra som hos privata kliniker. Det odlas blastosyster vid stora äggskördar precis som vid Falun som är erkända för sina kunskaper inom detta område. Man har två olika frysmetoder åt att frysa blastisar. ”Min” fina läkare som följde mig under stimuleringen tog ett personligt intresse i att följa min utveckling och gick ifrån forskningstid för att göra ett VUL på mig. Oengagerat? Knappast! Vår andra läkare som utförde plocket, och ET svarade på frågor, tog sig tid och skrattade tillsammans med oss. Det är så läkarvård ska vara!!

När vi kom dit med våra chokladkartonger och brev kom sköterskan till vårt bås och berättade hur mycket detta värmde i hjärtat. Att man ofta hör tvärt om. Detta gjorde mig fantastiskt arg. Att de få (för jag tror verkligen få fall) där någon blivit missnöjd eller ansetts sig felbehandlad skriker högst. Jag tycker att vi som är ofantligt nöjda ska skrika högre!!

RMC är den största enheten inom reproduktion i södra Sverige. Som har en av Sveriges fyra androloger. Dom håller så gott som alltid vårdgarantin, och dessutom har dom fantastiska resultat.

Det kommer alltid att finnas missnöjda personer. Lika säkert som att tisdag kommer efter måndag kommer detta aldrig kunna ändras. Konstigt vore det annars. Och jag kan tänka att vissa av fallen är befogade till kritik. Men merparten tror jag seriöst bara är gnäll. Du måste själv ha ett intresse i din vård och behandla läkare, sköterskor, receptionister, embryologer med respekt. Din vård är ditt ansvar.

Jag blir arg när jag hör nedlåtande saker om RMC. För ,för mig är det änglar förklädda till människor. Så om du är på väg mot RMC som patient eller annat. Skit i trådarna på Familjeliv, skit i ryktena. RMC är bäst!! Inte ens en liten protest!

//Mrs L

Jag hoppas att det är många som ruvar som läser detta. Jag hoppas faktiskt att varenda ruvande IVF:are läser detta. Man behöver inte ha symptom för att vara gravid! Man behöver inte ha stora, ömma bröst eller molvärk, man behöver inte vara förlamande trött eller sugen på murbruk. Man behöver inte ha svullen mage eller svårt att bajsa. Man kan vara precis som vanligt. Mirakel händer ändå. Varje dag till och med.. Man kan ha alla symptom i världen och ändå få ett negativt besked på sin ödesstigna testdag. Sorgen är minst lika stor då som glädjen vid ett plus. Att ruva är ingen vetenskap. Det är en kamp mot ditt psyke. Var beredd på det kära ruvare. Fokusera på den där punkten när världen snurrar så du inte blir yr. Fokusera på målet.

Allt detta är så lätt att skriva. Jag gjorde inget av mina råd. Jag googlade, livet snurrade och marken under mig skakade. Jag studerade ruvardagar som om det vore en exakt vetenskap.

Så fel jag hade.

Jag sticker inte under stolen att resan varit jobbig. Jag är trött och tårarna kommer ofta. Kanske för jag är så van att vara ledsen så att ögonen bara gråter utav bara farten.

För barnlöshet är inte ett lyxproblem. Det är ett livs problem som sliter människor mitt itu. Har man tur, står någon där och tejpar ihop resterna. Har man ännu större tur för det till och med en närmre varann än innan. Jag och F har inte tappat varann. Jag älskar honom mer idag än jag gjorde för ett år sen, något jag knappast trodde var möjligt. Min kärlek var ju så stark redan då.

Men barnlöshet är ingen dans på rosor, snarare är gång på stjälken. En evig balansgång som då och då resulterar att man trillar in i en och annan törn och man faller hårt och tungt mot marken.

Jag är på många sett lyckligt lottad. Fröken S stod där med stora tejprullen när jag höll på att pulveriseras av sorg. Och trots skrik, tårar och avståndstagande står hon där än med tejpen redo. Jag hoppas hon vet att jag har en stor rulle silvertejp om hon en dag skulle krackelera i sömmarna.

F kom hem och torkade salta tårar även fast hans egen oro var minst lika stor. Och där och då i nöden istället för lusten visste jag om något ännu tydligare att jag gjort rätt val. Han ska bli pappa till mina barn och jag ska avguda honom varje sekund av mitt liv. Det visste jag ju redan men bekräftelsen på detta val kan inte bli mer total.

Så kära ruvare, lyssna till mina ord.

· Ruvandet är ingen vetenskap, det finns inga rätt och fel. Alla känner olika. Familjeliv och bloggar är inte bibeln. Skapa din egen väg i mörkret så hittar du nog ljuset snart.

· Älska dina nära som står vid din sida i det där förbannade mörkret, för det är dom och endast dom som är värda ditt ljus när det kommer. För kommer gör det.

· Och sist men inte minst: Mirakel händer varje dag. Ta detta från en säker källa. Från en tvivlare som försökt hålla mig flytande och tro på mina ord. Nu vet jag bättre. Mirakel är sanna.

För vet ni vad? Vi är gravida. Vi ska bli föräldrar. Barnet som ännu inte fanns har landat i mig.

// Mrs L

P.s. Den tappra lilla skara som känner mig privat och läser min berättelse, Vi håller detta hemligt tills vi vet att lilla bubblan bestämmt sig för att stanna.
Och jag hoppas h*n stannar, för jag ska älska h*n till tidens ände.

Bloggar är bra. Superbra i de alldra flesta fall. I andra fall inte alls så bra.

Under ruvardagarna so far in the game, har det inte varit bra för mig. Jag har inte hittat en enda blogg utan vars innehavare haft starka symptom redan. Det har gjort mig magiskt orolig och förbryllad. Och trots RMC´s lugnande ord att det är väldigt tidigt att känna blir man smått hysterisk av det faktum att jag knappt känt någonting. Jag har haft stark smärta under två tillfällen på ruvdag 1 och 3, jag har haft svag menssmärta ca 5 minuter varje dag och ömheten i brösten lyser med sin frånvaro. Jag har känt små små stickningar då och då i livmodertrakten. Men det skulle kunna vara vad som helst. Jag har haft halsbränna i tre dagar, något jag aldrig har annars. Varför då? Kanske kan jag om jag ha tur hitta att det är något symtom om jag letar runt på bloggar och familjeliv tillräckligt länge, eller så är det faktiskt bara så att magsyran påverkas av all nervositet.

Jag blir stressad av att så många förstagångs IVF:are plussat. Finns det kvar statistik till mig? Sanningen är ju faktiskt den att det vanligaste är att man inte plussar på första. Men jag vill ju vara undantaget som bekräftar reglerna. Jag vill plussa!! Jag vill att något positivt ska hända för jag vill kunna ta djupa andetag igen. Det har jag inte gjort på över ett år.

Igår såg jag små bruna fläckar i Crinonen och paniken var ett faktum. Enligt mitt envisa googlande är det tydligen vanligt och inget att oroa sig för. Lätt för google att säga, det är inte dom som har gelé i hela härligheten! Som dessutom kommer ut i dess mest osmickrande form..

Jag vet att jag ska vara glad. Vi fick ut 17 ägg. 9 blev befruktade, 8 fortsatte dela sig och vi fick tillbaka en topp blastocyst. Dessutom ligger 4 fina blastocyster i frysen och väntar på att bli eventuella syskon. Vi fick ut 5 blastocyster! Detta säger mig trots allt att om det inte går nu, så kommer det förmodligen gå någongång. Men jag ber för mitt eget psykiska välbefinnande att det ska gå nu. Trots avsaknaden av symtom.

Symtom är ingen vetenskap. Det vet jag om. Men det är så lätt att vilja ha vad grannen har. Jag vill ha ömma bröst, molvärk och ett stort fett plus nästa onsdag. Jag vill börja skriva graviditetsveckor istället för ruvardagar.

Så snälla lilla bubblan! Älskade barn som jag hoppas nu finns.. Stanna hos oss. Jag lovar att du blir vårt allt!

//Mrs L

Hej! Jag heter L och jag är en missbrukare! Ni: --> Heeeeej L!!

Jag googlar alla symptom eller snarare icke symptom heeela tiden. Jag läser IVF bloggar och letar upp deras ruvdag 3. Jag jämför. Hur bra är det egentligen? Inte alls förmodligen då ingen är sig lik. Det finns ingen logik mellan andras ruvdagar. Jag missbrukar dom ändå. Jag läser om och om igen för att försöka hitta den där röda tråden.

I natt vaknade jag igen av en ofantlig smärta i livmodern. Samma kallsvettighet kom och den ända ställningen jag kunde existera på var på alla fyra. Det är verkligen så jävla smickrande. Smärtan kommer från livmodern, känns som mensvärk x 8 blandat med magknip, behöver-gå-på-toa-ont och som strålar ut mot ryggen. Och jag var övertygad om att blodet skulle börja forsa vilken sekund som helst. Efter 15-20 minuter är det över och inte en känsla lämnas kvar. Inte ens mensvärk eller ömma bröst. Borde jag inte ens ha ömma tuttar från Crinonen? Någon liten symptom kan jag väl få?

Så jag vet att bubblan lever och kanske till och med trivs. Är det verkligen för mycket begärt efter allt man gått igenom?

Jag börjar bli rädd för hur jag kommer reagera nästa vecka om det är negativt. Jag tror jag kommer gå under. Jag tror jag kommer svämma över av sorg. Och det vill inte jag. Jag vill så gärna vara gravid och veta att vi ska bli föräldrar.

Jag vet inte riktigt vad min magkänsla säger. Ena sekunden är jag förvånansvärt positiv, nästa så sitter jag i det berömda hålet med armarna uppåt och väntar på att någon ska dra upp mig.

Kanske skulle Guantanamo börja införa att fångarna ska gå igenom IVF. För någon värre tortyr kan knappast finnas..

//Mrs L

Älskade underbara, nu kan vi skymta målet.

Jag började denna bloggen med ett brev till dig. Jag skrev om resan vi skulle ut på, om vägen vi var tvungna att vandra. Jag berättade att det skulle bli jobbigt. Att alla vägar är inte lätta att gå. Vår väg har varit krokig och varit kantad av snår. Då och då har det regnat och gjort vägen lerig. Och i lera är det svårt att gå. Men vi har gått hand i hand över backar, i lera och i snår. Vi har aldrig släppt taget om varann. Jag hoppas att du kunnat stötta dig på mig när du varit trött, för jag vet att du burit mig när jag varit svag. Nu är första delmålet klart. I en sekund kan vi andas ut, hämta kraft för något större. Hämta kraft att vara glada.. eller att fortsätta gå. Vilket det än blir vet jag att vi gör det tillsammans. Alla resor har en mening. Även svåra. Jag vet att detta varit svårt för dig även fast du är så stark utåt mot mig. Jag vet att detta inte varit lätt. Det är ok att andas nu.

Jag behöver dig mer än någonsin nu älskade F. Jag behöver dig, jag behöver älska dig, jag behöver känna din lukt och höra dina sanningar. Och bubblan behöver dig, för det är ett privilegium att få ha dig i sitt liv. Du kommer bli en fantastisk far, jag hoppas det är dags nu. Jag hoppas jag kan ge dig det. Jag önskar jag hade din övertygelse. Att Bubblan kommer stanna och få ett namn, växa upp, och bli innerligt älskad av föräldrar som kämpade mer än något för att få älska just dig.

Älskade, fantastiska F. Jag lovar dig att försöka tänka ljust istället för mörkret som oftast tar mig när saker är svåra. Jag ska skratta mycket så bubblan trivs. Bubblan ska veta att detta faktiskt är ett kul ställe att vara på. Jag lovar att kämpa tills den dagen då det står gravid eller ett plus på testet. Jag lovar att alltid älska dig hur svår vägen än blir.

Men just nu hoppas jag att vi snart är framme. Att vi snart kan få påbörja en ny resa. En resa som tre..

//Mrs L  

..nu ruvar jag en fin liten blastocyst!! Jag är överlycklig och hoppas den vill stanna hos oss!

// Mrs L

Att denna veckan har krupit fram kan man kanske förstå. Jag har räknat sekunder, minuter, timmar. Nervositeten har gjort att jag somnat vid 22-tiden varje kväll, vilket kanske i för sig varit bra för då har jag inte kunnat styra mina tankar längre. Jag har tjatat hål i huvudet på mina älskade. Och jag har ringt ner RMC´s telefonlinje minst 5 gånger.

Nu närmar det sig verkligen och jag hoppas att några av mina små klarar det kritiska momentet att bli blastocyster. Om 26 timmar vet jag.  26 timmar, 1560 minuter, 93600 sekunder.. En evighet.

I kväll har jag i alla fall annat att tänka på. Jag ska ha tjejer hemma på middag. Det ska bli fantastiskt mysigt. F frågade igår om jag köpt vin. VIN!!! Nej det hade jag ju glömt. När man inte dricker vin själv längre hade jag totalt glömt att det faktiskt finns människor som gör det. Lugn tjejer! F kör in om bottleshop på vägen hem och räddar kvällen. Det ska i vilket fall bli väldigt mysigt att laga mat, skvallra och skratta. Det var enormt länge sen.

Vet inte om jag fått några biverkningar av Crinone. Jag inbillar mig att jag har lite vag mensvärk. Kan man få det? Brösten är klotrunda, stora och tunga, men dom ömmar inte. Magen är lite svullen fortfarande. Vet inte om det är äggplocket som spökar fortfarande?

Som så många gånger innan: Snälla fina tjejer. Håll tummarna, tårna.. ja, allt att detta går bra!

Tankekraft är starkare än vad man tror.

Trevlig helg på er finingar!

//Mrs L

Idag har jag och fantastiska F varit tillsammans i 5 år. Jag vaknade av en kyss och ett grattis på 5 årsdagen. Jag svarade att jag älskar honom och att jag hoppas att vi äntligen får ta nästa steg i vårt förhållande. Vi hade en lång uppstart älskade F och jag. I 4 år gick vi som katter runt het gröt och trånade efter varann. När det väl var vi var vi så redo för varann. Efter 6 månader bodde vi ihop, efter 1,5 år friade mitt underverk, vi köpte större lägenhet, vi skaffade oss 2 kombi bilar. Töntigt nog likadana fast olika färger. En vit och en svart. Vi har rest till jordens alla hörn, vi har dansat nätterna igenom, vi har bråkat men framförallt har vi älskat.

Vi är så redo att bli föräldrar. Att få bli mamma och pappa. Jag hoppas, önskar och ber innerligt att det för bli så nu.

Jag är tacksam för F. Utan honom vet inte jag vem jag varit. Utan honom hade jag varit en sämre människa. Han är lugnet jag inte har, han är vattnet som släcker elden inom mig.

Jag hoppas och tror att jag är energin han sällan besitter och elden som ger honom värme. Vi kompletterar han och jag.

Nu väntar vi på vårt livs viktigaste beslut. Jag önskar att jag får ge dig ett positivt graviditetstest, jag önskar att jag får viska (ohh vem ska jag lura) SKRIKA: Du, älskade fantastiska F ska bli pappa!!

Det är den enda önskan jag har.

//Mrs L