InteUtanF

I helgen ställde jag mig på vågen. Vågen är min värsta fiende sen jag började med Pergotime i somras. Jag gick upp 2-3 kilo efter varje omgång. Så när jag började min IVF-resa hade jag redan ett bagage på ca 8 extra kilo. Usch, dock så bryr jag mig inte ett dugg om detta idag utan anser helt klart att det var värt det. Men så tog jag mod till mig och ställde mig på vågen och såg att jag gått NER 4 kilo. Borde man inte gått upp i vecka 11?

I övrigt har mina symtom minskat markant. Lite illamående är kvar, och jag är fortfarande väldigt känslig för lukter. Men brösten är inte spända på kvällarna längre och molvärken har jag inte känt på flera veckor nu. Är detta normalt? Jag har läst att det kan börja något som heter ”spökveckor” vid vecka 10. När man inte känner så mycket.. Jag vill ju så gärna veta att allt är bra.

Helgen har varit fin. Vi hamnade lite slumpartat i en babybutik i Malmö. Jag gick mest planlöst runt och kände mig malplacerad, men F gick och kände och klämde på barnvagnar. Han har redan valt den vi ska ha. Dyr som tusan, fin som tusan, en riktig Rolls Roys i barnvagnssammanhang. Bubblan kommer åka i stil om F får som han vill. Men jag är inte redo att titta på banvagn, spjälsäng och sånt än. Jag har inte ens vågat köpa en fylla-i-gravid-bok än. Jag är feg och rädd som vanligt.

F är för övrigt i Tyskland på jobb. Detta menas att jag ska sova själv. Eller sova och sova.. då sover jag ju knappt alls. Så tills på torsdag när han kommer hem kommer jag vara ett nervvrak.

//Mrs L

Tänkte skriva lite om vad jag gjorde i väntan och under IVF.

Det finns säkerligen 53 olika metoder och vägar att gå. Och om dom funkar kan dom lärda tvista.. men jag tänker ändå för dom som vill berätta hur vi gjorde.

Varje morgon åt F en cocktail med Zink, folsyra, B12, E-vitamin och selen. Detta för att boosta spermierna till max. Man ska äta detta i minst 3 månader innan.

Jag åt D-vitamin och folsyra. Folsyra vet väl varje graviditetsönskade tjej vad det är till för, men d-vitamin läste jag en undersökning som jag inte minns var jag hittade, men i den stod det att ökade mängder d-vitamin hade visat sig ha väldigt bra resultat i samband med IVF. Vi i norden får inte i oss tillräckligt med d-vitamin naturligt under vinterhalvåret.

Jag avstod all sprit och koffein en månad innan IVF:en och självklart under ruvningen. Nu finns det ju inte ens tal om detta. Vilket inte gör mig ett dugg.

Efter insättningen åkte jag hem och såg bridesmades, Jag hade läst att skratt ökade chanserna att det skulle fästa.

Jag gick på akupunktur för att göra min livmoder mer ”gosig” . 1 gång i veckan i ca en månad innan och sen fick jag akupunktur ca en timme innan insättningen.

Om det var detta som hjälpte till, eller om det var något annat vet jag inte. Kommer förmodligen aldrig få veta heller. Men detta var vad jag gjorde.

Jag tror att det kanske är en kombination av min lilla ritual, RMC´s kunskap, och högre makter som gjorde mitt mirakel..

//Mrs L

Jag har inget vettigt att skriva. Dagarna går i snigelfart och jag trodde inte det var möjligt att dom kunde gå saktare än när man hade nedräkning inför IVF:en. Dom går betydligt långsammare nu.

Jag lever efter graviditetsveckor och längtar tills vecka 12 är över.  17 dagar dit. Illamåendet kommer och går. Mest när jag är hungrig eller har sovit dåligt, aptiten är fortfarande katastrofal och riktig mat är jobbig att äta. Godis och frukt går bra, men hur bra är det egentligen. Försöker göra smoothies med yougurt för att få i mig näring. Och jag blir mätt innan jag ens börjat äta känns det som. 5 tuggor sen stånkar jag som jag ätit ett helt julbord, som jag förövrigt mådde illa av att bara skriva.

Brösten ömmar inte under dagarna, det har dom i för sig inte gjort under hela tiden. Jag kan känna ett tryck eller att dom spänner direkt när jag vaknar eller under natten, men det är allt. Bröstvårtorna är mörkare och ådror syns tydligt men dom är samma storlek. Huvudvärken är också ganska ihållande. Men i övrigt mår jag väldigt bra. Trött och orkeslös men bra.

Igår var vi och tittade på hus. Vi bor idag mitt i centrala Malmö i en stor lägenhet på närmre 130 kvm. MEN lägenheten är inte alls anpassad för barn.  Det är tre stora rum i fil och ett liiiiiiitet pigrum bredvid köket. Självklart kan vi bo kvar så länge bubblan är upp till ett par år, men sen inser jag att det bästa är att komma ut från innerstan. Jag älskar stan, jag älskar närheten till restauranger och affärer och det faktum att jag kan köpa en liter mjölk dygnet runt. Inte för att jag en endaste gång köpt mjölk efter kl 20.00 någon gång, men ändå.. Det är konstigt att jag tycker så då jag är uppvuxen på ”landet” nära öppna vidder och havet. Där bussen gick en gång i timmen och ännu mer sällan på helgen. Där man inte behövde låsa cykeln eller vara rädd för bilarna eller fula gubbar.  F är också uppvuxen så och vill verkligen tillbaka till det livet. Han vill ha gräsklippare och grill i garaget. Han vill att Bubblan ska få springa i gräset på baksidan och kunna cykla till skolan. Självklart fattar även jag att detta är ultimat. Jag kommer absolut inte att kämpa för att stanna kvar i stan. Och jag vet att livet kommer bli minst lika bra i ett hus med trädgård. Förmodligen bättre..

Igår hittade vi verkligen ett hus vi gillade. Ca 2.5 mil utanför Malmö. Problemet är ju att vi måste sälja vår lägenhet först innan vi kan köpa något nytt. Och marknaden är inte fördelaktig att sälja i. Vi får se hur det blir. Hur det än blir så kommer det bli bra tillslut. Bubblan ska få springa naken igenom vattenspridaren på sommaren utan att oroa sig för fula gubbar.. Det får vi fixa helt enkelt.

//Mrs L

RMC fortsätter att förbluffa mig...
Men vi tar det från början, för idag har varit en mycket märklig dag. Jag har sen i tisdags känt väldigt lite symtom. Eller snarare inga alls skulle väl passa bättre i uttryck. Detta gjorde att jag i morse gick upp och tog ett gravtest. Till min förfäran var teststrecket väldigt svagt.. Jag sprang in och väckte älskade F. Skrek att nu var det över och grät hysteriskt. På följande 5 minuter hann jag ta ytterligare 5 test, alla lika svaga. Vi tog beslutet att ringa gynakuten. Tjejen i luren sa att det inte var akut då jag inte blödde. Men jag grät som aldrig förr och hon sa att jag själv fick avgöra om jag skulle komma in. Doktorn kanske inte ens ville ta emot mig. Men jag var fast besluten att få ett svar om min älskade Bubblan fanns kvar. Så vi åkte in. Vi var där 10.40 och var ensamma i väntrummet. En sköterska kom och tog prover. Inga av vikt enligt min mening. Sänkan, kissprov och klamydia ( ok, det hade ju varit märkligt om jag dragit på mig det nu?). Efter en stund strömmade det in människor i väntrummet och jag började fatta att detta kommer ta tid. Jag blev inkallad till sköterskan igen som förklarade att jag hade två allternativa. Stanna och vänta på läkaren som inte ens visat sig på avdelningen på hela morgonen eller komma tillbaka på måndag. Måndag var inte ett alternativ. Det sista hon sagt var även att hon gjort ett grav urin test och att det var svagt utslag. Trodde hon där och då att jag skulle vända och gå hem. Nej! Vi skulle få svar. Hon sa att det kunde ta mellan 30 min till 5 timmar. Mellan tårarna i väntrummet kom vi på att RMC har ju öppet på lördagar. F sprang upp och hittade fina Mathilda i korridoren, han förklarade vad som hänt och hon gick direkt och frågade läkaren om jag kunde komma upp på ultraljud. F ringer ner till mig att komma upp för dom tar in mig så fort dom kan. I samma sekund som vi sätter oss i RMC's väntrum utbrister F att här är han trygg. Jag med.. Mathilda kommer ut och pratar med oss. Hon är så medmännsklig, tar i en när hon pratar och är orolig för ens skull, doktorn ( samma som gjorde VUL sist) kom och hämtade oss, och jag tror jag började ta av mig strumpbyxorna redan innan jag var inne i undersökningsrumnet. Jag grät och grät men mellan tårarna hörde jag henne säga att allt var bra. Bubblan hade till och med växt mer en beräknat och vi blev framflyttade 4 dagar. Hjärtat slog och förtvivlans tårar förvandlades till lättnadens tårar. Hon förklarade att nu hade min livmoder börjat ta över näringstillförseln och därför blir inte gravtester tillförlitliga längre. Jag lovade att sluta testa, och det är ett löfte jag tänker hålla. Efter det blev det kramkalas. Jag grät, F grät och vi kramade doktorn och Mathilda det hårdaste och hjärtligaste vi bara kunde.

Jag måste nog bara acceptera att symtom kommer och går. Hur svårt det än är. Jag vill ju så gärna känna illamående, trötthet och molvärk.

Dagens största och hjärtligaste tack till underbara RMC som gång på gång förvånar mig. Det är änglar som jobbar där.. I bland tror jag till och med att jag hör vingslagen i korridorerna.

Nu ska jag och älskade Bubblan på 19,5 mm sova. Det har varit en krävande dag.

//Mrs L

Idag fyller han är! Mannen med stort H. Mannen som jag älskar till jupiter och tillbaka, femton varv runt jorden och rakt ut i universum igen. Mitt allt, min självfrände och bästa vän. Pappa till bubblan och min älskade make.

29 år blir han. När vi började träffas så sa han ganska så snabbt att hans dröm var att innan han fyllt 30 år ha en Aston Martin med bakåtvänd barnstol i framsätet.

Att vi på något sätt skulle bli vrålrika och kunna köpa en bil i miljonklassen inom ett år är väl föga troligt, men jag hoppas att den där bakåtvända barnstolen funkar lika bra i en Audi. Huvudsaken är ju att bubblan sitter i den och att han får vara pappa.

Jag och bubblan sjöng för mor och fosterland och det delades ut paket till höger och vänster.

Ikväll så kommer släkten. Vi ska ha tapas-kväll.

Menyn lyder:

Seranolindad sparris som ska doppas i aioli

Vittvinskokta musslor med chili

Chili-Lime marinerade scampi

Små västerbotternpajer med löjrom

Haricots vert med pinjenötter

Friterad potatis

Empanadillas med chorizo

Chorizo I rödvin

inlagda oliver och machego

till efterrätt:

Pannacotta med mangosås.

Jag hoppas bara att jag mår någorlunda ok. Jag fixar just nu inte matlukt och har inte gått i i vårt kök på dagar. Får se hur det går med den menyn. Illamåendet har börjat komma så smått. Inte så jag kräker, men jag hulkar för minsta lilla. I går trodde jag till och med att jag blivit magsjuk, men jag gissar att kräkningarna inte stannat vid hulkningar då?

Så trevlig helg finingar!!

//Mrs L

Jag fick en kommentar av en fin läsare som heter Lollo. Lollo är en trogen läsare som skriver fantastiska kommentarer och reflektioner. I går skrev hon en kommentar som verkligen fick mig att tänka. Det är en fantastisk förmåga att kunna förmedla och sätta frö till en tanke i någons inre och därför känner jag att jag vill dela med mig av mina tankar och funderingar kring detta. Hoppas inte du tar illa upp av detta Lollo. Det är inte min avsikt eller mening.

Kommentaren löd:

Postat av: Lollo

Du kan nog skriva om nästan vad som helst! Du har ett otroligt fängslande och vackert språk och en enorm känsla och djup i det du skriver. Min spontana reaktion är att jag önskar att du skulle våga vara glad. Missförstå mig rätt här! Jag förstår att du är överlycklig, tacksam, lättad.. Ja allt på en gång för erat mirakel. Det har jag förstått! Men jag känner också en rädsla och nästan lite som en skuld mot oss som inte lyckats att du inte vågar vara glad. Jag kan ha helt fel..men du har gjort klart många gånger att du inte ska glömma det du gått igenom och oss. Det är såklart bra.. Men försök våga glömma lite grann. Stor kram Lollo

Och så mitt svar:

Du har så otroligt rätt!! På nästan ett millimetervisande sätt. Jag vågar inte vara glad och jag tänker flera gången varje dag: Varför funkade för oss på första försöket, när andra måste gå igenom detta 10 gånger? Jag har dåligt samvete mot alla som kämpar, jag har dåligt samvete mot er som stöttat. Jag är så rädd att eftersom jag fått den största gåvan så ”lätt” (kan man uttrycka det som lätt när man kämpat så? Ingen IVF är väl lätt?) så kan den tas ifrån oss lika lätt. En fruktansvärd tanke. En tärande tanke. Jag hoppas att en dag kommer det inte stå 80% har barn efter 3 IVF:er. Jag hoppas på en 100% garanti på första försöket. Jag tror verkligen att i framtiden kommer det vara så. Men nu idag 2012 får vi nöja oss med vetskapen att de alldra flesta lyckas. Kanske känner jag att jag inte vill ta ut något i förskott. Blogg-världen, familjeliv-världen kanske har fått mig  inse att sorgliga historier finns det gott om. Jag är rädd att min historia blir en av de sorgliga. Jag hoppas och ber till gud varje dag att det inte ska bli så och jag bannar mig själv för jag inte bara kan andas och vara glad för den fantastiska gåvan jag fått. Men jag är tacksam. Jag är tacksam mot RMC som i min mening uträttade stordåd, jag är tacksam för älskade F, Jag är tacksam för vetenskap likaväl som högre makter. Mest av allt är jag självklart tacksam till den älskade lilla själ som slagit sig till ro i min mage. Det älskade lilla barnet som är så älskat och så efterlängtat.

Tack för din reflektion Lollo! Jag ska verkligen försöka ta till mig dina ord och försöka vara glad, och kanske till och med glömma för en liten stund..

Stor kram

Jag kan inte fortsätta att älta IVF och hur orättvist det är. Jag kan inte fortsätta att skriva om hur förlamande rädd jag är, för man kan bara skriva det ex antal gånger tills människor börjar hoppa över meningar. Bloggen kan inte färgas svart och grå med dålig energi även fast det är så jag känner mig mest av tiden.

Jag har tänkt tusen gången vad jag ska göra med denna bloggen. Sluta blogga när jag blev gravid? Tanken slog mig, men jag vill inte lämna denna världen av gemenskap. Bli ”offentlig” och sluta gömma mig i anonymitetens värld? Det kommer jag att göra. En dag, en väl utvald dag som redan efter bloggens första inlägg varit förutbestämt. Jag vill att mina läsare och mina blogg-vänner ska få ett ansikte på mig. Jag tror att historien blir mer värklig och betyder mer då. Men än så gömmer jag mig bakom ord. Så jag valde att fortsätta blogga. För att jag inte vill bli en av dom som efter dom lyckats valt att gå vidare, kanske till och med glömma det svåra som ligger bakom dom. Jag vill minnas smärtan, och jag vill finnas här för att ge hopp åt andra som fortfarande andas och lever i IVF-resan. Men jag måste hitta en annan blogg-identitet. Jag kan inte fortsätta skriva om något som just nu inte är min absoluta vardag. Missförstå mig rätt för jag tror aldrig jag kommer att andas ut under denna graviditet. Jag är alldeles för rädd att förlora detta fantastiska mirakel jag bär på. Och IVF-resan ligger alldeles för nära för att jag ska lämna den här. Men jag måste börja andas ”jag” igen. Jag måste försöka hitta den där ytterst aktiva tjej jag var innan.  Just nu när tröttheten är förlamande är det svårt, jag slänger mig i soffan det första jag gör när jag kommer hem. Orkar inte laga mat och de där promenaderna jag bestämmer mig för att ta varje dag blir liksom inte av.

All min energi går åt att kunna gå upp på morgonen och ta mig till jobbet.

Jag vill orka ringa de där samtalen som gnager i mitt samvete. Jag vill vara en bra vän igen. För det har jag inte varit denna hösten. Jag har varit egoistisk och självisk. Jag har ansett att ingen förstått, och de som försökt ska ha all eloge. Men bördan har varit min och jag har burit den själv, hur många som än har försökt att hjälpa mig lyfta. Det är ok att ha sådana perioder. Men dom måste också få ett slut. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, men på vägen har jag verkligen hittat mina sanna vänner än en gång. Just nu är det kanske svårt att inse att det faktiskt var någon som lämnade längst vägen. Kanske förståligt med tanke på att min vardag var så sorglig. Så svart. Så ledsen. Men nu vet jag, och kan gå vidare i tanken att det inte alltid är som man tänkt och att människor reagerar olika. Jag ligger inte sömnlös på grund av detta. Mitt liv går vidare.

Jag måste lära mig att skriva om mitt liv. Mitt liv utan IVF. För IVF/barnlöshet har varit ca 1,5 år av mitt liv. Jag hade ett fullt fungerande tämligen fantastiskt liv i 26,5 år innan. Det ska väl vara självaste f-a-n om jag inte lyckas förmedla det igen.

Skriva om saker jag faktisk älskar. Berätta om äventyr, för äventyr har alltid funnits i mitt liv. Skriva om mat som jag älskar, berätta om att vi letar hus men att jag kommer sakna min storstad och vår våning som andas vi. Berätta om en mage som växer, berätta om mig. Och om en vardag som blir ljusare och ljusare i takt med att vintern slår om till vår. Berätta om en förhoppning att detta kommer bli ett bra år.

Så var börjar man då? Vad vill ni läsa om? Finns det några frågor ni inte fått svar på än? Ni är ju ca 60-70 st som läser varje dag. Jag är tacksam för varenda en av er även fast jag endast vet vem ca 10 är. Det spelar ingen roll, jag är tacksam för er ändå..

//Mrs L

Jag har inte alls särskilt starka symtom, och dom små jag hade tycks ha mattats ut. Inte bra för en redan smått hysterisk tjej som jag. Molvärken har nästan helt försvunnit och jag får sova hela nätter. Jag mår lite illa på morgonen, men det är absolut inget jag inte kan hantera. Brösten ömmar.. På natten och endast då. Trött är jag fortfarande men inte denna förlamande tröttheten gravida pratar om. Detta gör mig så nojig. Googelfantasten i mig googlar avtagande symptom vecka 8. Ingen vacker läsning alls. Jag måste sluta googla. F hotar att sätta lösenord på datorn. I ärlighetens namn borde han nog göra det.

Jag drömmer om blod och missfall. Jag vaknar hysterisk och väcker min vackra sovande make för att försäkra mig om att det endast var en dröm. Jag somnar orolig och vaknar orolig.

Igår köpte jag min första gravid tidning. Det kändes väldigt konstigt, som att läsa en hemlig bibel jag stulit från scientologerna.

Skrev in mig på Cura här i Malmö förra veckan. Tanten i luren som inte kommer i närheten av trevlighetsgrad jämfört med RMC frågade väldigt snäsigt om jag fortfarande ville ha det tidiga ultraljudet för det brukade verkligen inte IVF patienter vilja ha.. Och när jag sa att det vill jag gärna kontrade hon med: Jaha.. men det kostar 300.-. Jag svarade lite sarkastiskt att: Oj, det får vi försöka lösa trots den ”höga” kostnaden. Men jag vet att Curas doktorer är väldigt bra i alla fall och så länge reciptionicten inte ska undersöka mig inom en snar framtid får jag väl försöka förbise henne och hennes osympatiska sätt. Kanske är detta vanligt men att man som RMC patient är så van vid att bli behandlad på ett bra sätt så detta blir mer påtagligt?

//Mrs L

Jag är så fruktansvärt trött, hela tiden.. kulmen var nog när jag insåg att jag SOMNAT på toaletten på jobbet. Vi har automatiska ljus och jag vaknade abrupt av att ljuset släcktes. Jag sover när jag kommer hem och det första jag tänker när jag vaknar är att om 9 timmar så får jag sova igen.

Detta kan ju tyckas normalt när man är gravid, men för mig som snittar max 5 timmars sömn per dygn i vanliga fall tycker detta är tämligen märkligt. Jag har inte orkat göra något på flera veckor.

I kväll ska jag i alla fall ta mig i kragen och gå ut och äta med Fröken S. Får väl se om jag somnar innan desserten.

I morgon går vi in i vecka 7+0 alltså vecka 8. Skönt. Ju närmre vecka 12 kommer desto gladare kommer jag vara.

//Mrs L

Jag är rädd att glömma resan. Jag är rädd att minnet av smärtan kommer planas ut, suddas ut och mjukas upp i kanten. För hur mycket jag än hatade resan, hur mycket än varje steg gjorde ont och hur mycket jag än grät då, så kan jag redan känna att känslorna planats ut. Jag kan komma på mig själv att tänka, ähh, det var ju inte så farligt.. Men det var det. Det är orättvist, kallt och hårt. Hur smidig resan än är så borde ingen behöva göra den. Jag är så medveten hur lyckligt lottad jag är. Hur bra allting gått.. Hittills. För jag vägrar ropa hej än. Det är jag alldeles för rädd för.

Men att glömma vore en skymf mot både mig och inte minst mot alla som kämpar. Det vi här i blogg världen har är unikt. Vi erbjuder och erbjuds stöd i vår resa. Vi bor på alla ställen i vårt avlånga land, har alla olika bagage, intressen och utseenden. Men vi samlas runt att vi har en längtan efter barn och en svårighet att överkomma. Oftast går det bra. Oftast efter 1,2,3..6 gånger så går det bra. Det resulterar i en graviditet och lyckan är total. Ivf-bloggarna blir gravid-bloggar. Min är inget undantag. Jag hoppas att min får fortsätta vara en gravid blogg. Men Jag hoppas också aldrig jag glömmer vad den en gång startade som och vad dess syfte var..

//Mrs L

Och så kom dagen jag bävat för så länge. Det vaginala ultraljudet som skulle bekräfta graviditeten. Jag har knappt kunnat andas på flera dagar än mindre kännt mig gravid. Övertygad om att det skulle gå åt helskotta nu.
Det mörka i mig tog totalt över, som så många gånger förr.

Vi kom fram till RMC 10 minuter innan utsatt tid och slog oss ner i ett fullsatt väntrum. Mina händer darrade och jag hörde F säga något som jag varken svarade på eller reflekterade över.

Vi skulle träffa en läkare vi inte träffat förut. Inget jag var överförtjust över direkt..

Vi blev uppropade och jag kände att mina ben knappt bar mig.
Hon frågade om jag mått illa.. Nja ytterst lite. Ömma bröst.. Bara på kvällen.. Trött.. ja, men det börjar bli bättre.
Men massa molvärk.

Så var det dax att hoppa upp i stolen. Jag vågade inte titta. Men efter 10 sekunder sa hon att här finns inget att vara rädd för. Och så vände jag huvudet och såg det vackraste jag någonsin sett. Ett hjärta och en fantastisk liten bubbla på 6,3 MM, det gjorde mig i vecka 6+3. Jag hade räknat vecka 6+6 men enligt doktorn var detta precis vad som var förväntat och helt rätt i tid.

Jag grät, jag grät och mascaran rann längst kinderna. Och för första gången på en vecka tag jag ett djupt andetag.

Jag är lycklig och för stunden lugn..

//Mrs L