InteUtanF

Jag kan inte fortsätta att älta IVF och hur orättvist det är. Jag kan inte fortsätta att skriva om hur förlamande rädd jag är, för man kan bara skriva det ex antal gånger tills människor börjar hoppa över meningar. Bloggen kan inte färgas svart och grå med dålig energi även fast det är så jag känner mig mest av tiden.

Jag har tänkt tusen gången vad jag ska göra med denna bloggen. Sluta blogga när jag blev gravid? Tanken slog mig, men jag vill inte lämna denna världen av gemenskap. Bli ”offentlig” och sluta gömma mig i anonymitetens värld? Det kommer jag att göra. En dag, en väl utvald dag som redan efter bloggens första inlägg varit förutbestämt. Jag vill att mina läsare och mina blogg-vänner ska få ett ansikte på mig. Jag tror att historien blir mer värklig och betyder mer då. Men än så gömmer jag mig bakom ord. Så jag valde att fortsätta blogga. För att jag inte vill bli en av dom som efter dom lyckats valt att gå vidare, kanske till och med glömma det svåra som ligger bakom dom. Jag vill minnas smärtan, och jag vill finnas här för att ge hopp åt andra som fortfarande andas och lever i IVF-resan. Men jag måste hitta en annan blogg-identitet. Jag kan inte fortsätta skriva om något som just nu inte är min absoluta vardag. Missförstå mig rätt för jag tror aldrig jag kommer att andas ut under denna graviditet. Jag är alldeles för rädd att förlora detta fantastiska mirakel jag bär på. Och IVF-resan ligger alldeles för nära för att jag ska lämna den här. Men jag måste börja andas ”jag” igen. Jag måste försöka hitta den där ytterst aktiva tjej jag var innan.  Just nu när tröttheten är förlamande är det svårt, jag slänger mig i soffan det första jag gör när jag kommer hem. Orkar inte laga mat och de där promenaderna jag bestämmer mig för att ta varje dag blir liksom inte av.

All min energi går åt att kunna gå upp på morgonen och ta mig till jobbet.

Jag vill orka ringa de där samtalen som gnager i mitt samvete. Jag vill vara en bra vän igen. För det har jag inte varit denna hösten. Jag har varit egoistisk och självisk. Jag har ansett att ingen förstått, och de som försökt ska ha all eloge. Men bördan har varit min och jag har burit den själv, hur många som än har försökt att hjälpa mig lyfta. Det är ok att ha sådana perioder. Men dom måste också få ett slut. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, men på vägen har jag verkligen hittat mina sanna vänner än en gång. Just nu är det kanske svårt att inse att det faktiskt var någon som lämnade längst vägen. Kanske förståligt med tanke på att min vardag var så sorglig. Så svart. Så ledsen. Men nu vet jag, och kan gå vidare i tanken att det inte alltid är som man tänkt och att människor reagerar olika. Jag ligger inte sömnlös på grund av detta. Mitt liv går vidare.

Jag måste lära mig att skriva om mitt liv. Mitt liv utan IVF. För IVF/barnlöshet har varit ca 1,5 år av mitt liv. Jag hade ett fullt fungerande tämligen fantastiskt liv i 26,5 år innan. Det ska väl vara självaste f-a-n om jag inte lyckas förmedla det igen.

Skriva om saker jag faktisk älskar. Berätta om äventyr, för äventyr har alltid funnits i mitt liv. Skriva om mat som jag älskar, berätta om att vi letar hus men att jag kommer sakna min storstad och vår våning som andas vi. Berätta om en mage som växer, berätta om mig. Och om en vardag som blir ljusare och ljusare i takt med att vintern slår om till vår. Berätta om en förhoppning att detta kommer bli ett bra år.

Så var börjar man då? Vad vill ni läsa om? Finns det några frågor ni inte fått svar på än? Ni är ju ca 60-70 st som läser varje dag. Jag är tacksam för varenda en av er även fast jag endast vet vem ca 10 är. Det spelar ingen roll, jag är tacksam för er ändå..

//Mrs L