InteUtanF

Nu har jag bestämt mig.

Denna bloggen får ligga kvar, som ett minne och kanske tröst för sökande själar så som jag var själv när jag började denna bloggen. Jag hoppas att den kan hjälpa någon. Men mest har den nog hjälpt mig. När jag startade bloggen för drygt ett år sen var det en trasig kvinna som skrev. Jag vandrade i nattmörker och hade enormt svårt att se vägen framför mig. Om jag ska vara ärlig var jag nog längre ner i avgrunden än vad jag någonsin kunde erkänna för varken mig själv eller någon annan. Hopplösheten och sorgen över barnet som dröjde hade mig i ett fast grepp. Gravida kvinnor fick mig illamående, blöjprat och kolik fick avundsjukan att koka och schemalagt sex var inte så kul som man kanske kan tro. Jag var trasig. Så enkelt var det! Det är inte lönt att förneka det eller försöka vira in det i rosa silkespapper. Men det känns så längesen, så förundrat långt borta även fast jag än idag inte kan eller vågar tro på lyckliga slut. Jag tar inte ut något förren hon är här. Bubblan, min älskade dotter som växer i mig av min näring.

När jag nu sitter här ett år senare och konstaterar att de flesta bloggar jag läser eller läst är gravida eller rent ut sagt fått sina mirakel. Det gör mig varm och lycklig och mitt jag fylls med hopp för barnlösheten. Jag är ju också en av dom. Kulan på magen skriker avslöjande att det finns ett liv inom mig, så enormt mycket större än mitt eget. Men det finns dom andra, dom som inte lyckats än, dom som fortsätter resan mot den högsta drömmen av dom alla. Ett barn. Ett barn att älska och vårda. Ett barn att läsa god nattsagor för och att ta fighten om att lördagsgodis endast är till för just lördagar. Att få lära en tre-åring cykla, eller välja balklänning tillsammans med sin dotter vid 9:ans avslutningsbal. För dom är sorgen fortfarande påtaglig. Och för oss som fått lyckan att se dom där två strecken på graviditetstestet har kanske ärret börjat läka, kanske till och med blekna. Men nog sitter det där, ärret om man tittar noga. Vi har alla gått igenom samma sak. Vi ror fortfarande samma båt.

 

Jag avslutar denna bloggen nu. Jag kommer att göra en ny. En blogg som inte föddes ur ett helvete, utan glädje, försiktigt hopp och livslång kärlek.

En blogg där "jag och min dotter" kan få plats på riktigt, utan att behöva slåss med barnlösheten som alltid kommer vila i denna blogg. Vi måste få plats. För sorgen och oron är inte jag.

 

Jag hoppas att ni kunnat läsa mellan raderna om min enorma kärlek till mannen jag kallar F. Utan honom hade jag förmodligen stannat i den där avgrunden. Att det är han som är far till dottern i magen är ett mirakel i sig. Hon kommer få världens bästa pappa och jag har världens bästa man.

 

Jag hoppas ni känt stödet jag fått av vänner som Fröken S, Underbara A och familjen som betyder så mycket . För det är jag evigt tacksam. För det älskar jag er mer.

 

Jag önskar att jag ändrat en bild av RMC Malmö. Jag hoppas att ingen läser negativ kritik om dom. Jag önskar att ingen tror på felaktigheter som skrivs om dom. Men man kan kanske förstå att sorgsna själar söker en syndabock, och då kanske det lätt blir dom. För mig är dom för evigt änglar som hjälpte oss i den svåraste tiden av dom alla. Vår dotter kommer döpas efter en av änglarna. Hon ska alltid bära med sig hur vi kämpade för just henne.  Och just den ängeln som hon får sitt namn av, gav mig hopp när ingen annan kunde.  Det är en gåva.

 

Vill du fortsätta följa mig, älskade F och vår efterlängtande Bubblan på ett annat sätt, på ett annat ställe, så maila mig på [email protected] Jag hoppas ni väljer att fortsätta följa mig. Den riktiga mig, en annourlunda mig.

 

Och till alla er som stannar kvar här. Tack! Tack fina ni för ert stöd, era kommentarer och era reflektioner. Ni hjälpte mig med vad som kom att bli det svåraste jag gjort. Men det i särklass bästa. Att bli med barn i ett provrör..

 

All kärlek// Mrs L eller kort och gott Lina

100 dagar kvar!
Nedräkningen har officiellt börjat.

Hoppas leveranstiden hålls..

//Mrs L

Nu är det superlängesen jag uppdaterade igen.

Jag tänker mycket på hur jag ska göra med bloggen. Jag vill gärna fortsätta blogga men jag vet inte om denna bloggen är rätt forum längre. Jag skulle vilja vara "mig själv" och inte gömma mig bakom anonyma rader utan lägga upp bilder på mig, F och Bubblan och vår vardag. En dagbok som inte grundats av sorg och illska. Jag älskar denna bloggen, den har hjälpt mig såååå mycket. Jag har fått ett nätverk av underbara tjejer som stöttat och peppat. Jag hoppas att dom kommer vilja flytta över till min nya blogg om jag bestämmer mig för att flytta.  Men jag känner inte längre att jag behöver vara anonym. Jag står verkligen och velar fram och tillbaka. Förmodligen kommer jag flytta bloggen den dagen Bubblan är här. Då får det bli en mammablogg med twist.

vad har hänt annars på 6 dagar?

Vi åkte till Stockholm för att fira min 29 års dag. Bodde i ett fantastiskt glasrum på Clarion Söder, shoppade på NK baby, Elodie Detalis och Svensk Tenn. Damen inne på Natalie Shuterman var så jävla bitter att jag total vägrade köpa en Dior nappflaska av henne.  Ska jag lägga 700.- på en nappflaska i mindre modell kräver jag iallafall ett leende från säljaren. Dessutom var flaskan i glas vilket jag ifrågasatte rent praktiskt. Det var inte populärt.

Men alla som inte upptäckt Elodie Detalis!! Gör det!! Såå fina och söta saker. Det blev en babysitter i vitt skinn med svart bas, massa roliga nappar, napphållare, filtar och dreglisar. 

På Svenskt Tenn köpte vi en potentiell skötväska. Brazil Lin. Den är väldigt fin men kommer skära sig med mitt Missoni tyg så jag kan bara använda den till den benvita versionen av Bugaboon. Dagens I-landsproblem. Eller hur?

På min födelsedag åt vi på Vassa Eggen. Dom hade missat min svägerskas bokning men fixade det så tjusigt att vi fick helt enkelt fick sitta i köket. Detta var fantastiskt häftigt. Vi hade utsikt över kockarna samtidigt som vi faktiskt kunde prata i normal samtalston. En kille i sällskapet ska bli pappa om 4 veckor men hade lämnat tjejen hemma med 39 graders feber. Usch att ha feber så sent i graviditeten. 

 

I måndags var det dax för barnmorskan. Jag älskar min barnmorska på Cura. Rebecca heter hon och är lugnare än en filbunke. Det behövs till mig. Jag har fortfarande bra järnvärde som ligger stadigt på 125. Ganska galet med tanke på att jag för ca 15 års sen hade allvarlig anemi, något som följt mig genom åren. Ett arv från min älskade morfar har jag alltid hört. Hon mätte magen som låg på 25 cm. Liiiite över medel som var 24 cm. Men det var som hon sa: det är bättre med lite för stort än tvärt om. Sen skulle vi gå igenom infektionsproverna: Ingen HIV, Syfilis eller Hepatit och immun mot röda hund. Och så tog hon sats: Men du har en mindre vanlig blodgrupp. Jaha?! A- som ca 6% av världens befolkning har. Detta gör att jag kan utveckla antikroppar mot Bubblan. Inget som är någon fara för henne men kan göra en andra graviditet svår. Men nu när dom har koll på det så kan man ge en spruta för att förhindra att detta sker. 

Hjärtljuden låg stadigt på 140-150 slag/min.

3 månader och 1 vecka till BF. Jag har aldrig längtat efter något mer i hela mitt liv...

 

//Mrs L

I morgon fyller jag år. 29 år.  Egentligen är det väl ingen ålder att tala om speciellt. Men ändå är det den bästa och mest speciella åldern jag hitintills varit med om. 29 år är åldern så jag blir mamma, så egentligen börjar ett helt nytt liv här och nu. Innan har jag bara haft mig själv att ansvara för, Sen träffade jag F och vi var två att ta beslut. men trots detta, mitt eget liv har ju alltid varit mitt ansvar.

 

Jag har haft ett fantastiskt liv hitintills. (Om man bortser från de 1,5 år vi var olyckligt och desperat barnlösa). Jag vill kunna ge min dotter den där barndomen jag själv hade, för min var fantastisk.  Jag upplevde så mycket och mina föräldrar tog mig och min lillebror jorden runt flera varv. Vi hade Kalle Anka jular med julgransplundring för hela  klassen, och på sommaren tältade vi i trädgården och cyklade ner till havet. I min värld så var det alltid sol första dagen på skolåret och i efterhand minns jag inget dåligt. Mina trotsiga tonår ska väl vara det enda som jag kan sen som något negativt. Inget jag ångrar för det formade mig till den jag är idag. Min mamma har alltid sagt att hon hoppas att jag får en dotter med samma temperament i puberteten som jag. Nu ser det ut som hon får sin önskan uppfylld.

Födelsedagar har kommit och gått. På min 18 års dag grät jag hysteriskt. Jag var inte redo att bli vuxen. Föräldrarna sa tröstande att så länge jag bodde hemma så bestämde ändå dom. Jag andades ut ett tag, samlade krafter och bestämde mig för att växa upp. Jag flyttade till ett annat land. Där jag inte kunde ett ord om man bortser från ciao eller ti amo. Men jag behövde det. En flicka åkte iväg och en kvinna kom hem. Så säger min mamma iallafall. Florens får fortfarande mitt hjärta att slå dubbelslag.

Det är snart 10 år sen vi skiljdes åt jag och Florens.

 

Nu börjar min längsta och viktigaste resa. Den resa jag längtat efter sen jag insåg att han med stort H eller F i detta fallet funnits i min närhet så länge. Han som alltid får mig lugn och han vars andning ger mina lungor luft. Föräldrarskap! En livslång resa som börjar alldeles strax. Och oj vad jag ser fram emot detta. Jag är så redo. Så redo man någonsin kan bli för det största i livet.

 

Så när jag nu lämnar 28 år av egoism, galenskaper, nätter som blivit dag i festandets tecken, resor och platser som jag haft välsignelsen att besöka, en otrolig barndom, fantastiska minnen, vänner och kärlekar som inte varade för alltid...

 

Så även fast 29 år är tämligen meningslöst ålder, så kommer den bli starten på den viktigaste åldern av dom alla. Resten av mitt liv med Bubblan och F.

 

Nä nu drar denna sentimentala hormonstinna tjej på 28 år och 364 dagar till Stockholm och köper en alldeles för dyr skötväska tillsammans med mina underverk.

 

//Mrs L