Att gå tillbaka..
Om exakt en månad börjar jag jobba. Säger adjö till mitt hemma-mamma-liv som jag älskat mer än någon annan dag tidigare. Jag har älskat att vara hemma med min tjej. Att få vara med om förvandligen mellan spädbarn och bebis till liten tjej. Jag kommer aldrig glömma hur vi försiktigt försiktigt la ner henne på soffan, insvept i sin rosa Lexington filt. Den filten är nött och sliten. Med fläckar här och var. Astrid sover med den varje natt. Och varje morgon när jag bäddar hennes lilla säng, stannar jag upp och insuper hennes lukt som fastnat i filten.
Hon har förvandlats till en bestämd liten dam som stampar i golvet och skakar på huvudet når något inte går hennes väg. Vilket det i för sig oftast gör. Hon har en förmåga att trollbinda de som träffar henne. Och jag hör ofta ofta: Vilket fantastiskt vackert barn vi har. Jag tänker alltid då, att då skulle ni se hur vackert hennes inre är.
Det här året har skänkt mig mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag har fått vänner för livet. Underbara fantastiska människor, mammor som jag önskar innerligt ska finnas hos oss länge. Alltid. Och vänner som lämnat i elfte timmen, när saker inte var enkla längre. Kanske blir det så. Men det är ledsamt när det är det sista man förväntar sig. Vi skulle ju inte bli som dom..
Jag trodde naivt att jag skulle gå tillbaka till jobbet som gravid igen. Det är jag inte. Även om sorgen över nederlaget lagt sig en aning, tänker jag ofta på vad som gick fel och varför. Har något i mig gått fel? Är något som det inte var förra gången?
Jag vet att min lilla underbara dotter kommer få ett syskon en dag, Jag känner mig, och jag vet hur jag gör saker. På gott och ont, slutar jag aldrig förrän jag lyckats. Jag önskar innerligt att ett frö växer i mig 2014. Jag önskar så.
Snälla Gode Gud.. Ge oss ett julmirakel till.
