En lördags sanning..
" Lär dig vem dina sanna vänner är, innan du ger dig ut i krig. Det är endast de närmast ditt hjärta, som klingan är värd att svingas för. De är de som står vid din söndertrasade själ som är värd ditt ljus när du rest dig ur askan. Vi tillhör ett folk som skiner. Och ljus hittar alltid en väg ut ut mörkret.. "
När natten kommer..
Det är fredag och jag sitter själv i soffan. F har jobbat som aldrig förr denna hösten och kulmen nås i helgen. Förhoppningsvis. Sen får jag tillbaka min man. Jag hatar att vara själv. Jag tänker alldeles för mycket, och mina tankar har en tendens att snurra i huvudet. Jag fastnar liksom i karusellen som finns i huvudet. Jag googlar rappakalja och hamnar alltid på kändisar som blivit gravida. I kväll var det Anitha Schulman som tydligen blivit gravid. Jag blev plötsligt jätteavundsjuk. Helt ärligt, jag vet ju typ inte ens vem hon är.. Och hur kan jag bry mig om hennes graviditet? Det är ju galet!
Nederlaget har på något märkligt sätt lagt sig. Nu, ur askan har det rest sig en gämparglöd som kanske inte fanns innan. Jag känner igen den från vårt förra försök. Och jag hoppas att den tar oss ända fram nästa gång. Det måste den..
Julen står för dörren än ett år. Jag har allt men önskar mig ändå ett mirakel till...
Jag blundar och önskar, och ber att mina böner hörs av den som den berör.
Rädd att missa tid..
Jag börjar jobba om 6 veckor. Jag ville vara gravid då. Att slippa smussla med läkartider. Slippa att alla vet vad som händer i min kropp. Det är med den största ångesten jag återvänder. Jag vill inte lämna lilla A. Jag vill vara med henne alltid. Jag är livrädd att missa något steg. Att inte finnas där när hon slår sig eller skydda henne om någon är dum. Jag är rädd att missa ett enda leende. Den som lämnade jobbet den 16 juli 2012 kommer inte vara den som återvänder den 13 januari. Hon finns inte längre. Hon är ju mamma. Och allt vad karriär och att klättra på stegar betyder inget för mig längre. Lilla A betyder allt. Och att få syskon och vara en bra fru. Tiden är så värdefull. Jag vill verkligen inte missa något.
Jag vill inte köra fast i ett ekorrehjul. Det berömda hämta- lämna - träsket.
Jag är fortfarande väldigt nerslagen av vårt fet nederlag. Jag känner mig stressad. Stressad att det aldrig ska gå. Men någon gång borde det gå. Det gick ju förrut. Och vi måste få det att gå igen.
I morgon tar vi nya tag. Andas ny luft och ber nya böner..
Att ladda om..
Idag kom mina föräldrar hem från Sydafrika. Ett land jag älskar och förundras över. Ett land jag en dag önskar visa Astrid och förhoppningsvis ett syskon. Så fort jag såg mamma började jag gråta, och hon sa med sin allra mildaste röst, "är där verkligen ingeting"? så när vi stod där bland nya masker och figurer som färdats tusen mil för att bli en i mängden på mina föräldrars väggar, lät jag tårarna falla fritt.
Åter igen har jag förundrats av familj och vänner. Som finns i nöden kanske till och med mer än i lusten.
Jag uppskattar det mer, för mörkret och jag är liksom närmre på något sätt.
Fröken S som bär mitt blivande gudbarn, Fina P som jag kommit så nära, Underbara A som jag känner hela vägen hit.. Och älskade älskade F som försöka få mig att flyta när jag bokstavligen drunknar.
Och älskade älskade Astrid, som får mig att fortsätta och till och med börja om.
Jag tyckte inte IVF var jobbigt sist. Helt ärligt.. orättvist. men inte jobbigt. Jag tycker det nu. Och med detta nederlag blev det ännu mer påtagligt. Hur kunde jag tro att det skulle gå så lätt två gånger? var jag verkligen så naiv?
Det gick inte..
Det gick inte. Jag var verkligen inte gravid. Sorgen är så påtaglig. I dag har jag sörjt. Sovit, gråtit och sovit åter igen. Jag måste få bli mamma igen. För helt ärligt: det är det enda jag är 100% bra på.
Jag längtar efter att få presentera Astrid för sin syster eller bror. Jag längtar efter att få se dem växa upp tillsammans. Bråka, lära och hålla ihop.
Gode Gud! Låt det bli så...
Varför?!
Sitter på RMC och väntar på att ta blodprov. Ett blodprov som kommer säga att jag inte är gravid. Så förnedrande. Varför funkade det inte? Embryot var tipp topp och jag med. Just nu känns allt fruktansvärt. Till råga på allt så kommer "nästa försök" spolieras av julstängt på RMC.
Och nej, det blir inte lättare för att man redan har ett barn. Hon förtjänar att bli syster. Jag vi förtjänar att bli föräldrar igen. Så är det bara. Och det kommer vi med all säkerhet bli någongång. Men inte nu och inte med detta embryot..
Nu är det dags att slicka sina sår, och än en gång rusta om och ge sig ut i kamp. Kampen ska vinnas, men hur många slag som kommer förloras innan, har jag ingen aning om.
Ofrivillig barnlöshet V.S oss
1-0
Negativt..
Tvärnegativt på rd 9...
Då är allt kört va? Det var ju ändå en perfekt blastocyst. Jag är så arg och ledsen.
Älskade syskon där ute någonstans..
Låt det vara dig jag möter idag. Låt oss få möta dig, känna dig och låta dig födas av oss.
Låt idag bli början till ett mirakel.
Vi är redo.
Om att börja om...
Jag har varit ett vrak, ett sönderslaget träskepp som krossats mot klipporna! På någotsett kom allt ikapp mig. Allt vi gick igenom innan, allt vi skulle gå igenom nu. Orättvisan, ovissheten och oron. De tre O:en. Jag blev så ledsen när dom stoppade oss. Så himla nedslagen, av ett endaste litet nej. För det är väl ingen som säger nej i sovrummet. Dom sa till och med nej en gång till. En läkare satt och sa att jag pressade henne. Om något pressade jag henne på svar. Varför ville inte slemhinnan ut?! Var det kört föralltid? Skulle det någonsin bli syskon? Jag sökte svar i något märkligt. Grät och föraktade tanken att jag och älskade F åter igen satt i ett väntrum och skulle skaffa barn. Har universum och högre makter verkligen inte sett så bra föräldrar vi är. Hur vi älskar vår dotter högre än allt och gör allt som bara går att göra för henne.
En järnfe kom och byggde bo i vår sängkammare. Hon heter Emma och ska bringa tur. Och en ny mus som heter Åke. Efter den mest högaktade mannen jag vet. Jag måste ha dessa saker och ting, för att lägga min tur i något annat än i mig. Igår var det dags för UL igen. Denna gången såg allt bra ut. Slemhinnan var drygt 8 mm och idag började jag med crinone. Precis som förr. Låt det gå vägen.. Snälla låt det gå vägen!!
Lilla barn där ute någonstans,
Kom till oss och din syster. Vi längtar efter dig så och känner dig på något märkligt sätt. Precis som om jag känner din närvaro fast du inte finns. Kanske mammor kan det? Vi väntar på dig! Och längtar efter dig.
Vi älskar dig! Men du kommer nog när din själ är redo. Snälla låt den vara redo nu. 
