InteUtanF

Påsken flöt inte förbi. Den kom med ett brak och det braket är min gudson. Bedårande och helt perfekt, bestämde han sig för att komma 3 veckor tidigare under den värsta dramatik jag någonsin mött.
Hans mamma är föralltid en superhjälte för mig. Och när jag satt där med honom i min famn. Och hans alldeles nya ögon tittade på mig. Så var det så oändligt mycket kärlek men också en ilande längtan, att detta vill jag också uppleva igen.
Absolut inte det sättet han valde att göra entré. Men att få uppleva hela det där magiska. Jag läntar efter det så jag håller på att bli tokig ibland. Samtidigt så njuter jag mer och mer av lilla A. Den där fantastiska varelsen som pekar på mig och sin pappa och utbrister: - Äkkar!! Jag smälter som smör i solsken och springer fram och kramar henne, och berättar att mamma älskar dig också. Mer än du någonsin kommer kunna förstå.
Mensen kom igång idag. Snälla låt det vara den sista mensen jag ser på jäkligt länge. Vad säger du universum? 12-13 månader utan mens nu va? Jag fyller 31 nästa vecka. Ingen ålder så där, men jag känner mig gammal i barnfabriken. Det känns som det inte finns tid.
Men det gör det ju. Och allt har ju sin mening, det är jag väl medveten om. Den som skall komma kommer, när tiden är rätt.
Träffade en gammal vän igår. En tjej jag inte haft kontakt med på flera år. Hon är nu i startgroparna till RMC och så sanslöst positiv. Jag fick ett värmande mess efteråt att jag gav henne bra energi. Sanningen är att hon gav mig energi. Tack!
Allt blir bra i slutendan.. Är det inte bra är det inte slutet heller. Hur många gånger har man inte hört det? Men någonstans är det ju så och man påverkar sin egen framtid något enormt.
Att aldrig ge upp är väl ett sätt att påverka. Vi ger aldrig upp.. än en gång är jag förundrad över mina fina IVF-vänner som än en gång rustar för kamp tillsammans. Gemenskapen vi skapar här på nätet. Mil ifrån varann. Jag har ju föralltid min älskade Lise,
Underbara människa som jag aldrig träffat men ändå känner mig mer än 99,9% av alla mäniskor jag mött. Du är fantastisk! Och vi kommer nå våra mål. Du vet det va?

 

Jag är så väldigt avtrubbad. Ibland känns det som om jag inte bryr mig. Det är självklart inte sant men hur kan det kännas så? Jag vågar inte hoppas inför nästa försök. Jag vågar inte tänka att det går, och jag vågar absolut inte tänka att det inte går.
Solen skiner över Skåne och det får mig att känna mig bättre. Lilla A och jag har spenderat mer eller mindre en vecka utan älskade F. Hon har haft påsklov med sin moster S och varit hon mormor och morfar. Idag skulle hon ha påskfest på dagis och jag skickade dit en rosa liten kanin.
Hon var så stolt över hennes långa öron. Jag älskar så att vara med henne och tycker verkligen vi har jättekul, hon och jag. Hon har kommit in i supertrotsålder och allt hon inte vill är NEJ, NEJ NEJ! Men det är ju en fas och hon måste så ha dessa utan att minimera henne. Det är ju så hon lär sig och det kan inte vara lätt när så mycket känslor stormar i kroppen. Jag har valt att inte ta fighterna i onödan. Är det något som är farligt eller dålig så får hon självklart tillsägelser både en och två gånger. Men om det handlar om att hon vill äta en bit päron innan maten eller ha på sig gummistövlar i solsken så låter jag det passera. Det finns viktigare kamper.
Jag står alltid en lång stund när hon somnat och insuper hennes doft. Jag förundras alltid över den doften. Den är berusande för mig..
Och det är väl dessa stunder som gör att längtan blir större efter ett syskon. Jag ser så en vision i mitt huvud. I bland undrar jag om det är något jag egentligen vet, eller om det bara är mina drömmar.
Jag vill att det ska bli vår sanning iallafall..
Jag har ringt både CuraÖresund och Nordic IVF center. Båda låter jättefina och positiva. Och jag har jättesvårt att välja. Hur vet man vilket man väljer? Det är ju typ det viktigaste valet. Hjälp mig! Vägled mig.
Jag vet många som gått på Öresund innan Cura blev inblandad. Och min älskade längtanssyster går på systerklinken i Falun. Men varför dras jag till Nordic IVF Center? Egentligen vet jag ju inget om dom.
Kan det vara så att hjärtat bara vet ibland? Och hur vet man om den känslan är rätt?

Jaha.. Gårdagens läkarbesök resulterade i en diagnos. En diagnos jag vetat att jag haft i 4 år. Men som ingen läkare någonsin erkänt för mig. Avfärdat rent ut sagt med att äggstockarna är liknade PCO äggstockar. I går fick jag det svart på vitt.

Du har PCO. Det vet du va? Ja jag vet det, men du är den första läkaren som sagt det till mig tack.
Hur mycket jag än visste detta, för det har jag vetat sen detta startade. Jag har läst mer sidor om detta än hela samlade nationalencyklopedin. Jag vet vad detta innebär.
Jag vet också att PCO patienter är dom bästa IVF kandidaterna. Något positivt i det hela och just nu jagar jag febrilt det där lilla positiva. Och det märkliga är att förtvivlan har vänt till
lite lite försiktig tro. Hopp. kalla det vad du vill. Jag kallar det jävlaranamma... för nu ska det ta mig tusan gå. Nu måste vi jämnat ut IVFoddsen. Vi måste betalt att att det gick så fort sist?
Nu har vi väl ändå kämpat tillräkligt?
Jag har ringt runt till de privata allternativen här i sveriges tredje största stad. Det finns två. Skammligt på ett växande sammhällsproblem. Vi försöker välja. Nordic IVF center eller CuraÖresund. Har ni erfarenheter om dessa? Dela gärna med er.

För vilka är ni annars? Ni 50 st som dagligen klickar er in till mig. Men sällan lämnar avtryck. Jag vill veta.
50 st som läser om vär kamp igen. Långt ifrån så många som fanns här förut. Men det beror nog på att jag inte är lika aktiv själv inom bloggvärlden. Men ändå.

Trevlig helg, vem ni än är.
Nästa vecka tar vi nya tag..

Jag vet inte vad jag ska skriva, för jag vet inte hur jag mår. Jag förundras att jag gång på gång reser mig efter att ha blivit nedslagen till botten. Jag förundras att jag väljer att göra detta igen och igen.
Men så är det väl att vilja något så mycket att smärtan är ett legimt skäl att ta. Jag vill se lilla A springa hand i hand med en lillasyster eller lillebror. Jag vill se Älskade F med två barn i knät, läsandes godnattsagor, medan jag städar upp i köket efter middagen.
Så som det är nu fast med två. Jag älskar min familj.. fel.. Jag avgudar min familj. Jag valde den bästa mannen att bli far till mina barn. Och det var ju så denna bloggen började. Att utan honom skulle det inte bli ändå. För det var han jag valt.
Han och ingen annan. Och han gav mig den vackraste själen, nu vill vi ge henne det dyrbaraste vi kan tänka oss. Ett syskon.
Jag förundras att jag trots allt känner hopp. Att hur nerslagen jag än blir av nederlagen, så tror jag (läs: vet) att det kommer gå tillslut.
Efter mjölksyran hittar man kraft att börja om.
Och jag gör ju inte detta själv. Hur ensam jag kan känna mig. Älskade F står vid min sida villkorslöst. Han lyfter och tröstar utan att bryta ihop själv. Han är vingarna när kroppen inte orkar lyfta.
Jag hoppas han vet det, för jag är dålig på att berätta det.
Vi har inte tagit något beslut än. Och det gruvar mig mycket. Fulla IVF eller sista lilla sälungen. En del av mig vill gå vidare till färska ivf, men en del av mig kan inte förlikas med tanken, att det kanske var den sista som skulle funka.
Vi har ju alltid sagt att syskonen finns där. i RMC´s förvar tills vi var redo.
Hur kan dom missa hur redo vi är? För vi är så otroligt redo.  

 

Och där kändes faktiskt världen lite mer fluffig än tidigare. Tack Älskade Anna för du säger saker när jag behöver det som mest...