InteUtanF -

När lyckan tar över väntan en stund..

Idag vaknade jag efter en väldigt kort natt av ett av dom bästa smsen någonsin.

Min älskade längtanssyster är gravid! Och jag fick beviset på att det finns magi kvar i världen..

Jag kan inte tänka mig en endaste människa som förtjänar detta mer än just henne. Och i mitt inre inföll sig ett lugn som jag saknat länge. Hon ska bli mamma igen och hennes dotter ska bli storasyster. Det räcker som lycka för mig långt framöver.

Förstår du älskade vän, hur glad jag är för att just du får uppleva detta igen?

Njut, älskade, Njut! Snart är vi båda där...

2014-05-30 @ 10:35:37 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Om att tänka tillbaka och hoppas på framåt..

Jag sitter och tittar på kort. Det var igår men ändå snart två år sen. En liten liten bebis rymms på fotona. Med kolsvart hår och internsiva ögon. Hon ligger i min famn och jag slås av att hon är min. Det var henne jag kämpade så för. Mina första ord till henne var: "jag känner dig, jag känner dig". Som ett mantra. Jag hade alltid hört att man känner inte sina barn innan dom kommer. Det var inte sant, jag visste exakt vem hon var. Hennes person. Och jag hade älskat henne långt innan hon kom till mig. Och nu var hon här. En kopia av sin far. När jag ser på denna lilla flicka nu förundras jag över hennes vilja. Min stora stolta tjej. Som alla berömmer med sin trygghet. Ibland glömmer jag att hon bara är drygt två år. Hon kan så mycket och vill ännu mer. Men ibland spricker hennes ålder igenom och bara mamma duger. Hennes doft är mitt livselixir. Och jag kan känna mig berusad när jag om natten står och andas in hennes doft till hennes lugna andetag. Jag gör allt för henne. För henne hade jag tagit ner månen, slåtts med drakar och gått på vatten. Året mellan 0-1 gick fort, men året mellan 1-2 har gått om ännu fortare. Jag blir så rädd för det. Och jag vill inte förlora fler månader i IVF träsket. Jag är duktig att ta vara på tiden med henne men jag vill inte att sorgen ska ta över min övriga tid. Jag vill känna mig hel alltid.

Ibland förstår jag inte varför vi inte ger upp tanken på ett syskon. Men jag kan inte. Det finns något så stark inom mig som skriker kämpa. Även fast själen blöder av trötthet. Jag kan inte ge upp! Jag vill inte ge upp. Jag är inte klar. Vi är inte klara..

Jag sätter allt mitt hopp till den nya kliniken. Och det faktum att en liten underbar dam sa: "jag kan garantera dig att du blir gravid nästa gång.. men jag kan garantera dig att du blir gravid". Punkt!

Lugnet kom tillbaka i mitt bröst. För kämpa orkar jag, om jag vet att det inte är i onödan.

2014-05-28 @ 10:58:14 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Att börja nya kapitel..

Jag är så medveten om att min blogg varit ganska svart ett tag nu. Jag blir lätt så. Får tunnelseende och snöar in mig på dåliga saker. Det måste bli ett slut på det nu. Jag kan inte bara vara glad när jag är med älskade A. För så är det nu. Hon är mitt ljus och jag lyser upp mer jag är med henne. Också för att jag inte tycker att hon förtjänar att påverkas av denna förbannade resan. Hon är värd så mycket mer än så.

Idag börjar en helt ny resa för oss. Jag har bearbetat att jag aldrig mer kan säga att lilla A´s syster eller bror gjordes av samma människor som gjorde henne. Eller jo, det kan jag ju. För dom görs av mig och älskade F. Hjälpen kommer komma från någon annan. Första mötet med nya kliniken idag. Jag är nervös som första gången jag skulle till RMC. Jag har fjärilar i magen och jag hoppas att dom fjärilarna finns fär för att allt kommer bli bra.

Det här är inte slutet! Det här är en annan stig i vägen mot vår framtid. Och även fast jag inte ville säga hej då till min trygga sfär på RMC så finns det nog någonstans en lättnad att gå vidare. Att kunna påverka min behandling på ett annat sätt. Det fanns ju en liten röst inom mig som sa att FET var inte vår väg att gå. Men jag vill tro, och jag ville hoppas och jag ville försöka. Det finns inget ånger i det. Även om det kostas oss mycket tårar, sorg, förhoppning och en jäkla massa pengar.

Nu börjar vi om! Vi lägger denna tiden till handlingarna. Tar med det vi lärt oss och lämnar sorgen kvar.

Med vetskap om att kärlek övervinner allt, och kärlek just, har vi massor av!

Vi hinner inga nya försök innan sommaren. Så denna sommar ska jag dricka rosé och äta Brie så det står härliga till. Jag ska njuta av varje solstråle!

Häng med vet jag! Det är nu det börjar!

//Lina

2014-05-21 @ 12:11:53 Permalink Allmänt Kommentarer (9) Trackbacks ()

Om att delat mitt itu..

Hur mycket orkar man som människa? Vilka påfrestningar får man egentligen? Det sägs ju att man får aldrig mer än vad man klarar av eller att allt har en mening... Det finns nog inget jag tvivlar på mer just nu. Fjärde försöket med frysta embryon gick inte det heller. Mina perfekta blastocyster som vi alltid trott skulle bli lilla A´s syster eller bror fäster inte. Vill inte slå rot i mig. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle misslyckas FYRA gånger!! Så extremt naivt. Jag är inte så ledsen. Tror mina tårar tog slut för längesen. Men jag är arg!! Arg på allt!! Vi har alltid sagt att lilla A´s syskon finns i frysen. Det fanns inte där. Jag är nerslagen bortom ord inför detta faktum. Men jag tänker fortfarande inte ge upp. Jag tänker sörja det faktum att det just nu gör så ont att jag vill delas i två. Men jag kommer resa mig av den längtan som tagit mig så här långt. En längtan som jag är beredd att göra allt för. Nu går vi över till en privat klinik. Lämnar mitt älskade och trygga RMC. Dom som gjorde min älskade dotter. Oj vad jag älskar dom för det!! För det är jag dom evigt tacksamma!
Jag vet inte hur aktiv jag kommer att vara här mer. Behovet av att skriva finns ju så starkt. Men nu ska jag läka, läka för att kunna sadla om. För att förbereda sinnet på krig mot naturen. Mot naturen som så motvilligt vill att jag ska bli mamma igen.
Fan vad naturen kommer bli besviken... För den vet ju inte vem den bråkar med och det faktum att jag ALDRIG förlorar eller ger mig. Det finns inte i min ryggrad. Så varsågod! Du leder just nu stort över mig, men jag står ändå som vinnare tillslut.

DET lovar jag dig om något!!

2014-05-13 @ 09:20:38 Permalink Allmänt Kommentarer (7) Trackbacks ()

Att kämpa för allt jag har och är..

Lilla älskade syskon som ännu inte finns.

Du skulle bara veta vad vi kämpar för dig. Hur varje steg nu känns som dom går med betong. Du har verkligen tagit din tid. Du har säkert ditt skäl till det. Du var säkert inte klar där du var. Men du ska veta, älskade lilla barn, älskade lilla syskon, att vi längtar efter dig mer än du någonsin anar. Att du kommer bli så älskad här. Att vi alltid kommer stå bakom dig, vägleda dig. Och göra dig stark. Du kommer få en pappa som altid skyndar hem för att vara just med dig och din syster. Som busar med dig även fast kostymen bli skrynklig eller får yougurtfläckar. Som läser godnattsagor och somnar med boken över huvudet, så du kan sova tryggt. Du kommer få en syster som lär dig rätt och fel, och du kommer säkert få många duster just med henne. Så som syskon har. Men hon kommer alltid skydda dig och älska dig. Hon är stark och det kommer du också bli. Och jag din mamma kommer ta ner månen för din lycka. Jag lovar dig att forma dig till en trygg individ. Jag lovar dig att låta dig gå din egen väg, men alltid stå bakom dig när du behöver mig.

Jag lovar att älska dig, även när du tror att du hatar mig. Jag lovar att finnas hos dig när du behöver mig mest.

Snälla älskade längtansbarn. Har vi inte längtat nog nu?

All kärlek från din väntande familj!

2014-05-09 @ 10:43:01 Permalink Allmänt Kommentarer (7) Trackbacks ()

Om en text som saknar rubrik..

Jag har försökt att skriva detta inlägget så många gånger. Men jag vet inte vad jag ska börja. Jag kan skratta och samtidigt gråta över min naivitet över ett syskon.
Jag trodde det skulle gå så lätt. Lilla A kom ju så lätt. Om man någonsin kan kalla IVF lätt. Men kom gjorde hon ju iallafall. Jag känner mig som en tiger. Som på någotsätt alltid är spänn och alltid är redo för kamp.
Villig att strida tills tidens ände. Min familj ger mig energi att fortsätta och en väldigt trogen liten skara vet vad som gäller nu. Jag har blivit mer och mer restriktiv om vem som vet. Vem som delar min kamp. Jag vet nämligen inte hur jag ska inkludera längre. Hur jag ska få någon att förstå hur ont längtan kan göra. Hur hjärtat kan brinna av saknad till någon man inte än mött. Av längtan att ge henne ett syskon som ska följa henne, se upp till henne, bråka med henne, och alltid ställa upp för varann.
Just nu är försöken en stor del av mina vardagar. All tid som inte går till Lilla A eller min älskade make går ut att tänka, och strategiera nya krigsvägar att komma fram till. Jag går en boxningsmatch och är inne på rond 57 känns det som. Precis när man är villig att lägga sig ner och ge upp, finns det någon liten röst som säger: Kämpa, det går tillslut. Kämpa för det som ska bli hennes syster eller bror.Kämpa för det som ska bli ert andra barn. Kämpa för mig. För i en flummig sörja känner jag en närvaro så jäkla stark av någon som vill finnas. Jag hoppas så att den tillslut hittar fram. Vi har varit redo så länge nu. Vi fyller våra dagar med kärlek till lilla A. Vi gör utflykter, vi busar och framför allt så berättar vi för henne 107 gånger om dagen hur otroligt älskad hon är.
Och när hon sover och tystnade sätter in så kommer också saknaden av den som ännu inte finns. Vad det är som dröjer. Vad vi gör för fel..

Jag längtar så. Har det undgått någon tro?

2014-05-06 @ 08:44:42 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()