Om att vilja mer än orken orkar..
Jag har en dotter. Den finaste, sötaste, snällaste, roligaste, klokaste dotter jag vet. Hon är fantastisk på alla sätt tänkbara. Hon fyller mitt hjärta med kärlek och ödmjukhet varje dag.
Och innan henne visste jag inte att man kunde älska så. Att kärlek kunde ha en helt annan nivå. För henne är jag beredd att göra allt. Och skulle hon be mig, skulle jag ta ner månen bara för hon bad mig.
Men ändå längtar jag efter att ge henne syskon. Jag vill se henne leka med en bror eller syster. Jag vill se dem växa upp tillsammans och skapa band. Skapa minnen. Jag vill att dom gaddar ihop sig emot mig och F.
Samtidigt som jag vill att dom bråkar för att dom är egna individer med egna viljor och åsikter.
Och jag är så sanslöst rädd att det förblir en dröm. Att det aldrig blir så. Att lilla A måste växa upp själv. Eller själv är hon ju aldrig. Men utan syskon.
Jag har en bror. Min lillebror.Vi är som natt och dag. Och han är allt jag inte är, och jag är allt han inte är. Jag är elden och han är vattnet. Jag är en råa energin och han är det stilla lugnet.
Vi har ingeting gemensamt, jag och min bror. Ändå finns det ingen i världen som står min närmre. Och han är den jag flytt till när olyckliga stunder gått igenom mitt liv. Han är lugnet som stillat min rastlösa energi, han är vattnet som släckt elden när ilskan ville annat.
Och trots våra olikheter så är jag så lycklig att jag har min bror. För han och jag delar band och minnen som ingen kan ta ifrån oss.
Och tanken att lilla A kanske inte får uppleva detta får mig att kapetulera i själen.
Jag kan inte sluta nu. Jag kan inte sluta..
Jag trodde jag skulle dö av sorg i fredags, när minuset var ett faktum. Även fast jag trodde annorlunda så hånade det där testet mig genom att bara visa ett streck..F var tyst. Rädd för hur jag skulle reagera av ännu ett nederlag.
Jag gick och la mig. Tänkte att om jag sover så finns detta inte. Och jag kan inte tänka klart.
Jag vaknade av min egen smärta från hjärtehålan. Och insåg att det är faktiskt sant. den tredje gången blev inte "gillt" för oss.
Och likt de lokomotiv, ångvält jag är började jag febrilt leta efter en krigsplan att uträtta. För detta kunde ju inte vara slutet på vår syskonkamp.
Jag vill inte göra frysta försök längre. Jag vill börja om. Jag vill göra något jag tror på. Även om det innefattar sprutor i magen och humörsvängar från helvetet. Det kan ju inte vara värre än hur jag mår idag ändå.
Jag tittar på F. Min älskade make och ser en trött man. Jag ser på mig själv och ser något genomskinligt grått. Jag som alltid lyser..
Vi måste vända detta. Vi måste nå målet svart.. Vi har kommit för långt för att vända om. Jag vägrar att tro att jag kommit hit utan en mening. Även om jag känner mig övergiven av min tro just nu. Jag känner mig övergiven av min Gud, över mina högre makter. Även fast det säkert inte är så.
Men jag måste tro att det finns en plan. En anledning varför vårt mirakel nr 2 dröjer. Även fast vi ber, längtar och kämpar mer än vi någonsin gjort.
Och små små själar kan man inte tvinga fram. Ett barn är ett mirakel ut i dess renaste form. Och det kommer när det är redo. Precis som lilla A gjorde. För när hon kom. När hon kom visste jag precis varför det aldrig gått tidigare.
Det var hon och endast hon som kunde fylla mitt tomrum. Och när mirakel nr 2 kommer. För det kommer. Kommer jag att förstå än en gång. Men det gör ju inte resan dit lättare.
Bagaget börjar bli tungt och jag kan inte göra annat än att be.. Snälla kom till oss snart.. Vi väntar på dig älskade lilla vilsna själ. Hos oss får du ro.Det lovar jag dig..
Om att misslyckas.. Igen
Om att falla handlöst..
Jag älskar IVF för vi fått vår älskade dotter. Jag vet inte vem jag varit utan henne. Eller hur den resan lärde mig så mycket. Hur den förde mig närmre F. Hur jag lärde mig att tro när ingen annan tror.
Jag hatar IVF för att vi sitter här igen. För att böner verkar försvinna och inte nå fram. För att jag känner mig ensam. Mer ensam än jag någonsin gjort innan. För att rädslan gör mig svart. I sinne och själ.
För att universum inte ser hur mycket vill önskar och hur bra föräldrar vi är.
Där är jag nu. Jag vågar inte skriva något om försök. Jag vet att någon läser här som jag inte vill. Någon som sårade mig. Jag funderar på att sätta lösenord på bloggen. Men vad hjälper den andra då?
Det var ju alltid min mening. Min ventil. Jag ville ju att den skulle skapa hopp. Även fast jag inte har mycket hopp själv just nu. Och andra bloggar ger mig hopp. Andra har lyckats med syskonförsök,
Då gör vi nog också det tillslut. Det är ju bara vägen dit som är så förbannat krokig. En evinnerlig uppförsbacke som tycks bli längre och längre.
Men uppförsbackar varar ju inte föralltid. Eller blir det så när jorden snurrar åt fel håll? Någon gång borde den snurra rätt?
Jag trodde inte jag kunde bli mer tacksam än vad jag var över lilla A. Jag vet bättre nu. Min tacksamhet växer. Hon är fantastisk. Det är för henne jag vägrar ge upp.
Det var någon som sa till mig: -Du har bestämt dig, ni ska ha syskon till varje pris. Ja, men inte jag. Vi har bestämt oss. Vi ska ha syskon till varje pris, till varje medel.
Hur svår kampen än kan tyckas vara just nu. Så glöms den lika fort.. eller glöms är inte rätt ord. Men den mattas ut för stunden.
Jag var ju i det där gränslandet en stund. Där lyckan övertog längtan. Då inte IVF fanns. Jag tror att barnlängtan är den största drivkraften i världen. Den kan få en kvinna att göra precis allt i hennes makt för att nå dit. Barnafödande kan få en kvinna att slita sig mitt i tu, bara om ett löfte om ett barn. Vilken annan kraft eller vilja kan göra det?
Ge mig styrka..
Inget är enkelt i livet. Det har jag förstått för längesen. Jag accepterade kampen för länge sedan. Jag skrev till och med "vem vill ha spikraka vägar?". Jag!! Jag vill ha spikraka vägar, för jag orkar snart inte mer. Min själ är trött och kampen tar tag i mig. Jag var hos doktor E idag. Den satans slemhinnan är kvar. Gammal och går inte att jobba med. Jag har ett par dagar att blöda ut, men händer inte det blir det att börja om -igen. Jag är så infernaliskt trött på att börja om. Jag förstår inte varför den inte blöder ut. Jag förstår inte varför kroppen inte fattar. Och jag är så extremt trött på att höra att det är så här att kämpa. Att vi hade tur förra gången, inte många blir gravida på första ivfen så som vi blev. Men nu måste väl ändå statistiken börja jämna ut sig. det är tredje gången vi blir avbrutna, och två gånger har slutat i tragedi för oss. I tårar och hjärteont. Och tankar som snurrar likt en outstopplig karusell. I snart 6 månader har jag åter igen levt efter cykler och hormoner. Jag måste komma vidare nu. Men jag vet att mitt vidare inte är förrän jag nått vårt mål. Att ge upp är inget allternativ. Det har det aldrig varit. För om jag lägger mig ner, ger upp och kapitulerar händer inga mirakel. Inga barn blir gjorda så.. En enorm ironi. För i vårt fall är det sant. Jag kan gruva mig fram och tillbaka hur extremt orättvist detta är. Hur hemskt detta är och hur ledsen jag är att vi är här igen.. och igen.. och igen. Men det gör inte att jag kommer vidare. Varken i livet eller i tanken. Jag gråter massor när ingen ser eller hör. Jag skriker högt på högre makter och änglar som kanske hör. Jag vill så gärna veta om.. Hade man bara vetat om så hade kampen inte varit lika långdragen. För sanningen är att jag hade kunnat kämpa hur länge som helst, bara jag vetat att målet blev mirakel nr 2 i slutendan. Hur länge som helst! Jag vill få ett avslut. Jag vill kunna gå vidare. Jag vill att vår familj ska bli fyra, eller fa fasiken fem. Bara vi blir fler.
Jag läste en fantastisk krönika i förra veckan.. Om längtan efter syskon. Om att få människor att förstå.
Läs meningen: Det är som att säga åt den som förlorat sitt ben: Var inte ledsen för det, du har ju ett annat ben. Det går ju absolut att leva utan, men det måste ju få vara ok att sörja det ben som saknas. Det tomrum som ger helakroppen obalans."
Gode Gud,
Ge mig styrka att orka längre. för vi är inte klara än. Hjälp vår vilsna själ att hitta till oss. För jag känner dess närvaro cirkulerar över våra huvuden. Låt vår dotter, vår älskade fantastiska dotter få ett syskon. Låt oss bli föräldrar än en gång. Våra hjärtan kan älska mer.
