InteUtanF

Jag kan inte tänka!! Jag är så nervös och jag fattar inte hur jag ska kunna fungera fram till 11.00 på lördag!!

Snälla snälla älskade barn som ännu inte finns. Visst är det dax för dig att komma till oss nu?
Vi saknar dig och längtar efter dig mer än du någonsin kan förstå. Du är så efterlängtad!!

//Mrs L

Kl 09,50 ringde jag åter labbet på RMC. Med lika darrande röst frågade jag hur mina små mådde.

Ett litet embryo hade slutat utvecklas men 8 starka fanns kvar. Hon ville inte sätta in det i morgon heller utan vill odla vidare dom till blastocyster. Det är jag jätte glad för samtidigt som jag är väldigt nervös. Det är ju alltid en risk att odla vidare men resultatet kan ju även bli så mycket bättre. Jag har läst att får man tillbaka en perfekt blastocyst är chansen till graviditet 50%. Jag vet inte om det stämmer och den pessimistiska sidan i mig säger i alla fall att det är halva chansen att misslyckas. Jag vill tänka tvärt om. Jag måste tänka tvärt om. Det är halva chansen att lyckas!!

Jag frågade och försäkrade mig minst 5 gånger att detta var vad hon trodde var bäst, att hon trodde att våra embryon hade en bra chans att bli blastisar. Hon sa gång på gång att dom var jätte fina och hade all chans till det. Sen kan man ju inte lova något och det är nog det jag har problem med. Jag vill ha löftet.

Det märkliga är att jag verkligen känner att det är mina barn som ligger i värmeskåpet på RMC.

Den längtan jag känner har jag aldrig tidigare känt. Jag kan knappt koncentrera mig, tankarna vandrar dit hela tiden.

Nu måste jag vara ett nervvrak i ytterligare, faktiskt exakt 72 timmar. 3 hela dygn. För mig just nu är det en evighet.

Det sista jag sa till embryologen var att hon skulle gå och hälsa mina små att mamma saknar dom och längtar efter dom massor. Hon lovade även att sjunga en trudelutt.

Håll tummarna för mina små. Själv håller jag mina så dom snart är blå.

//Mrs L

9 ägg blev befruktade. 52,9% av mina ägg blev befruktade med älskade fantastiska F´s spermier.

Vi funkar. Våra celler gillar varann förhoppningsvis lika mycket som våra hjärtan gör.

När jag ringde labbet skakade hela jag. Det flimrade framför ögonen och jag kunde liksom inte andas ordentligt. Jag hade intalat mig själv att om jag fick ut 5 skulle jag vara nöjd. Nu blev det ju nästan dubbelt upp!

Tjejen på labbet sa att dom ville odla vidare äggen för att se vilket som är bäst. Så det blir ingen återföring i morgon. Förhoppningsvis på torsdag eller lördag.

Spermierna var 29 miljoner totalt så det är väl ca 10 miljoner per ml. Det är i alla fall nästan 3 miljoner fler än det var vid förra testet. Hon sa även att dom var fina och vid god kvalité.

Jag är ofantligt glad men ändå rädd och orolig. För nu börjar en ny väntan, en väntan till kl 10.00 i morgon där jag förhoppningsvis kan få veta mer om hur mina små mår och har utvecklats. Det hade ju varit riktigt trevligt att få tillbaka en bastocyst men jag är väldigt nöjd vilket som. Bara jag får tillbaka ett befruktat ägg.

Väntan, en IVF tjejs värsta fiende.

Men just nu är jag så stolt och så glad. Jag har fixat ett år av undersökningar, spolning av äggledare, 5 månader av pergotime, 14 dagars sprutor och ett äggplock som gav mig 17 små möjligheter. Av dessa så gillade 9 st F´s krigare. Jag är jätte nöjd.. Och JÄVLIGT stolt över mig själv och över oss. Nu ska vi bara klara av resten av resan. Men en dag är vi framme. Det vet jag.

//Mrs L

Ska bara meddela att denna lilla höna har värpt 17 ägg..
Jag återkommer när jag är piggare.

//Mrs L ( en drogad sådan)

Nervös inför begravningen i morgon av morbror, nervös inför läkarbesöket som bestämmer när äggen ska plockas, nervös inför äggplocket, nervös att äggen inte blir befruktade, nervös att det inte går vägen.

Detta kommer antingen bli världens bästa jul.. eller världens sämsta. Jag hade helt klart föredragit det första alternativet.  

P.S Snälla tomten. I år önskar jag mig bara två streck på stickan. Det hade varit jätte bra om du kunde fixa det. Jag lovar att jag aldrig kommer önska något högre än det. Tack på förhand.

//Mrs L

Jag är lyckligt lottad. Det vet jag om. Jag har haft en fantastisk barndom. Jag har aldrig saknat mat på bordet eller kläder på kroppen. Snarare tvärt om. Jag vet att jag är väldigt lyckligt lottad. Mina föräldrar har varit underbara (och är fortfarande så). Kärlek och respekt har gjort mig till en stark människa. Det är jag ofantligt tacksam för och det har speglat mig mycket.

Nu närmar det sig jul och nu mer än någonsin slår klyftorna lite djupare. På radion hörde jag igår om en mamma som behövde gå till kyrkan för att få en ”julkasse” med mat. Sånt gör ont i mig. Jag har alltid tyckt att orättvisor borde utrotas. Jag har alltid stått på de svagas sida. Jag kunde vara dum och rent av elak när jag var liten och gick i skolan, (dumt, jag vet. Men man lär sig och har ätit upp sina misstag 18 gånger om). Men jag stod alltid bakom de svagaste. Jag får ont i hjärtat när jag ser hemlösa människor. Jag möter alltid deras blick, och ifall de inte är högt över höghusen påtända ger jag en slant eller två. Jag mår dåligt av ligorna som tigger pengar. Det är inte värdigt att stå på sina knän utanför Ica. Människor är värda mer..

Men mest av allt mår jag fruktansvärt av vetskapen att det idag 2011 finns barn som far illa i skolan. Att barn ljuger ihop historier för att inte vara med på utflykter eller gömmer lappen om kalas av anledningen att man inte kan köpa present. Det är en skam Sverige! Det borde vi kunnat göra bättre.

Jag gör inte tillräkligt. Det är så jävla lätt att snacka! Det närmaste jag kommit till välgörenhet är att ringa någon mission och frågat om jag skulle dela ut mat en jul. Dom mer eller mindre skrattade och sa att julen var den enda gången på året dom verkligen inte behövde hjälp. Alla anmälde sig då..

Idag är finns det många ensamma mammor som är utsatta. Som lever på minimum och varken kan köpa julgran eller presenter. Detta kan tyckas högst banalt. Men det är det inte för barnet som kommer tillbaka till skolan och ska berätta inför klassen vad han eller hon fått av tomten. Just där är det inte banalt. Det är inte banalt för den där mamman som inget högre önskar att kunna ge sina barn en fin jul.

Så var vill jag komma med detta?

Caroline Roosmark heter en duktig fotograf. Hon har gjort en kalender med svenska kändisar. 15.- per såld kalender går till fryshusets projekt ”Barn till ensamma mammor”.

http://www.roosmark.com/

Köp den!! Sätt upp detta på era bloggar.. Uppmana.. Så har vi i alla fall gjort någonting.

//Mrs L

Jag har fått en award från Miss S, Det tyckte jag var väldigt kärt! Föresten så är denna fina dam gravid och har alltså nått målet alla vi IVF:are strävar efter. Gå in och gratta henne pronto!

Den ska ges vidare till fem andra bloggare, och jag vill ge vidare den till följande; EVL, Anna, Emma, Orättvisan och BortomLängtan.

Varför började du blogga?

I en manisk hysteri och ett stort behov av att skriva istället för att skrika ut min frustration, rädsla, ilska men också förväntan inför det orättvisa men ändå fantastiska möjlighet. Att skaffa barn, om så i ett provrör..

Vilka bloggar följer du?

Jag följer all fina tjejer jag länkat till. Dessutom följer jag säker 10 IVF tjejer till. Dock lite mer sporadiskt. Sen läser jag ju ”vanliga” bloggar. Typ Gingerbread house (som by the way precis blivit gravid med IVF), House of Philia, Blondinbella och Dani.

Favoritfärger?

Rött. Kort och gott Rött.

Favoritfilm?

Ohh, jag är ingen film tjej. Om jag skulle välja någon skulle jag välja Harry potter. Potter is the shit. Vare sig man är 28 eller 15 som jag var när jag började läsa dessa fantastiskt fantasifulla böcker. Till Fröken S fasa..Men jag är en serietjej. Och varje fredag (nästan) ser jag och älskade F på ett flertal serier. Vampire diaries, grey´s anatomy, big bang theory, the middle.. Följs just nu.

Vilka länder drömmer du om att besöka?

Jag älskar att resa och har haft privilegiet att under långa perioder vistas utomlands med min familj.

Jag skulle vilja tillbaka till Filippinerna som är som Thailand innan alla turister.  Jag gillar storstäder väldigt mycket och trodde inget kunde slå Hong Kong tills jag fick uppleva New York i våras. Dit vill jag gärna flytta en dag!! Jag skulle gärna vilja åka till Australien och Hawaii. Det är ställen jag än inte fått möjlighet att besöka. Brasilien verkar också häftigt. Resa är det bästa man kan göra för pengar.

Så finingar!! Detta var mina svar och jag skickar ödmjukas vidare detta till nya tjejer!

//Mrs L

Morgonen började med VUL -Igen! Hade någon sagt till mig för ca ett år sen att jag skulle sett insidan av mitt heligaste typ 68 gånger på ett år hade jag förmodligen skrattat! Men nu är det verklighet och jag bryr mig inte längre ett dugg att lägga mig där i en väldigt utmanande position eller springa runt med rumpan bar. Det bekommer mig inte alls! Tycker att sitta och tjoffa in sprutor i magen är mycket obehagligare.

Idag hade det hänt grejer i Mrs L heligaste. Äggblåsorna hade växt till ca 12-13 mm och nu skulle orgalutranen in igen. Dr fantastisk hittade 7 stora äggblåsor på höger sida och 8 stora på vänster sida. Preliminärt äggplock är på måndag. Ska dock dit en gång till på Fredag för att bestämma exakt.

Återigen skämtade han om hur speciell jag är. The story of my life.. Fast det är bra. Vem F*N vill vara som alla andra?! (ok ,jag! I alla fall när det kommer till underliv, fertilitet och sånt hade det varit bra att följa normen. Men annars.. Nja! Jag är skeptisk till hela det här att följa mönster när det finns så många outforskade stigar att hitta.)

//Mrs L

Jag är trött på att skriva om barnlösheten. Jag vill skriva om graviditeter. Jag vill skriva om livet.

Jag är så trött på att barnlösheten ska definiera mig. Det är ju inte vad jag valt och inte vem jag är.

Ändå är det som en oinbjuden gäst som slagit sig ner i vår soffa och vägrar gå. En gäst som stannat lite för länge nu. En gäst man nästan vant sig vid men ändå inte tycker om.

Mitt liv innan barnlösheten var enormt aktivt och socialt. Vi gjorde saker alltid. Det var fester, middagar, roliga utflykter.. Det är det fortfarande. Men inte på samma sätt. När vi sitter på en middag är jag inte där. Jag är i mitt huvud där tankarna gnager och jag är livrädd att sättas i situationer där någon ska kunna berätta för mig : - Jag är gravid. Jag kan liksom inte få till det där genuina leendet som säger grattis.  Det blir mest en påtvingad grimas som gör att jag ser bajsnödig ut.  Jag vill ju vara den som är gravid och får berätta.

Det har varit en stor debatt om att barnlöshet är ett angenämt problem, ett egoistiskt problem. Jag kan på ett sätt hålla med, men inte på det sättet som kritikerna menar. Det är egoistiskt på det sättet att jag vill komma först. Jag vill bli mamma först och jag anser att jag skulle vara den bästa mamman. Andra har liksom ingen chans. Det är egoistiskt. Men de tankarna kommer liksom på köpet i barnlösheten. Men det är inte egoistiskt att kämpa. Det är inte egoistiskt att ta resurser från sjukvården eller att vilja ha vård som man rättfärdigt ska vara beviljad. Det är överlevnadsinstinkt. Det är viljan som kommer avgöra om man blir förälder eller ej. I slutendan stor jag faktiskt att det är så. Jag och F är redan nu inställda på kamp. Går det inte nu så ska det fortsättas till den dag det gör det. För någon gång funkar det. Jag har missbrukat statistik under det senaste halvåret. Jag vet att det är 30-35% att lyckas per gång på RMC. Jag vet att chansen efter 3 fullgångna IVF:er är chansen mellan 70-80% att föda ett barn. Och jag vet att Öresundskliniken har statistik på att de par som har gjort 9 IVF:er är barnafödandet över 97%.Så har man ork, pengar och psyke så kommer säkert barnet tids nog. Jag är tacksam att jag har alla tre. Men det kan ju ändra sig ganska fort.

Jag tänkte mycket igår på mina äggblåsor som inte vill växa. Dom förklarade det som att slemhinnan var inte klar. Och att i och med att jag hade blött 3 dagar längre och mer än vad jag brukade kunde det bli så här. Jag litar på deras kompetens att göra vad som är rätt för mig.

Bebisar ska det bli. Det vet jag om!!

//Mrs L

Alltså!! Om jag ska säga något positivt i denna förbannade barnlösheten så är det att RMC Malmö är fantastiska. Bemötandet är otroligt! Det hejas i korridorerna, det hjälps till i receptionen. Läkare som ler och förklarar! Jag är tämligen säker att det döljer sig en och annan ängel bakom dessa personer.

Nog om det..

VUL idag. Jag är ganska kulven. Tydligen väldigt svårstimulerad i bemärkelsen att bestämma dos på. Idag är ju som sagt sprutdag 8 och jag har många små äggblåsor. Dock bara 4 st som mäter 5 mm. Innan man gör något ska man upp i minst 12 mm. Är det inte väldigt lite att ligga på 5 mm på sprutdag 8?

Fick ta blodprov för att mäta hormonet och sötaste sköterskan Matilda skulle ringa kl 16,00 och berätta om och hur vi skulle fortsätta. Preliminärt så skulle dosen gonal-f sänkas till 187 IU idag och 150 IU i morgon, VUL på onsdag igen.

Ok, jag är alltid varit medveten att jag är en väldigt speciell tjej och gör allt annat än följer mönster, men detta börjar bli väldigt löjligt.. För en gång skull vill jag vara som alla andra!!

//Mrs L

Jag har haft ofrivillig bloggpaus ett par dagar. I Onsdags började jag blöda lite mer och misstänkte att jag visst börjat spruta för tidigt. När blödandet fullkomligt eskalerade torsdag, fredag och lördag kändes det som om allt var kört. Jag borde var så fel i cykeln.. Jag kunde inte koncentrera mig på jobb i fredags utan gick hem och grät –Hela dagen! Det är så fruktansvärt psykiskt påfrestande.

Vi hade VUL på lördagen och natten till detta sov jag ett par timmar för att vakna kallsvettig. Gick upp och värmde the i hopp om att detta skulle lugna mina trasiga nerver. Det funkade inte ska tilläggas. När allt är mörkt i världen blir mina tankar ännu mörkare. Jag och nätter är inte bästa vänner. Det har vi aldrig varit. Klockan blev 08.10 och klockan ringde. F vaknade till ett sjunkande skepp. Med tunga steg begav vi oss till RMC. Där var det lugnt. Nästan lite mysigt på helgen. Musik i väntrummet och sköterskorna gick saktare i korridorerna. Träffade den norska mysiga läkaren igen.

Jag berättade om min oro och hoppade upp i gynstolen. Han tittade och Hmm:ade.  Och mitt hjärta rusade åter. Han berättade att där var många äggblåsor, dock väldigt outvecklade. Han utryckte det som att jag var en dam som balanserade på en knivegg. Att jag inte nått upp till min hormonnivå än men att när väl det hände kunde jag mycket väl få fram 50-60 ägg och det ville man såklart inte.

Jag skulle ta bort orgulatran sprutan som han trodde hade satts in för tidigt och höja dosen gonal-f.

Jag ska gå på mycket tätare kontroller och redan idag ska jag på ett nytt VUL.

Jag är fortfarande livrädd att bli stoppad i detta. Och än kan jag inte ropa hej, för jag är långt ifrån över ån än. Så efter kl 13.00 idag vet jag mer. Jag hoppas ju innerligt att allt ser bättre ut idag. Jag har i alla fall slutat blöda.

Tänk, jag längtade efter en normal mens i ett år och när den väl kom så kom den så himla fel…

Som vanligt ber jag om era tummar och tår till ett nervvrak som knapps kan hitta sina egna.

//Mrs L

..Hördes det skrik och gråt igår. Hysteriska sådana!

F var som bekant inte hemma utan tyckte det var lämpligt att försvinna på kundmöte i Köpenhamn när spruta nr 2 skulle adderas. Sprutan hette Orgalutan och var en otrevlig typ. Mycket tjockare och jobbigare än Gonal-F. Jag blev ganska ställd när jag läste bipacksedlen som skrev en massa saker som jag inte blev instruerad i. Att man skulle dra tillbaka kolven för att se att nålen satt rätt? 45 graders vinkel.. Fröken S hade slagit läger i min soffa tillsammans med busmusen för moraliskt stöd.

Gonal-f går som en dans och är i ärlighetens namn inte så farlig. Den känns knappt mer än den dumma svidande känslan när vätskan går in. Annars: A piece of cake! Den andra dumma saken orsakade smärre panik dock. Jag kunde inte ta den. Och klockan gick och paniken steg. Jag är ju sten hård att ta sprutorna i exakt tid. Då kom jag på den briljanta idén att vår granne var läkare. På strumplästen sprang jag och plingade på hans dörr. Hans söta flickvän öppnade och såg en söndergråten tjej med mascara ner till kinderna som snyftade fram: Är Joakim hemma? Jag kan inte ta en spruta i magen. Vettskrämd berättade hon att han kom hem kl 22,00. Ok, med svansen mellan benen gick jag in till mig igen. Fröken S som är tämligen spruträdd var exemplarisk. Ett tag trodde jag faktiskt att hon skulle ta sprutan ifrån mig och köra in den i magen på mig. Efter ett tag stålsatte jag mig i alla fall. Och vips så satt sprutan i magen. Jag upplevde att den var mycket svårare att få in än Gonal-f? Men men.. Allt som hjälper oss komma närmre vårt mål om föräldraskap är ok. Ont eller ej!

Grannen Joakim plingade på vid 22.15 tiden och frågade om allt var ok. Jag snyftade och tyckte synd om mig men efter några lugnade ord gick han in till sig. Det är skönt att veta att en väldigt kompetent läkare finns inte mindre än 5 meter bort. Om något skulle krisa det vill säga..

Ikväll kommer både F och mina föräldrar hem. Jag tror att jag varit en fårhund i ett tidigare liv. Jag känner mig väldigt borta och vilsen när inte min ”flock” är samlad där jag vet var dom är. Så snart är ordningen återställd.

Jag känner inget fortfarande från sprutorna. Ingeting. Ingen svullen mage. (mer än vanligt) inga värmevallningar, inget illamående.. Inget! Jag hoppas så om positiva besked på lördag och att det vuxit äggblåsor trots allt. Får jag be om era tummar och tår?

//Mrs L

Jag gillar numera inte udda nummer, 2007 dog en av mina hjältar. Min morfar. Jag kan knappt skriva morfar utan att tårarna och ångesten kommer. Jag kommer fortfarande ihåg hans röst och hans lukt. Jag kommer ihåg när han hämtade mig i skolan, eller hur han följde mig till tandläkaren. Alla hans historier och hur han slutligen dog framför mina ögon. 2007 var ett jävligt dåligt år. Men trots att min hjälte somnade så slår detta året 2007 med hästlängder. JAG HATAR 2011!! Och det är som 2007 ett udda år. Eftersom jag letar meningar i allt så är det numera årets fel att allt gått åt helvete.

Jag har många gånger trott att jag skulle bryta ihop, packa ihop och tacka för mig, vandra i den berömda mörkret som jag är så rädd för. Jag har trots motgång efter motgång lyckats hålla mig på banan, jag ser mörkret runt vägen som om vägbelysningen sitter lite för långt i mellan varann, men den omfamnar mig inte än. Jag släpper liksom inte blicken på målet och det är det jag tror manar på mig när mörkret närmar sig.

Nä, detta sablars år har exakt 46 dagar på sig att få mig att ändra uppfattning om dess närvaro.

Detta året har isolerat mig, mellan alla dåliga besked har själen behövt vila och hämta kraft. Lagom till att det känts bättre har nästa motgång slagit mig igen. Jag ska vara ärlig att säga: Jag är trött! Jag är väldigt trött nu. Så snälla 2011, bevisa mig fel och gör något bra. Ett bra besked på 12 månader är väl inte för mycket begärt?!

//Mrs L

Igår var en orons dag. Jag ringde RMC 3 gånger.  Jag är så himla rädd att jag börjat förtidigt. Det är svårt att veta när man har en mens från helvetet. På RMC säger man att man ska börja spruta när man ser röd blödning. Ok, det var röd blödning om en väldigt väldigt lite.. Jag har nästan aldrig en större blödning. Utan i ca 5 dagar har jag ljusrosa/beige/rött, har jag tur får jag en större blödning sen som varar i 1 dag. Detta är dock inte alltid. Så när jag såg det där röda så ringde jag så klart.

Men tänk om inte det räknas som riktig mens? Tänk om jag är helt fel i cykeln? När jag berättade detta för RMC och försökte få fram min rädsla sa sköterskan att det värsta som kan hända är att man avbryter på lördag. Det är verklige det VÄRSTA för mig. Sköterskan var så himla söt som vanligt och sa lugn att hon trodde absolut att jag gjort rätt. Och att om dom avbryter så är det bara att börja i nästa cykle. Men för mig är detta en skräck! Jag vill att det ska gå nu!! Nu nu nu!!!

När vi var och träffade läkaren och sköterskan för två veckor sen så berättade jag ingående om min märkliga mens. Dom sa att det inte var något problem, att det är tjejer som bara får brunt och räknar det som mens. FAN, jag är så orolig! Dessutom känner jag INGETING i mina äggstockar. Borde inte äggblåsorna börjat växa?

Och så till sprutan. Igår gick det bra. Vi får väl se hur det går i kväll när en ny spruta ska läggas till. Tycker den är läskig för den ser verkligen ut som en spruta och nålen är grövre. Till råga på allt är inte F hemma för att stötta.

Kul inlägg detta blev. Men det speglar nog min ångest ganska bra i alla fall.. och om sanningen ska fram så skulle ju allt komma fram i denna bloggen. Ärlighet hur skitig den än är!

//Mrs L

Nu är första sprutan tagen. Jag bröt ihop. Jag grät som ett barn och skrek åt F. Endast Fröken S dög.
Det gjorde inte ont, det sved lite men inte mer än det skulle kunna varit glömt nu. Men det är orättvist att behöva sitta där med spruta i magen för att få det "naturligaste" i världen.

Älskade barn som ännu inte finns. Skynda dig nu. Vi väntar på dig.

Till dess hat tårarna torkat.

// Mrs L

Nu kör vi!!

I lördags var det tilltagande rosa. Inte tilltagande som någon annan skulle säga. Det kommer liksom inte ut ur mig. Utan jag ser det på tampongerna. I går var det ömsom rött och ömsom beige.

Jag ringde i alla fall till RMC som tyckte att jag skulle räkna igår som mensdag 1 i och med att det varit rött. Om än lite. Menscykeln var ialla fall igång. Så idag ska jag ta sprutan Gonal-F för första gången. På onsdag ska jag lägga till en till som jag inte vet namnet på och på lördag är det VUL.

Nu är jag nervös att detta trots allt inte är mensen, att en starkare blödning kommer att komma. Men jag har typ aldrig stark mens. Har jag tur kan jag använda typ 1 tampong 1 dag i cyklen men oftast märker jag inte ens av min mens. Jag har inte ont, jag blöder knappt..

Kan det finns något som heter att man börjar ta sprutorna för tidigt?

I vilket fall som helst är jag tok taggad och hoppas självklart att detta kommer gå jätte bra!!

//Mrs L

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Fantasin tryter och jag står fortfarande i den dumma startfållan och väntar på att få börja springa.

Ingen mens i sikte än. Kanske aningen rosa, men i ärlighetens namn så vet jag inte om det beror på att jag varit bokstavligt talat inne och grävt efter bevis. Jag hoppas att det är ljusrosa. För är det ljusrosa kan jag ha lite hopp över helgen.

CD 28. Ingen mens, inga menskänningar, lite rosa.. som förmodligen beror på att jag är dum nog att  kolla en gång i halvtimmen dom sista 3 dygnen.

Vi hoppas på bättre jaktlycka nästa vecka.

Till dess önskar jag er en underbar helg!

//Mrs L

Hjälp sökes!!

Jag har lite smått panik. Egentligen utan anledning för jag är ju bara på CD 27, det är ju ingen ko på isen än.

MEN jag brukar alltid börja få rosa, bruna flytningar 5 dagar innan mensen, eller det jag kallar mens startar. Och inget inte ens en anstimmelse till missfärg. Tvärt om jag har aldrig haft så fina flytningar.

Vad ska jag göra? Borde jag inte få mens när det är så att jag haft en konstaterad ägglossning? Visst är det så. Mensen kan ju inte hoppa över om ägget inte är befruktat. Och det vet jag att det inte är. Vi missade "mysningen" dessa dagar pga diverse gynbesök. Det måste ju ut liksom...

 Och för uppräkningens skull: CD 27. Ingen mens i sikte så långt ögat kan se. Lite svag smärta i äggsockarna då och då..

Tjejer jag behöver era råd!!

//Mrs L

Vem jag är:

Jag är ju super anonym här i bloggen. Det är så jag har valt. I början var den anonym för att F inte visste. Visste att denna bloggen fanns. Nu är den nog anonym för det är skönt, det är skönt att inte bli dömt eller bedömt utifrån bilder eller namn. Här får man ta del av mitt liv. Ärligt, rakt och inte inlindat i silkespapper. Den hårda, hemska, tårdrypande, äckliga, fantastiska, underbara, spännande resan som vi gett oss ut på.

Men jag tänke ge er en hint om vem jag är:

• Jag är 28 år, blond med isblåögon.
• Gift sedan 1,5 år tillbaka
• Bor i Sveriges tredje största stad : Malmö
• Älskar kläder, särskilt alldeles för dyra och onödiga. För att inte tala om väskor..
• Är väldigt kulturintresserad även fast det intresset blivit lidande just nu.
• Reser mycket och älskar andra kulturer.
• Äventyrslysten och orädd. Jag har bland annat dykt med vithajar..
• Inget går upp emot god mat. Så är det bara. Jag är en av dom där tjejerna som inte är rädd för att äta grädde och smör.
• Älskar tv-serier.
• Gillar inte musik, med undantag för Winnerbäck och Pernilla Andersson.

Ger detta er en tydligare bild om vilken filur jag är?

//Mrs L

Idag känns det bättre. I dag är jag starkare.

Jag har de senaste dagarna omfamnats av en rädsla. En rädsla att misslyckas. Jag känner mig så stressad över faktumet att jag inte kan påverka utgången. Men jag kan göra vad jag kan. Jag kan trycka i F vitaminer som: zink, selen, folsyra, B6, B12 och E-vitamin. Jag kan beröva honom möjligheten att bada bastu eller duscha varmt. Jag kan neka fredags whiskyn. Jag i min tur tar gladeligen min beskärda del av tillskott: B12, folsyra och D-vitamin. Jag avstår från vin och drinkar, Jag försöker rena min kost och minimera socker, jag lägger tusentals kronor på akupunktur.

Men sen så det där med att det positiva hjälper har jag svårare för.  Och det måste jag jobba med.

Fröken S är så säker på att det ska gå vägen. Hon säger att detta lyckas på första eller andra försöket. Jag vill tro henne men blir nästintill arg över hennes argument. Hon säger alltid: varför ska det inte gå? Ni är unga, inte sjuka och har bra förutsättningar.. Jag kontrar alltid: Varför ska det gå? Det finns folk som misslyckas trots ungdom, friskhet eller förutsättningar. Vi är olika där hon och jag. Jag vill tänka som hon och jag vill tro henne. Jag hoppas hon har rätt..

Jag är rädd på ytan men i grunden har jag en övertygelse att det ska gå. Mest för jag aldrig kommer ge upp. Jag kommer sluta med denna vansinnesfärden när jag nått vårt mål. Där F är pappa och jag mamma, där vi är föräldrar.

Och så min uppräkning: CD 26. Kanske lite mensvärk i morse, annars fortfarande vita trosor tyvärr..

//Mrs L 

Jag vill ha nedräkning. Men jag vet inte riktigt hur man gör en nedräkning när man inte vet när något börjar eller slutar? Jag har alltid nedräkningar. Vare sig det är till lön, semester, julafton, födelsedag, resor. Detta borde vara min viktigaste nedräkning och jag vet inte ens hur jag ska göra den.

Igår var en märklig dag. En svacka kan man väl säga. Stackars F fick ta mycket tårar och skrik. Allt var fel. Jag känner mig likgiltig inför allt som inte handlar om barnlöshet. Jag känner mig oförstående inför det faktum att man kan ha det värre, alla människor har egna problem. Det är inte bra! Det är knappast sympatiskt att vara så inne i sig själv.

Jag avsyr tanken att mitt hektiska storstadsliv står på paus. Jag vill gå ut! Dansa tills fötterna blöder och känna vinberusningen snurra i huvudet. Men jag vet bättre och vill bättre för mig själv än att ta mig ett glas eller två. Jag vill inte göra något som kan KANSKE påverka våra chanser. Jag är rädd att vara tråkig. Jag är rädd att jag inte är den jag var innan. Jag vill ju vara den där roliga, chicka tjejen som är kul, söt och full av liv. Men henne har jag inte sett på ett bra tag. Mina helger är inte full fart längre, träningen är åsidosatt och vännerna blir försummande. Inte för att jag vill att det ska vara så, utan för jag har en sån rädsla att inte räcka till. Räcka till nu när jag är ledsen och ängslig. Räcka till när jag inte ser meningen med att dansa tills natten blir dag.

Det är djupt tragiskt att barnlösheten ska få ta över allt jag byggt upp så länge, men ändå är det värt det om jag en dag får ligga där med en alldeles ny bebis på magen.

Bara där och då kan jag hoppas att livet jag är van vid finns kvar. Att vänner förstått.. och står kvar.

I brist på en nedräkning skriver jag en uppräkning.

Idag: CD 25 och en trosa vit som snö..

//Mrs L

Älskade barn som ännu inte finns, var är du? Var tar du vägen? Har du packat väskorna och gör dig redo att komma till oss? Jag hoppas att du vet hur efterlängtad du är. Hur jag längtar efter dig.

Vi börjar snart vår väg mot dig. Vi har väntat så länge på att få gå dig tillmötes. Du ska veta att du är älskad redan nu. Din ”moster S” har köpt din mamma en maskot, med stränga instruktioner att den är din när du väl är här. En Mus. En egen busmus. Den sover nu på mammas bröst och ligger i min väska när vi är vakna. Men när du är här ska hon ligga hos dig. Då hoppas jag att den bringar dig tur i livet så som jag hoppas att den ger mig nu. Det är så många som längtar efter dig älskade barn. Vi, dina mor och farföräldrar.. Vi hoppas så att du snart är redo att komma till oss. Vi är mer än redo för dig ska du veta. Du är ett enormt efterlängtat barn. Kanske mest efterlängtad av alla…

 Det kan du säga på lekplatsen när du är här, att för mamma och pappa är du allt.

//Mrs L

Jag är tom. Ett skal. Livlös och grå. Jag mår inte alls bra.

Morbror slöt sina ögon igår. Jag blev inte ledsen. Men jag blev tom. Inte för att han var borta, min övertygelse att han är någon annanstans och att han det bra nu motverkar tårarna. Men jag är ett skal. Ett skal som är så trött på allt dåligt. 2011 är det sämsta åter i mitt liv. Jag kommer inte ihåg hur det känns att leva utan den där gråa dimman som omfamnar mig. Jag kan inte komma ihåg en enda bra sak som har hänt på hela 2011. INTE EN ENDA SAK!?! Självklart är det underbart att jag har F, självklart är jag tacksam för min familj. Men inget har hänt detta året för det ska kunna kallas lycka. Detta året skulle ju bli det bästa. Första året som Fru Å. Vi skulle gå där så där löjligt lyckliga med magen i vädret. Allt skulle falla på plats. Inte falla isär..

Barnlösheten har genomsyrat allt! Undersökningar har avlöst varann, dåliga besked har blivit vardag, F´s morfar gick bort, Morbror gick bort. Inte ens sommarsolen ville titta fram..  Jag är slutkörd och har inte så mycket mer att säga.

Jag är livrädd att min mens inte ska komma i tid så vi kan få börja med behandlingen innan juluppehållet. Jag vet att rädslan kan göra den försenad. Men idag är det 7 dagar sen jag fick ägglossning. Jag borde om man tittar tillbaka i tiden redan börjat få spottings. Inget. Inte ens det kan man få när man vill det.

Jobbet står mig upp i halsen. Jag tänder på alla cylindrar så fort något går i mot mig och i prisändringstider går saker i mot. Det är inget personligt för mig, människor gillar helt enkelt inte prishöjningar. Så är det.

I morse var jag hos akupunktören. Jag vet inte om det funkar. Men något måste hon ju gjort rätt i och med att jag fick ägglossning av mig själv.

 
Slutsats:
2011 kan inte var slut fort nog.
Jag VILL ha mens. Gärna nu!
Männsikor är snåla och bråkar över prisändringar.
Ägglossning är bra=akupunktur är bra


Hopp sökes!!

//Mrs L

Och så kom helgen igen. Jag kan inte sluta fascineras över att tiden går så ofantligt fort samtidigt som den tycks stå still. Den här veckan har varit.. märklig. Den har kastas mellan hopp och förtvivlan, till längtan och rädsla. Det är många känslor i omlopp i vår lilla familj just nu. Det är ok, vi är på väg så jag tar gärna det. Jag har gått till kylskåpet flera gånger för att se att medicinerna ligger där. Det är ingen dröm, vi ska faktiskt få börja nu. Jag analyserar vad vår doktor sa, hans kroppsspråk. F blir tokig, ber mig sluta analysera allt. Han har rätt. Vad gör det för skillnad? Doktorn sa att det aldrig finns några garantier, men att våra chanser såg väldigt stora ut. Dom orden gjorde mig väldigt glad. Och lugn. Samtidigt som jag VET att många av mina IVF-medsystrar har fått samma mening uppspelade för dom. Jag vill vara positiv. Jag ÄR oftast positiv. Jag tränger bort dumma, taskiga och tråkiga tankar hela tiden. Men då och då smiter en elak tanke förbi. Sätter frö i min tanke och gror. Jag vill kunna dra upp dom där dumma tankarna med rötterna, hälla ut ogräsmedel så dom aldrig kommer åter!! Men jag är trots allt förvånansvärt lugn. Mest fokuserad på målet. Det är märkligt hur man reagerar. Jag som är fylld av alla möjliga sorters känslor. Alltid! Jag som har lätt att skratta, lätt att gråta. Lätt att känna ångest. En riktig ”aningen eller människa”. Men ibland, i yrkeslivet, i kriser, när det verkligen gäller är jag så enormt fokuserad. Fokuserad på målet och att inte falla samman i en hög på golvet. Det är en an dom egenskaperna jag älskar med mig själv. Min målmedvetenhet. Den är jag stolt över och den kommer ta oss till målet en dag. Snart..

Morbror har ännu inte slutit ögonen.  Hans hjärta är starkt. Eller är det viljan som är starkare. Jag hoppas att han har ro och kanske till och med lugn att somna med vetskapen att han är älskad.

Trevlig helg!

//Mrs L

Jag är i extas! Jag är glad och redo för kamp.

Kl 14,30 infann jag och underbara F oss på RMC Malmö. Fick träffa en underbar doktor som vi inte träffat innan. Han gick igenom massa frågor med oss, tog sig tid att svara alla våra funderingar och gjorde VUL. Det visade sig att jag hade haft ägglossning som jag misstängt. Vi blev tilldelade det korta protokollet och börjar dag 2 i nästa mens. Så jag slipper nässprayen och går direkt på sprutor.

En söt liten varelse vid namn Mathilda hjälpte oss med sprutorna. Jag tvekade 5 sekunder sen tag jag sprutan och gallskrek efteråt: Jag gjorde det, jag gjorde det!! Jag var så stolt över mig själv! Det var inte så jobbigt som jag trodde och det var mest den psykiska spärren att sticka in något i sin egen mage som var jobbigt.  Ohh nu längtar jag så till nästa mens. Jag berättade att jag var väldigt orolig att inte få någon mens men Doktorn sa att i och med ägglossningen så kommer jag få mens. På RMC räknar man mens som dagen då man har RÖTT blod. Det har i princip aldrig jag. Men då skulle jag räkna mens efter vad som var normalt för mig.

Hurra för RMC Malmö!! You ROCK!!

//Mrs L

Allt har en början och tyvärr även ett slut..

Idag, på min egen längtans dag. Dagen jag velat snabbspola fram hösten till. Idag.

Fick nyss ett besked som gjorde mig ledsen. Min fina morbror har bara 12 timmar kvar att leva. Han ligger där, gul i ögonen av cancerns spår och med svag, tung andning från lunginflammationen. Och jag vill inte vara ledsen. Jag vill tycka att hans liv är mer värdigt än så. Jag vill tycka att han förtjänar bättre, Jag vill tycka att han förtjänar att somna in. Åka ut på den där resan jag är så otroligt rädd för, den oåterkalleliga resan. Jag vill tänka så. Men när jag ser sorgen hos mamma och vad som väntar mormor vill jag att det ska dröja. Men hur rätt är det att vilja det? Han lider ju så. Det är inte den ståtliga mannen han var som ligger där. Det är inte den mörka, välklädda mannen som är den enda i universum med att kunna kalla mig tjockis ostraffat. ( Det har han skämtat om sen jag var 15 år och vägde 45 kg).

Och idag. Min egen längtansdag. Inte idag. Det är egoisten i mig som talar när jag skriver, inte idag. Idag skulle ju vara en glad dag. Idag var jag glad för första gången på så otroligt länge.

Så jag väljer att fortsätta vara det. Jag väljer att hedra morbror istället. Jag väljer att tänka att ett liv släckts och jag hoppas innerligt att ett annat kan börja. I mig.

Du kommer alltid vara saknad morbror, du kämpade väl med din kamp. Du kämpade värdigt.

Det är ok att somna nu. Ta din pappas hand och börja nya äventyr. Jag är säker på att det finns fotbollslag att heja på och kavajer i din stil där du är på väg. Titta till oss då och då. För du kommer att vara saknad, mest av allt av mamma och mormor. Dom kommer sörja dig länge. Jag ska trösta dom och ge dom kraft, men säg hej då och då, dom kommer nog behöva det. Jag väljer att inte se detta som ett avslut, du kommer fortfarande finnas för mig, så som morfar gör. Du kommer vara med mig även fast jag inte längre ser dig. Du blir alldrig glömd.

Jag väljer att inte sörja, jag väljer att tro att du går vidare till nästa steg. Där morfar väntar..

På återseende min fina ”tjockis”

Tänk hur det kan bli. Och hur onödigt det är att planera sitt liv. Se på mig. Var i helskotta tog det mig? När jag var liten skulle jag bli skådespelerska. Jag skulle bli större än Greta Garbo, jag gick på dramadagis i Höllviken och estetisk linje på gymnasiet. Jag var så säker. Jag var född att bli stjärna.  Jag hade ju en fantasi för ett helt kompani. Jag kallas inte allt för ironiskt för ”dramaqueen” av mina vänner. Det är sant, jag kan göra en höna av en fjäder på gott och på ont. Det är både av nackdel och en fördel att ha så nära till sina känslor. Sen skulle jag få barn. 2 stycken, en pojke och en flicka. Dom skulle heta något ovanligt som Lycka eller Vilda (Vi pratar om ca 10-15 år tillbaka i tiden och dessa namn var ännu inte vedertagna).

Sen kom verkligheten ifatt mig. Skådespelare kunde jag ju inte bli, hur skulle jag då kunna upprätthålla min levnadsstandard? Tänk om jag inte blev så stor som jag kanske planerat från början? Jag är ju relativt smart så att läsa in till pappas yrke var en barnlek. Det verkade bra, han hade ju rest jorden runt på spännande resor och jag kunde lyssna till hans äventyr i timmar.

Jag hann till och med lära mig italienska i Florens.  För italienska skulle jag behöva om jag skulle prata med alla designers nu när jag skulle erövra världen på ett annat sätt. Examen i inköp och ett bra och fast jobb. Inte så som pappas äventyr, men ändå ett tryggt och givande jobb. Italienskan har jag inte behövt en enda gång. Tragiskt, det är ju ett sånt vackert språk.. Barn kanske inte fanns i min karriärsbild. Jag skulle ju bli business-tjej. Med dräkt, portfölj och blackberry. Så blev det inte heller. Business tjej, ja visst! Men knappast i dräkt och portfölj.  Och barn blev viktigt. Kanske i och med att jag träffade drömmannen. Han jag är så ofantligt tacksam för han står ut med allt drama, står ut med känslorna som åker berg och dalbana. Men sen och andra sidan står ju jag ut med att han aldrig kan bestämma middag .  Vi kompletterar nog varann bra, han och jag!

Nu är vi här. Det är kanske tur att jag inte blev någon Greta Garbo. Det finns ju nog drama i mitt liv som det är. Jag har alltid trott att saker händer av en orsak. Jag vill tro det trots allt just nu. Att det finns en plan som är större än mig, en plan jag en dag kanske ska förstå. Men jag har heller aldrig tvivlat på min egen styrka. Jag har när jag ser tillbaka på livet gjort det jag tagit mig för. Jag har aldrig gett upp, bara omvärderat mina val. Jag har alltid nått målen jag satt upp. Och det kommer jag att göra nu med. Bebisar ska det bli.. Det är det nya målet. Och det är viktigare än både Greta Garbo eller Blackberry.

P.s. Dagen märkligaste och kanske bästa. Ägglossning. SJÄLV, utan pergo. Märkligt!

//Mrs L