InteUtanF

RMC fortsätter att förbluffa mig...
Men vi tar det från början, för idag har varit en mycket märklig dag. Jag har sen i tisdags känt väldigt lite symtom. Eller snarare inga alls skulle väl passa bättre i uttryck. Detta gjorde att jag i morse gick upp och tog ett gravtest. Till min förfäran var teststrecket väldigt svagt.. Jag sprang in och väckte älskade F. Skrek att nu var det över och grät hysteriskt. På följande 5 minuter hann jag ta ytterligare 5 test, alla lika svaga. Vi tog beslutet att ringa gynakuten. Tjejen i luren sa att det inte var akut då jag inte blödde. Men jag grät som aldrig förr och hon sa att jag själv fick avgöra om jag skulle komma in. Doktorn kanske inte ens ville ta emot mig. Men jag var fast besluten att få ett svar om min älskade Bubblan fanns kvar. Så vi åkte in. Vi var där 10.40 och var ensamma i väntrummet. En sköterska kom och tog prover. Inga av vikt enligt min mening. Sänkan, kissprov och klamydia ( ok, det hade ju varit märkligt om jag dragit på mig det nu?). Efter en stund strömmade det in människor i väntrummet och jag började fatta att detta kommer ta tid. Jag blev inkallad till sköterskan igen som förklarade att jag hade två allternativa. Stanna och vänta på läkaren som inte ens visat sig på avdelningen på hela morgonen eller komma tillbaka på måndag. Måndag var inte ett alternativ. Det sista hon sagt var även att hon gjort ett grav urin test och att det var svagt utslag. Trodde hon där och då att jag skulle vända och gå hem. Nej! Vi skulle få svar. Hon sa att det kunde ta mellan 30 min till 5 timmar. Mellan tårarna i väntrummet kom vi på att RMC har ju öppet på lördagar. F sprang upp och hittade fina Mathilda i korridoren, han förklarade vad som hänt och hon gick direkt och frågade läkaren om jag kunde komma upp på ultraljud. F ringer ner till mig att komma upp för dom tar in mig så fort dom kan. I samma sekund som vi sätter oss i RMC's väntrum utbrister F att här är han trygg. Jag med.. Mathilda kommer ut och pratar med oss. Hon är så medmännsklig, tar i en när hon pratar och är orolig för ens skull, doktorn ( samma som gjorde VUL sist) kom och hämtade oss, och jag tror jag började ta av mig strumpbyxorna redan innan jag var inne i undersökningsrumnet. Jag grät och grät men mellan tårarna hörde jag henne säga att allt var bra. Bubblan hade till och med växt mer en beräknat och vi blev framflyttade 4 dagar. Hjärtat slog och förtvivlans tårar förvandlades till lättnadens tårar. Hon förklarade att nu hade min livmoder börjat ta över näringstillförseln och därför blir inte gravtester tillförlitliga längre. Jag lovade att sluta testa, och det är ett löfte jag tänker hålla. Efter det blev det kramkalas. Jag grät, F grät och vi kramade doktorn och Mathilda det hårdaste och hjärtligaste vi bara kunde.

Jag måste nog bara acceptera att symtom kommer och går. Hur svårt det än är. Jag vill ju så gärna känna illamående, trötthet och molvärk.

Dagens största och hjärtligaste tack till underbara RMC som gång på gång förvånar mig. Det är änglar som jobbar där.. I bland tror jag till och med att jag hör vingslagen i korridorerna.

Nu ska jag och älskade Bubblan på 19,5 mm sova. Det har varit en krävande dag.

//Mrs L