InteUtanF

Och så kom helgen igen. Jag kan inte sluta fascineras över att tiden går så ofantligt fort samtidigt som den tycks stå still. Den här veckan har varit.. märklig. Den har kastas mellan hopp och förtvivlan, till längtan och rädsla. Det är många känslor i omlopp i vår lilla familj just nu. Det är ok, vi är på väg så jag tar gärna det. Jag har gått till kylskåpet flera gånger för att se att medicinerna ligger där. Det är ingen dröm, vi ska faktiskt få börja nu. Jag analyserar vad vår doktor sa, hans kroppsspråk. F blir tokig, ber mig sluta analysera allt. Han har rätt. Vad gör det för skillnad? Doktorn sa att det aldrig finns några garantier, men att våra chanser såg väldigt stora ut. Dom orden gjorde mig väldigt glad. Och lugn. Samtidigt som jag VET att många av mina IVF-medsystrar har fått samma mening uppspelade för dom. Jag vill vara positiv. Jag ÄR oftast positiv. Jag tränger bort dumma, taskiga och tråkiga tankar hela tiden. Men då och då smiter en elak tanke förbi. Sätter frö i min tanke och gror. Jag vill kunna dra upp dom där dumma tankarna med rötterna, hälla ut ogräsmedel så dom aldrig kommer åter!! Men jag är trots allt förvånansvärt lugn. Mest fokuserad på målet. Det är märkligt hur man reagerar. Jag som är fylld av alla möjliga sorters känslor. Alltid! Jag som har lätt att skratta, lätt att gråta. Lätt att känna ångest. En riktig ”aningen eller människa”. Men ibland, i yrkeslivet, i kriser, när det verkligen gäller är jag så enormt fokuserad. Fokuserad på målet och att inte falla samman i en hög på golvet. Det är en an dom egenskaperna jag älskar med mig själv. Min målmedvetenhet. Den är jag stolt över och den kommer ta oss till målet en dag. Snart..

Morbror har ännu inte slutit ögonen.  Hans hjärta är starkt. Eller är det viljan som är starkare. Jag hoppas att han har ro och kanske till och med lugn att somna med vetskapen att han är älskad.

Trevlig helg!

//Mrs L