Brev till F..
Älskade fantastiska F. Jag började ju denna bloggen med att skriva ett brev till dig. Du visste inte ens att den fanns då. Främmande människor kunde läsa om min kärlek till dig. Jag är glad att du vet att den finns nu, även fast jag vet att du inte läser. Jag tror inte du är redo för det än. Läser du blir detta verklighet och jag tror inte detta är din verklighet än. Du vill att det ska funka utan provrör och hormonsprutor. Så som det ska funka när man älskar varann.. Du vill inte berätta för omvärlden och jag accepterar det. Ibland. Mina vänner och min familj har fått veta. Men inte dina och det är ditt val. Vi som alltid delar allt har nu delat upp våra vänner i mina och dina. Det är väl ok, så länge du mår bra av det älskade F. Men jag tror du behöver prata. Någon dag. Men någon som inte sitter med nålen i magen eller benen i vädret i en gynstol. Någon som inte är jag.
Jag började med att beskriva vår kamp som en väg, en uppförsbacke. Vi har börjat vandra älskade F. Vi har nog kommit en bit på vägen även fast den jobbigaste biten är kvar. Regnet har gjort vägen lerig och det är jobbigare att gå. Kanske trillar vi och måste börja om eller så väntar solen bakom nästa vägskäl. Jag hoppas det.. jag siktar på solen älskade F.
Förlåt för jag dippar då och då. Förlåt för jag tappar tron, förlåt för jag inte orkar mer, förlåt för kraven blir större. Livet är inte alltid rosenrött, törnarna fastnar då och då. Men ingen olycka varar för evigt älskade underbara F. Och vår lycka väntar bakom nästa vägskäl. Det gör den, älskade F.
Jag älskar dig föralltid, rent och ärligt.
// Mrs L
