InteUtanF

En kall nyårsafton när 2001 skulle bli 2002. Jag och några vänner hade firat kvällen i Lund på en privat fest. Jag hade svart glittrig lånklänning med urringad rygg, tiara och röda läppar. Jag var 18 år och ägde världen. När klockan närmade sig tolv kom jag ifrån vännerna. Sur och grinig gick jag till 7 eleven och köpte pasta. Så där satt jag på det stora smyckade torget, på en fönsterkarm och åt pasta kl tolv. Raketerna lyste upp himlen och där stod han! F. Han hade varit på samma fest och jag drunknade i hans blåa ögon och kritvita leende. Jag tror att mitt hjärta blev hans där och då. Men när man är 18 år gör man gärna livet komplicerat. En annan pojke var redan min så som en annan tjej redan var hans. Och trots lågor valde vi att fortsätta i gamla spår. Åren gick. Tider passerade. Nya pojkar kom och gick. Jag hann flytta land och rike runt i jakten på kunskap och lycka. Florens blev mitt hem likaså Stockholm. Vi hördes alltid F och jag. Han visste alltid var jag var, jag visste alltid var han fanns. Ytterligare år passerade och jag kom hem. Hem till flickrummet i det lilla samhället och sen till storstaden som fortfarande är mitt hem. Och så en natt ironiskt nog i Lund den 1 december 2006 möttes vi igen. En första kyss och en första kommentar: Det var väl verkligen på tiden! Och han var min, jag var hans. Sen den där natten suddades kanten runt mig ut. Allt jag letat efter fann jag där jag en gång började.  

Det är vår kärlekssaga. Sagor måste inte vara rakt igenom lyckliga, jag tror att vår brokiga start har gjort det ännu mer självklart att han är mannen med stort M. Att han är min inandning och mitt hopp. Och min alldra bästa vän.

Och jag är väldigt övertygad om att just vår saga kommer sluta med:

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar!!