Växande oro..
Oron växer och jag kan inte njuta på det sättet jag trodde jag skulle kunna göra nu när jag vet. Vet hur bollen rullar och var vi är på väg. Jag borde vara lycklig, jag borde lyssna på den rationella delen av mig. Jag borde lyssna på fantastiska F när han gång på gång berättar att det ska gå. Jag borde lyssna på statistik och vetenskap. Men jag är rädd och orolig. För jag vet inte vilken människa jag kommer bli om det inte går. Jag vet inte hur jag kommer reagera på det. Jag är villig att gå över lik för att nå det målet jag vill ha. Jag är villig att kämpa till sista striden. Men det gör mig inte mindre rädd. Alla har sin egen rädsla att arbeta med, jag förstår det. Ändå känner jag att min rädsla är så unik. Som om ingen annan kan förstå.
Jag vill att tiden ska gå fort, hoppa in i framtiden och stå med facit i hand. Jag vill fuska i spelet och komma till mål direkt. Men det går ju inte. Hur fuskar man i livet? Och vem i helvete har facit?
Veckan kommer nog flyga iväg i alla fall. Vi åker till Hamburg för att fira svärfars 60 års dag. 34 personer bestående av släkt och vänner i fyra dagar. Intensivt och väldigt intressant. F:s moster har en tendens att ALLTID ta mig på magen och fråga om där växer något. Jag brukar kunna skämta bort det men just nu är jag inte alls på humör för det. Så det finns risk för släktfejd. Läs Aftonbladet för vidare detaljer J
//Mrs L
Läste något talande idag. "Oro är som en gungstol. Det håller dig sysselsatt men du kommer ingenstans"... fina du, hoppa ur den där gungstolen. Ta lite sats. Så är du snart närmare målet ska du se. Älskar dig
Du är inte ensam med dina känslor och tankar inför framtiden! Tror att det är helt mänskligt och nästan oundvikligt att oron och rädslan smyger sig på vissa dagar när man är i våran situation. När längtan är så stark och det börjar närma sig på riktigt är det väl klart att man blir livrädd för att det inte ska fungera! Men du..försök att vara stark och slå bort alla negativa tankar. DET SKA GÅ!!
