InteUtanF

Det var en trasig själ som vaknade i morse, kanske ännu mer trasig än den som gick och la sig igår. Vingbruten och grå och som paralyserad i koma gick jag upp borstade tänderna och grät under nyhetsmorgon. F var arg, arg för att jag alltid gör så här. Tar ut det svarta istället för det vita, för jag alltid tippar över till det där förbannade mörkret medan han alltid går i solsken. Jag avundas honom det. Och är så tacksam för att han är så. Vi är Jing och Yang. Han är den vita delen med det där lilla lilla svarta i sig, jag är den svarta med det lilla lilla vita i sig. Men båda måste ju finnas för att skapa en sorts harmoni.

När jag körde den där vägen upp till Cura kliniken är jag glad att ingen hörde mig. För jag skrek så. F satt i bilen bakom och just då var det skönt att skrika ut min ångest utan att han satt förmanande bredvid.  Jag mådde illa och ville spy, händerna var kallsvettiga och domnade bort då och så. Och hjärtat rusade så jag trodde det skulle stanna.

Varför reagerar jag så? Förmodligen för att rädslan att förlora något som vi kämpat för så, något som vi älskar högre än himlen och stjärnorna. En perfekt fusion av F och mig. Jag vill inte behöva gå igenom sorgen av att förlora Bubblan. Då blir nog hela min sida svart.

När vi satt där i väntrummet hyperventilerade jag och F blev om möjligt ännu mer irriterad över mitt negativa beteende. Jag förstår honom så det är inte det. Och så blev vi uppropade och benen vek sig nästan och tårarna föll innan vi ens kom in i rummet. Barnmorskan var fantastisk. Lugn, tittade på mig och förklarade att jag måste andas lugnt för att hon ska kunna göra detta. Jag samlade alla mina krafter och andades. Jag tittade inte på skärmen, jag såg vita prickar framför mina ögon men jag hörde F skratta till och jag förstod att det var vårt barn som fick honom att skratta. Och jag tittade.

Och såg det vackraste jag någonsin sett. Älskade perfekta lilla finaste underbaraste Bubblan. 13+3 veckor gammal. Väldigt livlig, slog och sparkade, vinkade och sög på tummen. Det fanns inga risk markörer att tala om. Nackspalten var så liten att den var svår att mäta. Vi fick en risk på 1:3500.

Och jag grät, denna gången av lyckotårar som forsade ner från mina kinder.

Älskade finaste Bubblan. Pappa och jag ska älska dig till evigheten och tillbaka.

Nu har jag lovat dyrt och heligt, både F och Fröken S att försöka andas ett tag. Att försöka hitta lugnet och njuta av att vara gravid. Att vänta barn istället för katastrof. Jag ska försöka allt vad jag kan. Det lovar jag..


Så det är med den största glädjen i världen jag presenterar Bubblan!! Vårt perfekta lilla mirakel som jag tackar Gud och vetenskapen för.



//Mrs L