Tabu..
Detta inlägget kommer kanske väcka känslor, det säger jag redan nu.
Jag får för mig att jag tappar läsare, Jag ligger på stadiga 40-60 personer om dagen som kikar in. Men under IVF:en så låg jag på 100 till som mest över 300 unika besökare. Jag strävar inte efter en stor blogg så detta stör mig inte alls. Men det har fått mig att reflektera. Jag har läst om samma fenomen hon andra IVF-systrar efter dom plussat. Det kanske inte är lika kul att läsa om solskenshistorier, eller så är det jobbigt att läsa om någon som lyckats när man själv fortfarande står på paus. Jag vet inte.
När jag själv var väntande, väntade på att behandlingar skulle börja kunde jag bli enormt provocerad av gravida människor. Missunnsam rent av. Jag vet att man inte ska erkänna sånt, men så var det. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte: varför dom och inte vi? Och jag skämdes över mina tankar. Att jag inte var bättre än så, att jag inte kunde stå i mot tankarna som kom.
När jag var hos min vän som tragiskt nog fick missfall i vecka 18 och han fick reda på att vi var gravida, så sa han grattis på samma sätt som jag sagt det i 1,5 år innan. Ett grattis med leende läppar med ögonen och efterklangen säger något helt annat. När han sen fick veta vår historia så blev ju grattiset annorlunda. Genuint och ärligt och att man hittade varann i någon form av ”vi har haft det svårt”.
Var vill jag komma med detta inlägg? Ingen aning faktiskt. Kanske att jag vill att ni ska veta att er 40-60 personer som kikar in varje dag: Tack, jag uppskattar varenda en av er!!
//Mrs L
Jag tappade också läsare och det var jag väldigt mycket beredd på. Åh så många bloggar jag inte orkat gå in på för att de lyckats. Tråkigt men sant. Jag tror det är en kombination av att folk int orkar läsa ibland + att de som söker på google efter ivf och barnlöshet inte får upp våra bloggar som förstaval längre.
Jag är iallafall en trogen läsare <3
Kramar!
Hej! Jag håller med. Har själv valt bot bloggar. Kanske för jag inte tycker de är värda det... Kan förfarande bli ledsen när någon lyckas på första försöket och jag har gjort 7... Det känns inte rättvist. Å andra sidan önskar jag ingen resan vi haft hittills! Det är då svårt. Man känner sig bitter. Samtidigt måste man ju göra set som känns rätt. Om man mår dåligt av att läsa en blogg ska man inte göra det, även fast det inte är något personligt.
Själv hoppas jag på att tappa läsare, vilket då skulle betyda att mitt lilla fjun lever och mår bra!
Kram
Jag tror snarare det är så att man letar efter tillhörighet. Man känner sig ofta ensam på resan, o letar efter andra som går igenom samma sak. Tillsammans blir man mindre ensam? När någon sen blir gravid, då är det inte samma längre. Då är man inte samma längre. Man tappar tillhörigheten.
Och att man själv står kvar o stampar, o samtidigt läsa om någons graviditetsnojjor. Man orkar kanske inte. Det tror jag.
