InteUtanF

Jag fick en kommentar av en fin läsare som heter Lollo. Lollo är en trogen läsare som skriver fantastiska kommentarer och reflektioner. I går skrev hon en kommentar som verkligen fick mig att tänka. Det är en fantastisk förmåga att kunna förmedla och sätta frö till en tanke i någons inre och därför känner jag att jag vill dela med mig av mina tankar och funderingar kring detta. Hoppas inte du tar illa upp av detta Lollo. Det är inte min avsikt eller mening.

Kommentaren löd:

Postat av: Lollo

Du kan nog skriva om nästan vad som helst! Du har ett otroligt fängslande och vackert språk och en enorm känsla och djup i det du skriver. Min spontana reaktion är att jag önskar att du skulle våga vara glad. Missförstå mig rätt här! Jag förstår att du är överlycklig, tacksam, lättad.. Ja allt på en gång för erat mirakel. Det har jag förstått! Men jag känner också en rädsla och nästan lite som en skuld mot oss som inte lyckats att du inte vågar vara glad. Jag kan ha helt fel..men du har gjort klart många gånger att du inte ska glömma det du gått igenom och oss. Det är såklart bra.. Men försök våga glömma lite grann. Stor kram Lollo

Och så mitt svar:

Du har så otroligt rätt!! På nästan ett millimetervisande sätt. Jag vågar inte vara glad och jag tänker flera gången varje dag: Varför funkade för oss på första försöket, när andra måste gå igenom detta 10 gånger? Jag har dåligt samvete mot alla som kämpar, jag har dåligt samvete mot er som stöttat. Jag är så rädd att eftersom jag fått den största gåvan så ”lätt” (kan man uttrycka det som lätt när man kämpat så? Ingen IVF är väl lätt?) så kan den tas ifrån oss lika lätt. En fruktansvärd tanke. En tärande tanke. Jag hoppas att en dag kommer det inte stå 80% har barn efter 3 IVF:er. Jag hoppas på en 100% garanti på första försöket. Jag tror verkligen att i framtiden kommer det vara så. Men nu idag 2012 får vi nöja oss med vetskapen att de alldra flesta lyckas. Kanske känner jag att jag inte vill ta ut något i förskott. Blogg-världen, familjeliv-världen kanske har fått mig  inse att sorgliga historier finns det gott om. Jag är rädd att min historia blir en av de sorgliga. Jag hoppas och ber till gud varje dag att det inte ska bli så och jag bannar mig själv för jag inte bara kan andas och vara glad för den fantastiska gåvan jag fått. Men jag är tacksam. Jag är tacksam mot RMC som i min mening uträttade stordåd, jag är tacksam för älskade F, Jag är tacksam för vetenskap likaväl som högre makter. Mest av allt är jag självklart tacksam till den älskade lilla själ som slagit sig till ro i min mage. Det älskade lilla barnet som är så älskat och så efterlängtat.

Tack för din reflektion Lollo! Jag ska verkligen försöka ta till mig dina ord och försöka vara glad, och kanske till och med glömma för en liten stund..

Stor kram