När natten tar vid...
Jag står vid hennes säng, jag hör henne andas och lukten av henne gör mig svag. Min eufori. Min drog. Mitt allt. Jag tänker tillbaka på hur det var sist. För exakt 2 år sen. Hur mina böner löd då. Dom skrek efter henne. Och hur märkligt det än låter så kände jag att hon fanns innan hon kom. Hennes energi fyller mitt universum.
Vi är ett sånt team vår familj. F jobbar massvis. Och jag vet att han lider där om nätterna, ensam på avlägsna hotell. Jag ska inte klaga, för hon är ju hos mig. När F inte är hemma, lyfter jag upp henne från spjälsängen och över i vår stora säng. Där sover vi. Jag med hennes fötter i huvudet. Och hon som en virvelvind. Jag luktar henne i nacken. Jag kan bli yr av hennes doft. Att hon är vår. Min och hennes pappas. Hon är så lik sin pappa. En liten flickig F. Det säger ALLA. Men hon är precis som jag invändigt. Bestämd och stark. Med vilja av stål.
Jag letar efter min egen styrka nu. För det var längesen jag såg en skymt av den styrkan.
Men för henne. Och för F ska jag leta under varje sten efter den. Vi ska ge henne ett syskon. Vi ska... Frågan är bara när.
