InteUtanF

Det här med att det inte är lika jobbigt andra gången är inte sant. Iallafall inte för mig. Det är värre. Jag hatar att inte veta. Hade jag bara vetat att det förr eller senare blivit ett syskon, hade jag kunnat vänta. Men nu... Hur ska jag någonsin få sån tur igen?
Jag är livrädd.. Astrid förtjänar att bli storasyster. Vi som kan ge henne allt. Gode Gud, låt mig ge henne något som verkligen har en mening. Någon att växa upp tillsammans med. Någon att älska, och bråka med. Någon som delar hennes minnen den dagen då jag och F inte är här.
Jag tänker hela hela tiden.
Det känns som om huvudet är på overload x4876.