Ge mig styrka..

Inget är enkelt i livet. Det har jag förstått för längesen. Jag accepterade kampen för länge sedan. Jag skrev till och med "vem vill ha spikraka vägar?". Jag!! Jag vill ha spikraka vägar, för jag orkar snart inte mer. Min själ är trött och kampen tar tag i mig. Jag var hos doktor E idag. Den satans slemhinnan är kvar. Gammal och går inte att jobba med. Jag har ett par dagar att blöda ut, men händer inte det blir det att börja om -igen. Jag är så infernaliskt trött på att börja om. Jag förstår inte varför den inte blöder ut. Jag förstår inte varför kroppen inte fattar. Och jag är så extremt trött på att höra att det är så här att kämpa. Att vi hade tur förra gången, inte många blir gravida på första ivfen så som vi blev. Men nu måste väl ändå statistiken börja jämna ut sig. det är tredje gången vi blir avbrutna, och två gånger har slutat i tragedi för oss. I tårar och hjärteont. Och tankar som snurrar likt en outstopplig karusell. I snart 6 månader har jag åter igen levt efter cykler och hormoner. Jag måste komma vidare nu. Men jag vet att mitt vidare inte är förrän jag nått vårt mål. Att ge upp är inget allternativ. Det har det aldrig varit. För om jag lägger mig ner, ger upp och kapitulerar händer inga mirakel. Inga barn blir gjorda så.. En enorm ironi. För i vårt fall är det sant. Jag kan gruva mig fram och tillbaka hur extremt orättvist detta är. Hur hemskt detta är och hur ledsen jag är att vi är här igen.. och igen.. och igen. Men det gör inte att jag kommer vidare. Varken i livet eller i tanken. Jag gråter massor när ingen ser eller hör. Jag skriker högt på högre makter och änglar som kanske hör. Jag vill så gärna veta om.. Hade man bara vetat om så hade kampen inte varit lika långdragen. För sanningen är att jag hade kunnat kämpa hur länge som helst, bara jag vetat att målet blev mirakel nr 2 i slutendan. Hur länge som helst! Jag vill få ett avslut. Jag vill kunna gå vidare. Jag vill att vår familj ska bli fyra, eller fa fasiken fem. Bara vi blir fler.

Jag läste en fantastisk krönika i förra veckan.. Om längtan efter syskon. Om att få människor att förstå.

Läs meningen: Det är som att säga åt den som förlorat sitt ben: Var inte ledsen för det, du har ju ett annat ben. Det går ju absolut att leva utan, men det måste ju få vara ok att sörja det ben som saknas. Det tomrum som ger helakroppen obalans."

Gode Gud,

Ge mig styrka att orka längre. för vi är inte klara än. Hjälp vår vilsna själ att hitta till oss. För jag känner dess närvaro cirkulerar över våra huvuden. Låt vår dotter, vår älskade fantastiska dotter få ett syskon. Låt oss bli föräldrar än en gång. Våra hjärtan kan älska mer.


Kommentarer
Postat av: Mamma till Andrea💗

Så fint skrivet . Man känner så för er i hela kroppen . Hur kan någon säga så som du beskriver , varför får inte alla längta efter syskon lika mycket ? Vem har bestämt att det ska vara så?

Någon idiot utan hjärta iallafall .

Hoppas så ni orkar kämpa , jag tror ni kommer få ett andra mirakel , ett litet syskon till er lilla ögonsten 💖

2014-03-03 @ 21:08:43
Postat av: Bortom längtan

Men åh så jobbigt att det ska krångla så mycket för er! Håller tummarna för att det löser sig och att ni inte behöver avbryta igen! Hur många har ni kvar i frysen förresten? Kram!

2014-03-06 @ 09:26:32
URL: http://bortomlangtan.blogspot.se
Postat av: Evl

Vi kämpar tills det går igen vännen. För det kommer att gå <3 det vet jag.
Kramar <3

2014-03-09 @ 20:18:04
URL: http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0