Om att falla handlöst..
Oj vad längesen jag skrev. Jag föll. Jag gjorde faktiskt det. Jag vill inte längre nu. Min energi är slut även om jag lyckas se små ljusglimmar ibland. Jag hatar IVF. Jag älskar IVF.
Jag älskar IVF för vi fått vår älskade dotter. Jag vet inte vem jag varit utan henne. Eller hur den resan lärde mig så mycket. Hur den förde mig närmre F. Hur jag lärde mig att tro när ingen annan tror.
Jag hatar IVF för att vi sitter här igen. För att böner verkar försvinna och inte nå fram. För att jag känner mig ensam. Mer ensam än jag någonsin gjort innan. För att rädslan gör mig svart. I sinne och själ.
För att universum inte ser hur mycket vill önskar och hur bra föräldrar vi är.
Där är jag nu. Jag vågar inte skriva något om försök. Jag vet att någon läser här som jag inte vill. Någon som sårade mig. Jag funderar på att sätta lösenord på bloggen. Men vad hjälper den andra då?
Det var ju alltid min mening. Min ventil. Jag ville ju att den skulle skapa hopp. Även fast jag inte har mycket hopp själv just nu. Och andra bloggar ger mig hopp. Andra har lyckats med syskonförsök,
Då gör vi nog också det tillslut. Det är ju bara vägen dit som är så förbannat krokig. En evinnerlig uppförsbacke som tycks bli längre och längre.
Men uppförsbackar varar ju inte föralltid. Eller blir det så när jorden snurrar åt fel håll? Någon gång borde den snurra rätt?
Jag trodde inte jag kunde bli mer tacksam än vad jag var över lilla A. Jag vet bättre nu. Min tacksamhet växer. Hon är fantastisk. Det är för henne jag vägrar ge upp.
Det var någon som sa till mig: -Du har bestämt dig, ni ska ha syskon till varje pris. Ja, men inte jag. Vi har bestämt oss. Vi ska ha syskon till varje pris, till varje medel.
Hur svår kampen än kan tyckas vara just nu. Så glöms den lika fort.. eller glöms är inte rätt ord. Men den mattas ut för stunden.
Jag var ju i det där gränslandet en stund. Där lyckan övertog längtan. Då inte IVF fanns. Jag tror att barnlängtan är den största drivkraften i världen. Den kan få en kvinna att göra precis allt i hennes makt för att nå dit. Barnafödande kan få en kvinna att slita sig mitt i tu, bara om ett löfte om ett barn. Vilken annan kraft eller vilja kan göra det?
Jag älskar IVF för vi fått vår älskade dotter. Jag vet inte vem jag varit utan henne. Eller hur den resan lärde mig så mycket. Hur den förde mig närmre F. Hur jag lärde mig att tro när ingen annan tror.
Jag hatar IVF för att vi sitter här igen. För att böner verkar försvinna och inte nå fram. För att jag känner mig ensam. Mer ensam än jag någonsin gjort innan. För att rädslan gör mig svart. I sinne och själ.
För att universum inte ser hur mycket vill önskar och hur bra föräldrar vi är.
Där är jag nu. Jag vågar inte skriva något om försök. Jag vet att någon läser här som jag inte vill. Någon som sårade mig. Jag funderar på att sätta lösenord på bloggen. Men vad hjälper den andra då?
Det var ju alltid min mening. Min ventil. Jag ville ju att den skulle skapa hopp. Även fast jag inte har mycket hopp själv just nu. Och andra bloggar ger mig hopp. Andra har lyckats med syskonförsök,
Då gör vi nog också det tillslut. Det är ju bara vägen dit som är så förbannat krokig. En evinnerlig uppförsbacke som tycks bli längre och längre.
Men uppförsbackar varar ju inte föralltid. Eller blir det så när jorden snurrar åt fel håll? Någon gång borde den snurra rätt?
Jag trodde inte jag kunde bli mer tacksam än vad jag var över lilla A. Jag vet bättre nu. Min tacksamhet växer. Hon är fantastisk. Det är för henne jag vägrar ge upp.
Det var någon som sa till mig: -Du har bestämt dig, ni ska ha syskon till varje pris. Ja, men inte jag. Vi har bestämt oss. Vi ska ha syskon till varje pris, till varje medel.
Hur svår kampen än kan tyckas vara just nu. Så glöms den lika fort.. eller glöms är inte rätt ord. Men den mattas ut för stunden.
Jag var ju i det där gränslandet en stund. Där lyckan övertog längtan. Då inte IVF fanns. Jag tror att barnlängtan är den största drivkraften i världen. Den kan få en kvinna att göra precis allt i hennes makt för att nå dit. Barnafödande kan få en kvinna att slita sig mitt i tu, bara om ett löfte om ett barn. Vilken annan kraft eller vilja kan göra det?
Kommentarer
Postat av: Mamma till Andrea💗
Fantastiskt fint skrivet . Jag tror precis som du säger att vill man tillräckligt mycket så når man dit .
Ni kommer lyckas , igen .
Jag tror på dig 💓
Kramar
Postat av: Anonym (eller inte egentligen)
Tänk ändå så fel det kan bli. Personen som sårat dig har inte läst en endaste rad här sedan i februari, förutom idag. Och trots att även jag känner mig sårad har jag tänkt på er mycket och jag saknar er! Jag blir så otroligt ledsen när jag läser att A's lilla syskon dröjer och jag hoppas med hela mitt hjärta att ni inte ska behöva vänta länge till. ❤️
Trackback
