InteUtanF

Hur mycket orkar man som människa? Vilka påfrestningar får man egentligen? Det sägs ju att man får aldrig mer än vad man klarar av eller att allt har en mening... Det finns nog inget jag tvivlar på mer just nu. Fjärde försöket med frysta embryon gick inte det heller. Mina perfekta blastocyster som vi alltid trott skulle bli lilla A´s syster eller bror fäster inte. Vill inte slå rot i mig. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle misslyckas FYRA gånger!! Så extremt naivt. Jag är inte så ledsen. Tror mina tårar tog slut för längesen. Men jag är arg!! Arg på allt!! Vi har alltid sagt att lilla A´s syskon finns i frysen. Det fanns inte där. Jag är nerslagen bortom ord inför detta faktum. Men jag tänker fortfarande inte ge upp. Jag tänker sörja det faktum att det just nu gör så ont att jag vill delas i två. Men jag kommer resa mig av den längtan som tagit mig så här långt. En längtan som jag är beredd att göra allt för. Nu går vi över till en privat klinik. Lämnar mitt älskade och trygga RMC. Dom som gjorde min älskade dotter. Oj vad jag älskar dom för det!! För det är jag dom evigt tacksamma!
Jag vet inte hur aktiv jag kommer att vara här mer. Behovet av att skriva finns ju så starkt. Men nu ska jag läka, läka för att kunna sadla om. För att förbereda sinnet på krig mot naturen. Mot naturen som så motvilligt vill att jag ska bli mamma igen.
Fan vad naturen kommer bli besviken... För den vet ju inte vem den bråkar med och det faktum att jag ALDRIG förlorar eller ger mig. Det finns inte i min ryggrad. Så varsågod! Du leder just nu stort över mig, men jag står ändå som vinnare tillslut.

DET lovar jag dig om något!!