InteUtanF

Jag sitter och tittar på kort. Det var igår men ändå snart två år sen. En liten liten bebis rymms på fotona. Med kolsvart hår och internsiva ögon. Hon ligger i min famn och jag slås av att hon är min. Det var henne jag kämpade så för. Mina första ord till henne var: "jag känner dig, jag känner dig". Som ett mantra. Jag hade alltid hört att man känner inte sina barn innan dom kommer. Det var inte sant, jag visste exakt vem hon var. Hennes person.  Och jag hade älskat henne långt innan hon kom till mig. Och nu var hon här. En kopia av sin far. När jag ser på denna lilla flicka nu förundras jag över hennes vilja. Min stora stolta tjej. Som alla berömmer med sin trygghet. Ibland glömmer jag att hon bara är drygt två år. Hon kan så mycket och vill ännu mer. Men ibland spricker hennes ålder igenom och bara mamma duger. Hennes doft är mitt livselixir. Och jag kan känna mig berusad när jag om natten står och andas in hennes doft till hennes lugna andetag. Jag gör allt för henne. För henne hade jag tagit ner månen, slåtts med drakar och gått på vatten. Året mellan 0-1 gick fort, men året mellan 1-2 har gått om ännu fortare. Jag blir så rädd för det. Och jag vill inte förlora fler månader i IVF träsket. Jag är duktig att ta vara på tiden med henne men jag vill inte att sorgen ska ta över min övriga tid. Jag vill känna mig hel alltid.

Ibland förstår jag inte varför vi inte ger upp tanken på ett syskon. Men jag kan inte. Det finns något så stark inom mig som skriker kämpa. Även fast själen blöder av trötthet. Jag kan inte ge upp! Jag vill inte ge upp. Jag är inte klar. Vi är inte klara..

Jag sätter allt mitt hopp till den nya kliniken. Och det faktum att en liten underbar dam sa: "jag kan garantera dig att du blir gravid nästa gång.. men jag kan garantera dig att du blir gravid". Punkt!

Lugnet kom tillbaka i mitt bröst. För kämpa orkar jag, om jag vet att det inte är i onödan.