InteUtanF

Jag kanske ska berätta från början.. Hur det kom till att vi hamnade här.
för drygt ett år sen sa vi ja till varann inför släkt och vännen. Efter det skulle vi bli gravida. Redan 3 månade efter sökte jag hjälp. Kalla det kvinnlig intution eller vad man vill, men jag kände på något sätt att detta skulle inte gå så lätt som vi önskade. Jag trodde hela tiden att felet låg hos mig. sparsam mens och inga utslag på ägglossningsstickorna gjorde mig misstänksam.
Vi träffade en av de främsta fertilitetsexperterna och tilllika min fantastiska gynekolog. Man kollande allt, underliv fick sig en genomkörare, äggledare spolades samtidigt som tårarna sprutade åt alla håll och kanter. F hörde mig 2 väntrum bort i mina skrik. Hormoner kollades. och så kom mitt svar. Ingen ägglossning. Men det går att sätta igång med diverse hormoner och Pergotime är nu min bästa vän.
Nästa steg var att titta på fina F. Vi blev tilldelade 2 burkar och jag såg hur jobbigt F tyckte att detta var. förnedrande och utelämnade. Med provet färskt i burken hade jag den i armhålan hela vägen till RMC. Jag skrattade mest åt elendet medan F var arg som ett bi samtidigt som trottoarerna fick sig en omgång. Inte hjälpte det att väl framme stor det klart och tydligt: Spermaprov? Följ spermierna på golvet.
Prov 2 gick lite bättre. Eller iallafall utan vredesutbrott.

Svaret fick vi två veckor senare.
nedsatt spermakvalitet och få spermier. 7,9 milijoner tycks verka mycket. Herre gud vi pratar SJU KOMMA NIO MILIJONER. Vad hände med tanken att det bara behövdes en?

Tydligen var det alldeles för lite.. Där och då förlorade F lite av sin manlighet (ur hans ögon sett). För mig är han högst lika manlig som innan. Han är mannen med stort M, med eller utan spermier för mig. Det kommer han också förstå en dag.

Vår läkare tyckte inte loppet var kört trots allt utan ordinerade 5 månaders Pergotime ätande för mig. 
Jag åt och såg glad ut. tackade nej till vin på midsommar och åkte hem och hade schemalagt sex. 
So far so good...

Vi blev remiterade till RMC andrologen. Vi fick träffa Dr K. En sympatisk man som bröt från ett främmande land. Pliriga ögon som gav mig hopp. Ögon kan säga mycket och hans talade till mig. 
Mannen fick dra ner byxorna och få pungen undersökt. Ett litet brock men inget att göra åt. Vi gick åter igen igenom proverna av fina F. Dr K sa att det mcyket väl kan bli bebisar själv. DEt var absolut inte omöjligt. Hade jag bara ägglossning så fans chansen. 
MEN han ville ändå sätta oss i IVF kön. Dock var han duktig på att poängtera att vi var unga och om vi ville kunde vi komma tillbaka om ett par år om vi ville.. Par år.. ?? Vi fattas ett barn. Här väntas det inte ett par år.

Där är vi nu.. 
Det här kommer funka!! För fina F och jag finns för att vara föräldrar! Den kärleken vi har F och jag. Den är unik. Det säger alla! Vi har ett starkare band än någon jag känner. Det är ofta jag hör " jag skulle vilja ha det som ni".
Tänk bara om dom visste vad det innebar?! 
Visst, vi har den största kärleken till varann jorden skådat. Men nu börjar kampen.. Kampen att bli tre.. och fyra.. och kanske fem.

Men kampen vinner vi. Frågan är inte OM utan NÄR..

Det var lite om vår historia. 

Allt är möjligt

// MRS L