InteUtanF

Sur. Riktigt bitande sur, surare än bygdens surtant eller alla citroner på ICA.

Egentligen över töntiga saker och det värsta är att jag vet om att jag egentligen är tramsig.

Men just nu skiter jag i det och fortsätter min totala surning.

 

Jag är sur över en incident i helgen, över sushi som slängdes i soporna. Gravidhormoner spökade och tredje världskriget utbröt på vår gata i stan. Idag blossade kriget upp igen då det stod klart att F inte kunde följa med på RUL den 28 Mars för han skulle på konferens. Jag blev vansinnig för att utrycka det milt och bad honom fixa en ny tid, dock ABSOLUT inte senare än den 28:de. När han ringde tillbaka till mig hade han bokat om det till den 30:de. Mig veterligen kommer inte 30 innan 28? Men jag kan ta fel, det finns ju så mycket nymodigheter. Jag blev ursinnig till följd och tårarna som jag inte längre har någon kontroll över sprutade. Tanken att behöva vänta 46 timmar längre än nödvändligt får mig fortfarande att börja tjuta. F förstår ju självklart inte alls detta utan tycker jag överreagerar. Vilket jag också gör, så mycket vid mitt sinnes fulla bruk är jag att jag själv inser hur löjligt detta är.

Men jag är redan så orolig som det är och tanken på att vänta i två dagar extra får mig att utveckla regelrättig ångest!

 

När jag läser igenom ovanstående text tycker jag själv att jag är jätte töntig. Men just nu, just idag skiter jag idet!! I morgon är det förhoppningsvis bättre och citronen har blivit ett söt liten jordgubbe igen.

 

//Mrs L

Graviditetshormonerna talar sitt tydliga språk idag.
Varje gång jag närmar mig Expressen eller Aftonbladet börjar tårarna spruta. En liten prinsessa är född. Och Prins Daniel, Vilken man!! Att gå ner och tala till folket med skäggstubb och tårar i ögonen.. Så fint!!

Nu längtar jag extra mycket till vår egen lilla prins eller prinsessa föds. Jag har aldrig sett fram emot något så som jag ser fram emot att äntligen få bli mamma.




//Mrs L

Detta inlägget kommer kanske väcka känslor, det säger jag redan nu.

 

Jag får för mig att jag tappar läsare, Jag ligger på stadiga 40-60 personer om dagen som kikar in. Men under IVF:en så låg jag på 100 till som mest över 300 unika besökare. Jag strävar inte efter en stor blogg så detta stör mig inte alls. Men det har fått mig att reflektera. Jag har läst om samma fenomen hon andra IVF-systrar efter dom plussat. Det kanske inte är lika kul att läsa om solskenshistorier, eller så är det jobbigt att läsa om någon som lyckats när man själv fortfarande står på paus. Jag vet inte. 

När jag själv var väntande, väntade på att behandlingar skulle börja kunde jag bli enormt provocerad av gravida människor. Missunnsam rent av. Jag vet att man inte ska erkänna sånt, men så var det. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte: varför dom och inte vi? Och jag skämdes över mina tankar. Att jag inte var bättre än så, att jag inte kunde stå i mot tankarna som kom.

 

När jag var hos min vän som tragiskt nog fick missfall i vecka 18 och han fick reda på att vi var gravida, så sa han grattis på samma sätt som jag sagt det i 1,5 år innan. Ett grattis med leende läppar med ögonen och efterklangen säger något helt annat. När han sen fick veta vår historia så blev ju grattiset annorlunda. Genuint och ärligt och att man hittade varann i någon form av ”vi har haft det svårt”.

 

Var vill jag komma med detta inlägg? Ingen aning faktiskt. Kanske att jag vill att ni ska veta att er 40-60 personer som kikar in varje dag: Tack, jag uppskattar varenda en av er!!


//Mrs L

Det var en trasig själ som vaknade i morse, kanske ännu mer trasig än den som gick och la sig igår. Vingbruten och grå och som paralyserad i koma gick jag upp borstade tänderna och grät under nyhetsmorgon. F var arg, arg för att jag alltid gör så här. Tar ut det svarta istället för det vita, för jag alltid tippar över till det där förbannade mörkret medan han alltid går i solsken. Jag avundas honom det. Och är så tacksam för att han är så. Vi är Jing och Yang. Han är den vita delen med det där lilla lilla svarta i sig, jag är den svarta med det lilla lilla vita i sig. Men båda måste ju finnas för att skapa en sorts harmoni.

När jag körde den där vägen upp till Cura kliniken är jag glad att ingen hörde mig. För jag skrek så. F satt i bilen bakom och just då var det skönt att skrika ut min ångest utan att han satt förmanande bredvid.  Jag mådde illa och ville spy, händerna var kallsvettiga och domnade bort då och så. Och hjärtat rusade så jag trodde det skulle stanna.

Varför reagerar jag så? Förmodligen för att rädslan att förlora något som vi kämpat för så, något som vi älskar högre än himlen och stjärnorna. En perfekt fusion av F och mig. Jag vill inte behöva gå igenom sorgen av att förlora Bubblan. Då blir nog hela min sida svart.

 

När vi satt där i väntrummet hyperventilerade jag och F blev om möjligt ännu mer irriterad över mitt negativa beteende. Jag förstår honom så det är inte det. Och så blev vi uppropade och benen vek sig nästan och tårarna föll innan vi ens kom in i rummet. Barnmorskan var fantastisk. Lugn, tittade på mig och förklarade att jag måste andas lugnt för att hon ska kunna göra detta. Jag samlade alla mina krafter och andades. Jag tittade inte på skärmen, jag såg vita prickar framför mina ögon men jag hörde F skratta till och jag förstod att det var vårt barn som fick honom att skratta. Och jag tittade.

Och såg det vackraste jag någonsin sett. Älskade perfekta lilla finaste underbaraste Bubblan. 13+3 veckor gammal. Väldigt livlig, slog och sparkade, vinkade och sög på tummen. Det fanns inga risk markörer att tala om. Nackspalten var så liten att den var svår att mäta. Vi fick en risk på 1:3500.

Och jag grät, denna gången av lyckotårar som forsade ner från mina kinder.

 

Älskade finaste Bubblan. Pappa och jag ska älska dig till evigheten och tillbaka.

 

Nu har jag lovat dyrt och heligt, både F och Fröken S att försöka andas ett tag. Att försöka hitta lugnet och njuta av att vara gravid. Att vänta barn istället för katastrof. Jag ska försöka allt vad jag kan. Det lovar jag..


Så det är med den största glädjen i världen jag presenterar Bubblan!! Vårt perfekta lilla mirakel som jag tackar Gud och vetenskapen för.



//Mrs L

Nu har jag hunnit vara sjuk i fyra dagar, gått på bal, pratat ut med en gammal vän och firat alla hjärtansdag i förtid. Det jag däremot inte hunnit är att blogga. Eller så kanske jag håller mig borta med flit då jag fortfarande är så himla rädd och katastroftankarna avlöser varann hela tiden.

 

Fick veta i fredags att en vän som skulle ha barn 2 månader tidigare än oss fick veta på deras rutinultraljud i vecka 18 att bebisen var död sen vecka 8. Sorgen var så stor för dom samtidigt som paniken spred sig i mig. Jag tittade på F som såg den totala skräcken i mina ögon, och han viskade om och om igen, det är inte vi, det är inte vi.. Jag ber till Gud att han har rätt.

 

I morse var jag och tog blodprov till KUB/NUPP som kommer tas nästa måndag. Ännu en sak jag oroar mig enormt för. Just nu försöker jag komma på en anledning varför jag sa ja till det. Tänk om något är fel?! Vad tusan gör jag då?! Men i vilket fall så skulle blodprovet tas uppe på UMAS (det stora regionsjukhuset i Malmö). Jag hade remissen i hand när jag steg in innanför dörrarna kl 08,01. Då hade jag 25 nummer före mig i kön till receptionen, efter 20 minuter var jag framme och fick ett nytt könummer, efter 45 minuter blev det äntligen min tur. Väl inne i provtagningsrummet så behövde sjuksköterskan sticka mig två gånger till min stora besvikelse. Han grävde i armen med nålen som om han förväntades hitta en oljeled. Men nu är det gjort i alla fall..

 

Balen var en historia för sig. Det är väldigt speciellt att delta i något sånt. Gamla anor från 1100-talet spelar fortfarande stor roll. En av antikrundans medlemmar recipierade, och för att citera en annan medlem: Han delar ut visitkort till höger och vänster, här finns många potentiella dödsbon inom en snar framtid. Styggt men också sant tyvärr. Vi är kanske 40-50 medlemmar under 50 år, resterande är alla över det. Men vi är en tapper skala som försöker föra traditioner vidare och jag tror att det kommer växa även i framtiden. Sällskapet har trots allt överlevt över 900 år, krig och elände, nog ska vi klara en sån liten petitess som heter modernitet.

Och så alla hjärtans dag!! Ja, den firade vi i går istället. Paketerna låg ju där och väntade och vi är inte så kända för att kunna vänta. Ialla fall inte jag. Jag fick en underbart halsband från Björg med ett vackert budskap. "if you think missing me is hard you should try missing you", det tyckte han passade bra då jag saknar F bara han går utanför dörren. F fick en klocka. Kanske inte lika romantiskt men han blev glad trots detta. 

Och jag vet fortfarande inte hur livmodern känns. Kan någon vänlig själ förklara hur det ska kännas? Jag har läst att det ska vara som en hård boll. Jag har verkligen ingen boll vid blygdbenet. Inte någon annan stans heller för den delen..

 

//Mrs L

 

I går när vi skulle gå och lägga oss brast det för mig totalt. Jag grät som om någon satt på en kran. Tårarna sprutade hysteriskt och alla onda tankar kom upp till ytan. Att bära på en sån förlamande rädsla. Och till detta la jag på alla anda orättvisor i världen. Så det som började med att jag grät över att jag var orolig att förlora älskade Bubblan slutade med att jag satt och stortjöt för att äldre människor är ensamma, gamla män i farfarskepsar som ser så sorgsna ut, barn som far illa och tusen andra saker. Oj vad jag grät. Tror aldrig F har sett mig så. Och det är kanske inte alltid lätt att förstå. F kontrade med att säga: men allt är ju så bra. DU bär på ett mirakel, har mig, fina vänner och fantastisk familj. Det är så sant. Men det kanske är så att om man har mycket har man mycket att förlora? Vad vet jag?

Annars har helgen varit lugn och skön. I lördags hade vi skaldjursfrossa med hummer, havskräftor, färska räkor. Så himla gott! Synd att det är så dyrt annars hade jag ätit det 5 gånger i veckan minst.

Och så köpte jag en ny balklänning. Denna lördagen bjuder nämligen på bal. Det ska bli trevligt även fast jag inte känner för att visa upp mig så där vidare mycket. Blek, med ofixat hår och dålig hy. Ähh vad gör egentligen det? Jag och Bubblan kan i alla fall gå runt i en fantastisk klänning. Det är alltid något.

 

Så dagens lärdom får bli: Bryt ihop och kom igen.. Det tänker jag försöka i alla fall.

 

P.S jag har fått massa frågor om vagnen jag skrev om. Det är verkligen ingen hemlighet eller så, men jag vill inte berätta förrän det kommer lite närmare. När det är mer verkligt..

 

//Mrs L

Dagarna går och jag har inte riktigt något vettigt att skriva. Jag tycker att tiden står still och jag längtar efter sparkar så jag vet att det bor någon i magen. Illamåendet är nästan borta till min stora förskräckelse. Den kommer då och då när jag är hungrig. Men jag har fått en gräslig halsbränna på natten. Inte heller detta oangenäma bekymmer rör mig i ryggen. Jag älskar de få symtom jag har. 

Något annat jag tänker på mycket är att jag inte kan känna min livmoder. Jag har hört att det ska kännas som en kant och en hård boll. Jag känner ingenting. I morgon går jag in i vecka 12. Är inte det märkligt?

Jag tänker mycket på vår graviditet. Fröken S säger att hon aldrig tror jag kommer kunna njuta fullt ut av denna graviditeten och att min oro kommer hålla mig i järngrepp. Jag hoppas hon har fel, men jag tror hon har rätt.

Idag åt jag sista tabletten folsyra jag fick från RMC. Nu har jag köpt några Gravid vitaminer från Apoteket som man tydligen skulle få hela dagsbehovet av allt man behövde under graviditeten.  Hoppas dom är bra. Det är svårt att veta vad som är rätt och fel.

 

Idag fyller världens bästa mormor år! 88 år och världens coolaste! Och så kommer F hem. Jippie! Då kan jag sova igen. I går när jag kom hem stod det tulpaner utanför dörren. Det roligaste var att det var en kund till F som skickat det med kortet : Tack för vi fått låna F ett par dagar..

Tyckte jag var sött och jag var helt chockad.

 

//Mrs L