Vem är ni?
Igår hade jag 36 besökare. Vem är ni som följer min resa än en gång? Är ni gamla läsare som hängt kvar? Eller nya som hittar hit?
Välkomna igen i vilket fall som helst.
Första steget..
Sep. 28, 2013
Jag tror ju fortfarande på mirakel. Det måste jag. Jag vaknar av ett varje morgon. Kanske är det därför jag är så himla rädd nu. Det känns som jag gapar efter för mycket. Att jag ska behöva förklara mig varför vi ska skaffa syskon. Så är det ju inte för någon som skaffar barn av sig själva.
Och det sista som lämnar kroppen är hoppet.. Det blev ganska påtagligt idag. Mensen var 4 dagar sen och jag började hoppas. Även fast jag sa till mig själv att jag borde veta bättre. Och så kom den. Hånet. Att jag vågade hoppas att vi skulle blivit gravida själva. Utan doktorer i gröna operations rockar.
Jag blir så nerslagen.
Nu ska jag samla mig. Det är dags att rusta för strid igen. Som den krigare jag är. Det är dags att påminna min själ om att den inte ger upp. Den är inte uppbyggd så. Vi är krigare! Vi slåss. Vi kämpar.
I väntan på färskt blod...
På med rustningen. För nu, NU kör vi!!
Snälla gode Gud, skänk oss ännu ett mirakel.
Tystnad..
Min tystnad här beror som vanligt på min rädsla. Ända sedan jag hämtade ut medicinerna har en tomhet spridits i mig. Varför vet jag egentligen inte. Men jag är hysteriskt rätt och går som i en bubbla. Jag hör liksom inte vad folk säger längre. Jag är fortfarande ganska bra på att le. Jag tror inte folk som inte känner mig så väl misstänker att jag bär på 34 tons oro. Men dom som känner mig ser det nu direkt.
Jag vill så det värker.
Väntar på mens så jag kan börja äta piller. Och räknar dagar precis som förr.
Var hos akupunktören igår. Hon sa att jag hade tomhet och kyla i mig. Det förstår jag totalt. Jag känner ju det själv. Den där kylan...
Hoppas hon kan vända den till värme. Jag vill ju att min lilla piggelin ska trivas.
One more time!
Nu har jag bokat akupunktur, käkat folsyra, B12, zink och d-vitamin. Dessutom så har Busmusen den 2:ra kommit hit.
Låt det funka. Låt det funka. Låt det funka.
När natten tar vid...
Jag står vid hennes säng, jag hör henne andas och lukten av henne gör mig svag. Min eufori. Min drog. Mitt allt. Jag tänker tillbaka på hur det var sist. För exakt 2 år sen. Hur mina böner löd då. Dom skrek efter henne. Och hur märkligt det än låter så kände jag att hon fanns innan hon kom. Hennes energi fyller mitt universum.
Vi är ett sånt team vår familj. F jobbar massvis. Och jag vet att han lider där om nätterna, ensam på avlägsna hotell. Jag ska inte klaga, för hon är ju hos mig. När F inte är hemma, lyfter jag upp henne från spjälsängen och över i vår stora säng. Där sover vi. Jag med hennes fötter i huvudet. Och hon som en virvelvind. Jag luktar henne i nacken. Jag kan bli yr av hennes doft. Att hon är vår. Min och hennes pappas. Hon är så lik sin pappa. En liten flickig F. Det säger ALLA. Men hon är precis som jag invändigt. Bestämd och stark. Med vilja av stål.
Jag letar efter min egen styrka nu. För det var längesen jag såg en skymt av den styrkan.
Men för henne. Och för F ska jag leta under varje sten efter den. Vi ska ge henne ett syskon. Vi ska... Frågan är bara när.
Om jag faller?
Det här med att det inte är lika jobbigt andra gången är inte sant. Iallafall inte för mig. Det är värre. Jag hatar att inte veta. Hade jag bara vetat att det förr eller senare blivit ett syskon, hade jag kunnat vänta. Men nu... Hur ska jag någonsin få sån tur igen?
Jag är livrädd.. Astrid förtjänar att bli storasyster. Vi som kan ge henne allt. Gode Gud, låt mig ge henne något som verkligen har en mening. Någon att växa upp tillsammans med. Någon att älska, och bråka med. Någon som delar hennes minnen den dagen då jag och F inte är här.
Jag tänker hela hela tiden.
Det känns som om huvudet är på overload x4876.
Vad är det med mig?
Jag gråter och gråter, och finner liksom ingen balans. Jag måste hitta balans igen. Den enda som överhuvudtaget kan locka fram ett leende är min lilla A. Den finaste, den bästa, den jag älskar mest.. Varför blev det så påtagligt nu? Jag har ju gjort detta förut. Jag vet vad som väntar, men liksom ändå inte. Jag var annorlunda då. Och jag visste inte då vad jackpoten var. Jag visste inte vad jag spelade om. Det vet jag ju nu. Det ljuvaste.
Mina tankar är upp och ner. Jag tampas med en sån jäkla skuld. Skuld att vilja ha mer när man fått det finaste. Skuld att vilja ge Lilla A ett syskon. Men även att få vara gravid igen. Att få känna sparkar från insidan. Att få föda ett barn till. Att få se Lilla A springa hand i hand med sitt syskon.
Låt det ske.. Och låt mig orka igen. För just ikväll har jag ingen aning om hur..
Ok.. Då väntar vi igen.
Den här väntan. Vi är inte vänner, väntan och jag. Men så får det bli igen..
