InteUtanF

Jag är så rädd. Jag är nästan rädd för allt som går att vara rädd för. Det har jag varit så länge jag kan minnas. I går nådde jag bara kulmen av rädslan. Jag ringde det där ödestigna sammtalet som jag var säker på skulle meddela mig dåliga saker. Kvinna i luren sa lugnt.. Det ä inget. Jag andades ut för denna gång, tills nästa rädsla sätter in.
Jag lovade älskade F att söka hjälp. Jag måste sluta med mina katastroftankar som ger mig ångest och skapar friktion mellan mig och min man.

Nu ska vi fira bröllopsdag i stora staden. Jag som nu med säkerhet vet att ägglossning har inträffat hoppas på mirakel och en livs levande bebis i magen.

Mirakel händer hela tiden. Jag måste bara lära mig tro att det händer oss också. Vi ska få vårt mirakel!!