InteUtanF

Allt har en början och tyvärr även ett slut..

Idag, på min egen längtans dag. Dagen jag velat snabbspola fram hösten till. Idag.

Fick nyss ett besked som gjorde mig ledsen. Min fina morbror har bara 12 timmar kvar att leva. Han ligger där, gul i ögonen av cancerns spår och med svag, tung andning från lunginflammationen. Och jag vill inte vara ledsen. Jag vill tycka att hans liv är mer värdigt än så. Jag vill tycka att han förtjänar bättre, Jag vill tycka att han förtjänar att somna in. Åka ut på den där resan jag är så otroligt rädd för, den oåterkalleliga resan. Jag vill tänka så. Men när jag ser sorgen hos mamma och vad som väntar mormor vill jag att det ska dröja. Men hur rätt är det att vilja det? Han lider ju så. Det är inte den ståtliga mannen han var som ligger där. Det är inte den mörka, välklädda mannen som är den enda i universum med att kunna kalla mig tjockis ostraffat. ( Det har han skämtat om sen jag var 15 år och vägde 45 kg).

Och idag. Min egen längtansdag. Inte idag. Det är egoisten i mig som talar när jag skriver, inte idag. Idag skulle ju vara en glad dag. Idag var jag glad för första gången på så otroligt länge.

Så jag väljer att fortsätta vara det. Jag väljer att hedra morbror istället. Jag väljer att tänka att ett liv släckts och jag hoppas innerligt att ett annat kan börja. I mig.

Du kommer alltid vara saknad morbror, du kämpade väl med din kamp. Du kämpade värdigt.

Det är ok att somna nu. Ta din pappas hand och börja nya äventyr. Jag är säker på att det finns fotbollslag att heja på och kavajer i din stil där du är på väg. Titta till oss då och då. För du kommer att vara saknad, mest av allt av mamma och mormor. Dom kommer sörja dig länge. Jag ska trösta dom och ge dom kraft, men säg hej då och då, dom kommer nog behöva det. Jag väljer att inte se detta som ett avslut, du kommer fortfarande finnas för mig, så som morfar gör. Du kommer vara med mig även fast jag inte längre ser dig. Du blir alldrig glömd.

Jag väljer att inte sörja, jag väljer att tro att du går vidare till nästa steg. Där morfar väntar..

På återseende min fina ”tjockis”