InteUtanF

Idag känns det bättre. I dag är jag starkare.

Jag har de senaste dagarna omfamnats av en rädsla. En rädsla att misslyckas. Jag känner mig så stressad över faktumet att jag inte kan påverka utgången. Men jag kan göra vad jag kan. Jag kan trycka i F vitaminer som: zink, selen, folsyra, B6, B12 och E-vitamin. Jag kan beröva honom möjligheten att bada bastu eller duscha varmt. Jag kan neka fredags whiskyn. Jag i min tur tar gladeligen min beskärda del av tillskott: B12, folsyra och D-vitamin. Jag avstår från vin och drinkar, Jag försöker rena min kost och minimera socker, jag lägger tusentals kronor på akupunktur.

Men sen så det där med att det positiva hjälper har jag svårare för.  Och det måste jag jobba med.

Fröken S är så säker på att det ska gå vägen. Hon säger att detta lyckas på första eller andra försöket. Jag vill tro henne men blir nästintill arg över hennes argument. Hon säger alltid: varför ska det inte gå? Ni är unga, inte sjuka och har bra förutsättningar.. Jag kontrar alltid: Varför ska det gå? Det finns folk som misslyckas trots ungdom, friskhet eller förutsättningar. Vi är olika där hon och jag. Jag vill tänka som hon och jag vill tro henne. Jag hoppas hon har rätt..

Jag är rädd på ytan men i grunden har jag en övertygelse att det ska gå. Mest för jag aldrig kommer ge upp. Jag kommer sluta med denna vansinnesfärden när jag nått vårt mål. Där F är pappa och jag mamma, där vi är föräldrar.

Och så min uppräkning: CD 26. Kanske lite mensvärk i morse, annars fortfarande vita trosor tyvärr..

//Mrs L