När jag var liten..
Tänk hur det kan bli. Och hur onödigt det är att planera sitt liv. Se på mig. Var i helskotta tog det mig? När jag var liten skulle jag bli skådespelerska. Jag skulle bli större än Greta Garbo, jag gick på dramadagis i Höllviken och estetisk linje på gymnasiet. Jag var så säker. Jag var född att bli stjärna. Jag hade ju en fantasi för ett helt kompani. Jag kallas inte allt för ironiskt för ”dramaqueen” av mina vänner. Det är sant, jag kan göra en höna av en fjäder på gott och på ont. Det är både av nackdel och en fördel att ha så nära till sina känslor. Sen skulle jag få barn. 2 stycken, en pojke och en flicka. Dom skulle heta något ovanligt som Lycka eller Vilda (Vi pratar om ca 10-15 år tillbaka i tiden och dessa namn var ännu inte vedertagna).
Sen kom verkligheten ifatt mig. Skådespelare kunde jag ju inte bli, hur skulle jag då kunna upprätthålla min levnadsstandard? Tänk om jag inte blev så stor som jag kanske planerat från början? Jag är ju relativt smart så att läsa in till pappas yrke var en barnlek. Det verkade bra, han hade ju rest jorden runt på spännande resor och jag kunde lyssna till hans äventyr i timmar.
Jag hann till och med lära mig italienska i Florens. För italienska skulle jag behöva om jag skulle prata med alla designers nu när jag skulle erövra världen på ett annat sätt. Examen i inköp och ett bra och fast jobb. Inte så som pappas äventyr, men ändå ett tryggt och givande jobb. Italienskan har jag inte behövt en enda gång. Tragiskt, det är ju ett sånt vackert språk.. Barn kanske inte fanns i min karriärsbild. Jag skulle ju bli business-tjej. Med dräkt, portfölj och blackberry. Så blev det inte heller. Business tjej, ja visst! Men knappast i dräkt och portfölj. Och barn blev viktigt. Kanske i och med att jag träffade drömmannen. Han jag är så ofantligt tacksam för han står ut med allt drama, står ut med känslorna som åker berg och dalbana. Men sen och andra sidan står ju jag ut med att han aldrig kan bestämma middag . Vi kompletterar nog varann bra, han och jag!
Nu är vi här. Det är kanske tur att jag inte blev någon Greta Garbo. Det finns ju nog drama i mitt liv som det är. Jag har alltid trott att saker händer av en orsak. Jag vill tro det trots allt just nu. Att det finns en plan som är större än mig, en plan jag en dag kanske ska förstå. Men jag har heller aldrig tvivlat på min egen styrka. Jag har när jag ser tillbaka på livet gjort det jag tagit mig för. Jag har aldrig gett upp, bara omvärderat mina val. Jag har alltid nått målen jag satt upp. Och det kommer jag att göra nu med. Bebisar ska det bli.. Det är det nya målet. Och det är viktigare än både Greta Garbo eller Blackberry.
P.s. Dagen märkligaste och kanske bästa. Ägglossning. SJÄLV, utan pergo. Märkligt!
//Mrs L
