InteUtanF

Jag vill ha nedräkning. Men jag vet inte riktigt hur man gör en nedräkning när man inte vet när något börjar eller slutar? Jag har alltid nedräkningar. Vare sig det är till lön, semester, julafton, födelsedag, resor. Detta borde vara min viktigaste nedräkning och jag vet inte ens hur jag ska göra den.

Igår var en märklig dag. En svacka kan man väl säga. Stackars F fick ta mycket tårar och skrik. Allt var fel. Jag känner mig likgiltig inför allt som inte handlar om barnlöshet. Jag känner mig oförstående inför det faktum att man kan ha det värre, alla människor har egna problem. Det är inte bra! Det är knappast sympatiskt att vara så inne i sig själv.

Jag avsyr tanken att mitt hektiska storstadsliv står på paus. Jag vill gå ut! Dansa tills fötterna blöder och känna vinberusningen snurra i huvudet. Men jag vet bättre och vill bättre för mig själv än att ta mig ett glas eller två. Jag vill inte göra något som kan KANSKE påverka våra chanser. Jag är rädd att vara tråkig. Jag är rädd att jag inte är den jag var innan. Jag vill ju vara den där roliga, chicka tjejen som är kul, söt och full av liv. Men henne har jag inte sett på ett bra tag. Mina helger är inte full fart längre, träningen är åsidosatt och vännerna blir försummande. Inte för att jag vill att det ska vara så, utan för jag har en sån rädsla att inte räcka till. Räcka till nu när jag är ledsen och ängslig. Räcka till när jag inte ser meningen med att dansa tills natten blir dag.

Det är djupt tragiskt att barnlösheten ska få ta över allt jag byggt upp så länge, men ändå är det värt det om jag en dag får ligga där med en alldeles ny bebis på magen.

Bara där och då kan jag hoppas att livet jag är van vid finns kvar. Att vänner förstått.. och står kvar.

I brist på en nedräkning skriver jag en uppräkning.

Idag: CD 25 och en trosa vit som snö..

//Mrs L