Väntan..
I hela mitt liv har jag varit djupt ovän med väntan. Väntan är tråkigt och jag ser ingen charm med ”den som väntar på något gott”. När jag var liten så väntade jag på min födelsedag, direkt efter det längtade jag till julen. Till saken hör att det skiljer 5 månader mellan dessa två. Jag tror det handlar om min enorma rastlöshet att jag tyvärr sällan stannar upp och ser det vackra med världen. Fantastiska F sa i min bitterhet igår att när han körde över havet hem igår tyckte att himlen var så fin och luften så vindstilla att han satt på vår bröllopsdans och längtade hem. Det är så fint! Jag önskar jag kunde måla världen så fint. Han är fantastisk min man.
Nu har väntan tagit mig igen. Jag väntar på ägglossning som föga verkar komma. CD 18 nu. Varför kan bara inte min kropp vara som andras? Jag väntar på brevet som berättar att vi är framme i kön.
Det är banalt att stå i kö för att göra barn. Den enda frågan bör ju vara att gå in i sovrummet och ha lite kul som alla andra. Men inte då, här ska det skapas barn i provrör.
Själva provrörs biten stör mig inte ett dugg. Det är bara ett steg till att förena mig och fantastiska F för att skapa ett mirakel. Det stör mig inte att kroppen blivit förändrad eller att humöret svajar något enormt. I slutendan kommer vi ju stå där mer ett litet knyte i famnen. Det är jag faktiskt tämligen övertygad om. Om jag ska vara ärlig tror jag så mycket på vetenskapen. Nä själva provrörsbiten har aldrig stört mig alls. Men den förbannade väntan stör mig. Känns som vi inte gjort annat än väntat detta året. Vänta på prover, vänta på läkartider, vänta på ägglossningar (som oftast inte kom), vänta på mens, vänta på RIKTIG mens, vänta på RMC, vänta på att sommaren skulle vara över så vi kunde sätta igång, och nu slutligen vänta på kön som tycks vara oändlig. Mellan väntan vill jag leva. Ibland går det bra, ibland går det käpprätt och helvetet. Jag vill bli bättre, jag säger det alltid. Jag vill leva idag istället för att vänta på morgonen. Jag vill så gärna tro att allt har en mening och mest av allt vill jag tro på mirakel.. Och vetenskap..
Helgen spenderas i huvudstaden. Hos en älskad vän. Vi ska fira henne och dansa tills skorna inte orkar mer, för att det skulle vara fötterna som inte orkade finns inte på världskartan. Mina fötter fortsätter alltid att gå. Trots väntan..
Trevlig helg!
//Mrs L
Hej Mrs L!
Så glad att jag hittat till din blogg. Du skriver så otroligt vackert och med så mycket hopp. Jag fastnade när jag själv hade missbrukat Google några timmar och kom in på ditt google inlägg.. Och började skratta och tänkte: vem är den här människan egentligen? Hon låter som mig, om jag hade kunnat sätta ord på mina tankar och känslor. Nu har jag stäckläst dina inlägg.. Och både gråtigt och skrattat! Känner igen mig så i eran resa. Själv är jag 31 år och bor i den vackra huvudstaden med min underbara man. Imorgon börjar jag ta sprutor för att kicka igång vårt första IVF försök. Jag försöker vara så positiv jag kan..men jag är också livrädd! Livrädd för att det inte ska funka! Jag vet att jag och min man kommer få barn en dag på ett eller annat sätt, det är säkert! Men jag vill att det ska vara nu! Jag längtar så! Tänkte bara sticka in huvudet och säga hej! Och att du fått en ny beundrare och en trogen läsare. Ops! Blev lite längre än så!
