InteUtanF

Nu har jag hunnit vara sjuk i fyra dagar, gått på bal, pratat ut med en gammal vän och firat alla hjärtansdag i förtid. Det jag däremot inte hunnit är att blogga. Eller så kanske jag håller mig borta med flit då jag fortfarande är så himla rädd och katastroftankarna avlöser varann hela tiden.

Fick veta i fredags att en vän som skulle ha barn 2 månader tidigare än oss fick veta på deras rutinultraljud i vecka 18 att bebisen var död sen vecka 8. Sorgen var så stor för dom samtidigt som paniken spred sig i mig. Jag tittade på F som såg den totala skräcken i mina ögon, och han viskade om och om igen, det är inte vi, det är inte vi.. Jag ber till Gud att han har rätt.

I morse var jag och tog blodprov till KUB/NUPP som kommer tas nästa måndag. Ännu en sak jag oroar mig enormt för. Just nu försöker jag komma på en anledning varför jag sa ja till det. Tänk om något är fel?! Vad tusan gör jag då?! Men i vilket fall så skulle blodprovet tas uppe på UMAS (det stora regionsjukhuset i Malmö). Jag hade remissen i hand när jag steg in innanför dörrarna kl 08,01. Då hade jag 25 nummer före mig i kön till receptionen, efter 20 minuter var jag framme och fick ett nytt könummer, efter 45 minuter blev det äntligen min tur. Väl inne i provtagningsrummet så behövde sjuksköterskan sticka mig två gånger till min stora besvikelse. Han grävde i armen med nålen som om han förväntades hitta en oljeled. Men nu är det gjort i alla fall..

Balen var en historia för sig. Det är väldigt speciellt att delta i något sånt. Gamla anor från 1100-talet spelar fortfarande stor roll. En av antikrundans medlemmar recipierade, och för att citera en annan medlem: Han delar ut visitkort till höger och vänster, här finns många potentiella dödsbon inom en snar framtid. Styggt men också sant tyvärr. Vi är kanske 40-50 medlemmar under 50 år, resterande är alla över det. Men vi är en tapper skala som försöker föra traditioner vidare och jag tror att det kommer växa även i framtiden. Sällskapet har trots allt överlevt över 900 år, krig och elände, nog ska vi klara en sån liten petitess som heter modernitet.

Och så alla hjärtans dag!! Ja, den firade vi i går istället. Paketerna låg ju där och väntade och vi är inte så kända för att kunna vänta. Ialla fall inte jag. Jag fick en underbart halsband från Björg med ett vackert budskap. "if you think missing me is hard you should try missing you", det tyckte han passade bra då jag saknar F bara han går utanför dörren. F fick en klocka. Kanske inte lika romantiskt men han blev glad trots detta. 

Och jag vet fortfarande inte hur livmodern känns. Kan någon vänlig själ förklara hur det ska kännas? Jag har läst att det ska vara som en hård boll. Jag har verkligen ingen boll vid blygdbenet. Inte någon annan stans heller för den delen..

//Mrs L