InteUtanF

Jag är rädd att glömma resan. Jag är rädd att minnet av smärtan kommer planas ut, suddas ut och mjukas upp i kanten. För hur mycket jag än hatade resan, hur mycket än varje steg gjorde ont och hur mycket jag än grät då, så kan jag redan känna att känslorna planats ut. Jag kan komma på mig själv att tänka, ähh, det var ju inte så farligt.. Men det var det. Det är orättvist, kallt och hårt. Hur smidig resan än är så borde ingen behöva göra den. Jag är så medveten hur lyckligt lottad jag är. Hur bra allting gått.. Hittills. För jag vägrar ropa hej än. Det är jag alldeles för rädd för.

Men att glömma vore en skymf mot både mig och inte minst mot alla som kämpar. Det vi här i blogg världen har är unikt. Vi erbjuder och erbjuds stöd i vår resa. Vi bor på alla ställen i vårt avlånga land, har alla olika bagage, intressen och utseenden. Men vi samlas runt att vi har en längtan efter barn och en svårighet att överkomma. Oftast går det bra. Oftast efter 1,2,3..6 gånger så går det bra. Det resulterar i en graviditet och lyckan är total. Ivf-bloggarna blir gravid-bloggar. Min är inget undantag. Jag hoppas att min får fortsätta vara en gravid blogg. Men Jag hoppas också aldrig jag glömmer vad den en gång startade som och vad dess syfte var..

//Mrs L