InteUtanF

I morgon fyller jag år. 29 år.  Egentligen är det väl ingen ålder att tala om speciellt. Men ändå är det den bästa och mest speciella åldern jag hitintills varit med om. 29 år är åldern så jag blir mamma, så egentligen börjar ett helt nytt liv här och nu. Innan har jag bara haft mig själv att ansvara för, Sen träffade jag F och vi var två att ta beslut. men trots detta, mitt eget liv har ju alltid varit mitt ansvar.

Jag har haft ett fantastiskt liv hitintills. (Om man bortser från de 1,5 år vi var olyckligt och desperat barnlösa). Jag vill kunna ge min dotter den där barndomen jag själv hade, för min var fantastisk.  Jag upplevde så mycket och mina föräldrar tog mig och min lillebror jorden runt flera varv. Vi hade Kalle Anka jular med julgransplundring för hela  klassen, och på sommaren tältade vi i trädgården och cyklade ner till havet. I min värld så var det alltid sol första dagen på skolåret och i efterhand minns jag inget dåligt. Mina trotsiga tonår ska väl vara det enda som jag kan sen som något negativt. Inget jag ångrar för det formade mig till den jag är idag. Min mamma har alltid sagt att hon hoppas att jag får en dotter med samma temperament i puberteten som jag. Nu ser det ut som hon får sin önskan uppfylld.

Födelsedagar har kommit och gått. På min 18 års dag grät jag hysteriskt. Jag var inte redo att bli vuxen. Föräldrarna sa tröstande att så länge jag bodde hemma så bestämde ändå dom. Jag andades ut ett tag, samlade krafter och bestämde mig för att växa upp. Jag flyttade till ett annat land. Där jag inte kunde ett ord om man bortser från ciao eller ti amo. Men jag behövde det. En flicka åkte iväg och en kvinna kom hem. Så säger min mamma iallafall. Florens får fortfarande mitt hjärta att slå dubbelslag.

Det är snart 10 år sen vi skiljdes åt jag och Florens.

Nu börjar min längsta och viktigaste resa. Den resa jag längtat efter sen jag insåg att han med stort H eller F i detta fallet funnits i min närhet så länge. Han som alltid får mig lugn och han vars andning ger mina lungor luft. Föräldrarskap! En livslång resa som börjar alldeles strax. Och oj vad jag ser fram emot detta. Jag är så redo. Så redo man någonsin kan bli för det största i livet.

Så när jag nu lämnar 28 år av egoism, galenskaper, nätter som blivit dag i festandets tecken, resor och platser som jag haft välsignelsen att besöka, en otrolig barndom, fantastiska minnen, vänner och kärlekar som inte varade för alltid...

Så även fast 29 år är tämligen meningslöst ålder, så kommer den bli starten på den viktigaste åldern av dom alla. Resten av mitt liv med Bubblan och F.

Nä nu drar denna sentimentala hormonstinna tjej på 28 år och 364 dagar till Stockholm och köper en alldeles för dyr skötväska tillsammans med mina underverk.

//Mrs L