Första steget..
Och så kom jag hit igen. Hur då? Undrar jag naivt på något sätt.. Vi skulle ju lyckas själva andra gången. Det han man minsann hört om. Dom som gått igenom IVF och adoption och så kommer kotte 2, 3 och 4 av bara farten.. Så blir det inte för oss. Jag måste förlikas med att det där förbannade infertilitetsmonstret faktiskt bor i mig. En objuden gäst som envist stannar kvar. Jag förtjänar inte det. F förtjänar inte det. Och lilla A förtjänar verkligen inte det.
Lilla A ska ha syskon, det har jag lovat henne. Och man håller det man lovar.
Idag svalde jag de första tabletterna. Proygnon. Biverkningarna hoppade jag över efter fetma, äggstockscancer, nedstämdhet och acne. Jag svalde dom pillerna som såg precis ut som mina p-piller en gång i tiden. P-piller.. Vilket jävla hån. Varför åt jag det i 15 år? Och blev livrädd bara jag missat en dag. Om man visste då?
Det är som det är. Nu har jag gråtit klart för idag. Mitt älskade mirakel håller mig flytande. Men jag skulle ljuga om jag sa att det var lättare nu. Det är det inte. Alla gamla känslor kommer liksom tillbaka, plus nya med skuld, längtan och oro.
Det finns absolut människor som har det värre. En miljon gånger om. Men helt ärligt.. Vem fan vill jämföra olycka?
Nu kör vi!
Lilla mirakel där ute någonstans. Kom till oss. Vi väntar på dig. Jag lovar att du får världens bästa mamma och pappa. Jag lovar att din storasyster kommer vara den finaste och bästa du sett. Hon kommer lära dig alla bus och hur du tar dig runt i livet. Hon kommer ta ditt parti när du anser att mamma och pappa är dumma. Ni får göra kojor under bordet och din blivande pappa gör Sveriges bästa pannkakor. Vi ska skydda dig från stormar och följa dig genom livet. Vi väntar på dig, din syster väntar på dig..
Kommentarer
Trackback
