Sep. 28, 2013
Jag tror ju fortfarande på mirakel. Det måste jag. Jag vaknar av ett varje morgon. Kanske är det därför jag är så himla rädd nu. Det känns som jag gapar efter för mycket. Att jag ska behöva förklara mig varför vi ska skaffa syskon. Så är det ju inte för någon som skaffar barn av sig själva.
Och det sista som lämnar kroppen är hoppet.. Det blev ganska påtagligt idag. Mensen var 4 dagar sen och jag började hoppas. Även fast jag sa till mig själv att jag borde veta bättre. Och så kom den. Hånet. Att jag vågade hoppas att vi skulle blivit gravida själva. Utan doktorer i gröna operations rockar.
Jag blir så nerslagen.
Nu ska jag samla mig. Det är dags att rusta för strid igen. Som den krigare jag är. Det är dags att påminna min själ om att den inte ger upp. Den är inte uppbyggd så. Vi är krigare! Vi slåss. Vi kämpar.
I väntan på färskt blod...
På med rustningen. För nu, NU kör vi!!
Snälla gode Gud, skänk oss ännu ett mirakel.
