Om att förklara sig..
Idag är allt ett saligt sammelsurium i huvudet. Jag hittar inte den där röda tråden utan känner mig tämligen blind. Jag fick veta att en "gammal bekant" också är gravid. Jag är så infernaliskt trött på att se, läsa och höra om gravida. Nästan lika trött är jag på att höra : Ja, men ni har ju lilla A.
Ja, vi har den mest fantastiska dottern på jorden, jag älskar henne mer än någon i universum kan förstå och jag tackar Gud varje dag för hennes existens och att just hon kom till oss. Varje dag! Men det gör inte min längtat efter syskon mindre. Snarare starkare. Jag vet vad det innebär nu att vara mamma.
Jag vet hur jag är som mamma. Och jag unnar lilla A ett syskon. Jag unnar mig och F att få uppleva hela bubblan att vara gravid, spädbarnsåldern osv. igen. Och jag önskar mer intensivt än någonsin innan.
Det gör inte att jag inte uppskattar lilla A, absolut inte. Snarare tvärt om. Hon har lärt mig vad livet går ut på. Hon har lärt mig att vara mamma. Hon har lärt mig andas. Det är därför jag vill detta igen. Det är därför vi kämpar igen.
Annars hade det ju inte varit någon mening. Eller hur?
Men jag är innerligt trött på att förklara varför vi vill ha syskon, och att vi ska tänka på att vi har lilla A. Tror mig. Det finns inte en dag då jag inte tänker på det.
Men vi måste ju få ha samma syskonlängtan som alla andra. Det är väldigt sällan någon som inte är ofrivilligt barnlös får höra när de ska skaffa barn.. Ja, men tänk på att ni har ert andra barn. Med all rätt. Det är en jättekonstig mening. verkligen!
Jag tycker denna gången är svårare än förra. Kanske för att förra funkade och resulterade i mitt största mirakel. Kanske för att jag inte fått smaka på besvikelsen att inte lyckas. Nu har vi misslyckats.. Inte en gång utan två.. Det är så nedslående att jag knappt vet ut eller in.
Ändå måste vi fortsätta. För vi kan ju inte bara ta till slumpen. Strunta i detta och hoppas på det bästa. Att vi skulle vara en av dom som blev spontangravida efter 4 år. Jag har inga drömmar om det. Snarare realistiska drömmar om att detta, IVF, vårt sätt att bli med barn ska funka. Det har jag drömmar om.
Det är det vi vill.
Ja, vi har den mest fantastiska dottern på jorden, jag älskar henne mer än någon i universum kan förstå och jag tackar Gud varje dag för hennes existens och att just hon kom till oss. Varje dag! Men det gör inte min längtat efter syskon mindre. Snarare starkare. Jag vet vad det innebär nu att vara mamma.
Jag vet hur jag är som mamma. Och jag unnar lilla A ett syskon. Jag unnar mig och F att få uppleva hela bubblan att vara gravid, spädbarnsåldern osv. igen. Och jag önskar mer intensivt än någonsin innan.
Det gör inte att jag inte uppskattar lilla A, absolut inte. Snarare tvärt om. Hon har lärt mig vad livet går ut på. Hon har lärt mig att vara mamma. Hon har lärt mig andas. Det är därför jag vill detta igen. Det är därför vi kämpar igen.
Annars hade det ju inte varit någon mening. Eller hur?
Men jag är innerligt trött på att förklara varför vi vill ha syskon, och att vi ska tänka på att vi har lilla A. Tror mig. Det finns inte en dag då jag inte tänker på det.
Men vi måste ju få ha samma syskonlängtan som alla andra. Det är väldigt sällan någon som inte är ofrivilligt barnlös får höra när de ska skaffa barn.. Ja, men tänk på att ni har ert andra barn. Med all rätt. Det är en jättekonstig mening. verkligen!
Jag tycker denna gången är svårare än förra. Kanske för att förra funkade och resulterade i mitt största mirakel. Kanske för att jag inte fått smaka på besvikelsen att inte lyckas. Nu har vi misslyckats.. Inte en gång utan två.. Det är så nedslående att jag knappt vet ut eller in.
Ändå måste vi fortsätta. För vi kan ju inte bara ta till slumpen. Strunta i detta och hoppas på det bästa. Att vi skulle vara en av dom som blev spontangravida efter 4 år. Jag har inga drömmar om det. Snarare realistiska drömmar om att detta, IVF, vårt sätt att bli med barn ska funka. Det har jag drömmar om.
Det är det vi vill.
Om att sadla om..
Den där förbannade hästen står och frustar i boxen och även fast jag är livrädd för att hoppa på den igen så vet jag att det är det enda rätta. Man blir inte världsmästare av att ducka för nederlagen. Sjukt märkliga jämförelser, men det är jämförelser jag kan förlika mig med. Jag är fortfarande maniskt rädd. Men jag vet hur jag måste gå vidare. Jag ser och hör gravida överallt. Fröken S har sin stora mage. Jag känner mig tom. Tom för att inget växer i mig. I förra veckan kom fakturan från RMC. Ett hån att behöva betala för ett missfall... Oj vad jag hade velat göra roligare saker med om. Men vad är pengar om 100 år? Vad är pengar när ett nyfött barn ligger naket på mitt bröst? Vad är pengar när lilla A får sitt syskon?
Kämpa. Jag måste hitta glöd igen. För ett nytt mirakel finns där någonstans. Jag vet det! Jag känner det.
Dimmor av tvivel..
Det känns som om livet rinner ur mig. Bokstavligt talat. Aldrig tidigare har jag blött så. Fruktansvärda, hånande blod. Det som skulle bli vårt barn. Lilla A´s syskon. Vad hände egentligen?
Jag har fortfarande svårt att förstå och ibland ingbillar jag mig att detta är en dålig dröm. Att jag snart ska vakna och allt blir bra. Det blir det inte. Inte just nu iallafall.
Jag vet inte hur eller om jag vill göra nya försök. Jag har på något märkligt sätt tappat tron, och tron måste finnas för att det ska funka. Det har jag varit medveten om hela tiden. Dom som tror får sin önskan i slutet.
Men just nu tror jag inte alls. Jag är så medveten om att missfall är vanligt. Men i en egoistisk tanke så tycker jag inte det borde drabba oss som redan kämpar med näbbar och klor mot odds. Vi som slåss för att få bli illamående. Vi som drömmer om sparkande fötter från insidan.
F är ledsen. Hans ögon glittrar inte så som förr och han är mörk under ögonen. Jag sover mest. Jag stänger ute bullret och sover. Jag vill inte vara vaken när lilla A har somnat. Då kommer tankarna. Och faktumet om att jag måste prata om detta en dag.
Då bli allt påtagligt och jag slåt bak-ut. Jag vill inte prata och jag vill inte ta ställning. Jag vill gråta och sova. Sörja det som kom men gick så fort.
Det är som det är. Jag säger så alltid. Att inte kunna påverka det som redan är gjort eller skrivet. Lagt kort ligger på något sett.
Jag stöter bort. Det är så fel! Jag var ju inte så innan.
Jag borde hitta en distans. Men jag har ofantligt svårt att hitta distans till något som gör ont i hjärtat.
På dagarna finns ett uns hopp som växer i huvudet, en liten röst som säger att allt ska bli bra. Det måste det ju bli. För hur gör man annars?
Men när natten kommer föds tvivel. Sorg och tvivel. Och känslor om att jag aldrig gör detta igen. Aldrig att jag utsätter mig för detta igen.
Men det kommer jag att göra. Någon gång. Helst nu. Det sägs att man måste upp direkt på hästryggen om man någon gång kastats av. Gäller det IVF också? Upp i gynstolen som jag legat i fler gånger än dom flesta har under en livstid.
Är det så?
Jag har fortfarande svårt att förstå och ibland ingbillar jag mig att detta är en dålig dröm. Att jag snart ska vakna och allt blir bra. Det blir det inte. Inte just nu iallafall.
Jag vet inte hur eller om jag vill göra nya försök. Jag har på något märkligt sätt tappat tron, och tron måste finnas för att det ska funka. Det har jag varit medveten om hela tiden. Dom som tror får sin önskan i slutet.
Men just nu tror jag inte alls. Jag är så medveten om att missfall är vanligt. Men i en egoistisk tanke så tycker jag inte det borde drabba oss som redan kämpar med näbbar och klor mot odds. Vi som slåss för att få bli illamående. Vi som drömmer om sparkande fötter från insidan.
F är ledsen. Hans ögon glittrar inte så som förr och han är mörk under ögonen. Jag sover mest. Jag stänger ute bullret och sover. Jag vill inte vara vaken när lilla A har somnat. Då kommer tankarna. Och faktumet om att jag måste prata om detta en dag.
Då bli allt påtagligt och jag slåt bak-ut. Jag vill inte prata och jag vill inte ta ställning. Jag vill gråta och sova. Sörja det som kom men gick så fort.
Det är som det är. Jag säger så alltid. Att inte kunna påverka det som redan är gjort eller skrivet. Lagt kort ligger på något sett.
Jag stöter bort. Det är så fel! Jag var ju inte så innan.
Jag borde hitta en distans. Men jag har ofantligt svårt att hitta distans till något som gör ont i hjärtat.
På dagarna finns ett uns hopp som växer i huvudet, en liten röst som säger att allt ska bli bra. Det måste det ju bli. För hur gör man annars?
Men när natten kommer föds tvivel. Sorg och tvivel. Och känslor om att jag aldrig gör detta igen. Aldrig att jag utsätter mig för detta igen.
Men det kommer jag att göra. Någon gång. Helst nu. Det sägs att man måste upp direkt på hästryggen om man någon gång kastats av. Gäller det IVF också? Upp i gynstolen som jag legat i fler gånger än dom flesta har under en livstid.
Är det så?
Tom...
Hur går man vidare? Och hur vågar jag tro att det ska gå igen? Jag var ju så lycklig. Jag skuttade ut från RMC med skyhöga HCG värden. Som sjönk på bara några dagar. Hur kan det gå så fort?
Var jag inte tillräckligt lycklig och glad? Är det inte meningen att vi ska få fler barn? Jag har extremt svårt att förlika mig vid den tanken.
Jag beskriver mig ofta som en lokomotiv som dundrar fram utan betänksamhet.. Så känner jag inte mig nu. Jag tänker hela tiden, kommer jag orka göra detta igen? För detta vill jag aldrig vara med om igen. Aldrig!
Hur läker man? Hur tusan läker man?
Jag var gravid..
Jag var gravid. Jag bar på lilla A´s syster eller bror. Det gör jag inte längre. Jag är tom. Och mitt sinne spelar mig fruktansvärda spratt. Jag var ju gravid.
Missfall. vad är det liksom? Inte ens det kan min förbannade kropp göra rätt. Något ligger i mig dött, och min kropp vägrar blöda. Vad jag gjort för att behöva gå igenom detta också, är för mig en gåta. Nu vill jag inte mer! Jag kapitulerar... Hur ska jag resa mig nu? Jag var ju gravid..
Ett nytt år har sett dagens ljus..
2013. Jag kan knappt skriva det utan att tårarna tränger sig fram. Inte för att jag inte har älskat varenda sekund av detta år. För det har jag. Jag ville inte att det skulle ta slut. Men det gjorde det ju. Och med det ett år fyllt av Astrid och mig. Jag kommer aldrig att säga att det är helt enkelt att vara hemma så här ett år med en dotter som blir mer och mer energisk. Enkelt är det mer eller mindre aldrig. Dock alltid underbart.
Jag har njutit så mycket att det ibland har gjort ont i hjärtat. Livrädd att det skulle ta slut. Nu är vi här och bladet är vänt. Lilla älskade dottern är inte längre en bebis och börjar på dagis om några dagar. Hon är så redo för det. Inte jag. Alls. Men jag måste bli det för hennes skull.
Detta året har som de flesta år inneburit gränslös glädje och gränslös sorg. Inget år är rakt. Det har jag lärt mig tyvärr.
En älskad familjemedlem kämpade mot cancern i bröstet. Och i takt med att nätterna blev ljusare blev även utsikten för cancern det. Hon mår bra idag och vi tackar alla för att vår tjej får behålla sin farmor länge till.
En lägenhet som vägrade bli såld hur mycket vi än vred eller vände på vår fantastiska lya. Varför undrar vi än? Och en IVF som gick käpp rätt åt skogen. Ja, allt har sannerligen inte varit lätt. Men ändå har detta året varit mitt allra bästa. Jag har fått spendera 365 dagar med min dotter. Vi har fyllt dagarna med bus, lekdejter och mys. Vi har varit ute en hel sommar och njutit av den finaste sommaren jag någonsin upplevt. Jag har fått se henne utvecklas. Lära sig gå, springa och prata. Hon har blivit en enastående tjej som älskar livet. Hon är framåt och kavat. Och jag kan med handen på hjärtat säga att det är på grund av mig och mitt arbete med henne. Det viktigaste arbetet jag någonsin haft. Självklart är det s många fler som är orsak till hennes fantastiska utveckling. Men det är ju jag som varit hemma med henne. Det är ju jag som lagt ner min själ i henne. Och jag är oändligt stolt.
Nu ser jag fram emot ett år. 2014.. Jag ska göra dig ännu bättre än 2013. Jag vet inte hur än. Men jag vet att jag ska det, på ett eller annat sätt..
Gott nytt år älskade fantastiska ni!
Att gå tillbaka..
Om exakt en månad börjar jag jobba. Säger adjö till mitt hemma-mamma-liv som jag älskat mer än någon annan dag tidigare. Jag har älskat att vara hemma med min tjej. Att få vara med om förvandligen mellan spädbarn och bebis till liten tjej. Jag kommer aldrig glömma hur vi försiktigt försiktigt la ner henne på soffan, insvept i sin rosa Lexington filt. Den filten är nött och sliten. Med fläckar här och var. Astrid sover med den varje natt. Och varje morgon när jag bäddar hennes lilla säng, stannar jag upp och insuper hennes lukt som fastnat i filten.
Hon har förvandlats till en bestämd liten dam som stampar i golvet och skakar på huvudet når något inte går hennes väg. Vilket det i för sig oftast gör. Hon har en förmåga att trollbinda de som träffar henne. Och jag hör ofta ofta: Vilket fantastiskt vackert barn vi har. Jag tänker alltid då, att då skulle ni se hur vackert hennes inre är.
Det här året har skänkt mig mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag har fått vänner för livet. Underbara fantastiska människor, mammor som jag önskar innerligt ska finnas hos oss länge. Alltid. Och vänner som lämnat i elfte timmen, när saker inte var enkla längre. Kanske blir det så. Men det är ledsamt när det är det sista man förväntar sig. Vi skulle ju inte bli som dom..
Jag trodde naivt att jag skulle gå tillbaka till jobbet som gravid igen. Det är jag inte. Även om sorgen över nederlaget lagt sig en aning, tänker jag ofta på vad som gick fel och varför. Har något i mig gått fel? Är något som det inte var förra gången?
Jag vet att min lilla underbara dotter kommer få ett syskon en dag, Jag känner mig, och jag vet hur jag gör saker. På gott och ont, slutar jag aldrig förrän jag lyckats. Jag önskar innerligt att ett frö växer i mig 2014. Jag önskar så.
Snälla Gode Gud.. Ge oss ett julmirakel till.
En lördags sanning..
" Lär dig vem dina sanna vänner är, innan du ger dig ut i krig. Det är endast de närmast ditt hjärta, som klingan är värd att svingas för. De är de som står vid din söndertrasade själ som är värd ditt ljus när du rest dig ur askan. Vi tillhör ett folk som skiner. Och ljus hittar alltid en väg ut ut mörkret.. "
När natten kommer..
Det är fredag och jag sitter själv i soffan. F har jobbat som aldrig förr denna hösten och kulmen nås i helgen. Förhoppningsvis. Sen får jag tillbaka min man. Jag hatar att vara själv. Jag tänker alldeles för mycket, och mina tankar har en tendens att snurra i huvudet. Jag fastnar liksom i karusellen som finns i huvudet. Jag googlar rappakalja och hamnar alltid på kändisar som blivit gravida. I kväll var det Anitha Schulman som tydligen blivit gravid. Jag blev plötsligt jätteavundsjuk. Helt ärligt, jag vet ju typ inte ens vem hon är.. Och hur kan jag bry mig om hennes graviditet? Det är ju galet!
Nederlaget har på något märkligt sätt lagt sig. Nu, ur askan har det rest sig en gämparglöd som kanske inte fanns innan. Jag känner igen den från vårt förra försök. Och jag hoppas att den tar oss ända fram nästa gång. Det måste den..
Julen står för dörren än ett år. Jag har allt men önskar mig ändå ett mirakel till...
Jag blundar och önskar, och ber att mina böner hörs av den som den berör.
Rädd att missa tid..
Jag börjar jobba om 6 veckor. Jag ville vara gravid då. Att slippa smussla med läkartider. Slippa att alla vet vad som händer i min kropp. Det är med den största ångesten jag återvänder. Jag vill inte lämna lilla A. Jag vill vara med henne alltid. Jag är livrädd att missa något steg. Att inte finnas där när hon slår sig eller skydda henne om någon är dum. Jag är rädd att missa ett enda leende. Den som lämnade jobbet den 16 juli 2012 kommer inte vara den som återvänder den 13 januari. Hon finns inte längre. Hon är ju mamma. Och allt vad karriär och att klättra på stegar betyder inget för mig längre. Lilla A betyder allt. Och att få syskon och vara en bra fru. Tiden är så värdefull. Jag vill verkligen inte missa något.
Jag vill inte köra fast i ett ekorrehjul. Det berömda hämta- lämna - träsket.
Jag är fortfarande väldigt nerslagen av vårt fet nederlag. Jag känner mig stressad. Stressad att det aldrig ska gå. Men någon gång borde det gå. Det gick ju förrut. Och vi måste få det att gå igen.
I morgon tar vi nya tag. Andas ny luft och ber nya böner..
Att ladda om..
Idag kom mina föräldrar hem från Sydafrika. Ett land jag älskar och förundras över. Ett land jag en dag önskar visa Astrid och förhoppningsvis ett syskon. Så fort jag såg mamma började jag gråta, och hon sa med sin allra mildaste röst, "är där verkligen ingeting"? så när vi stod där bland nya masker och figurer som färdats tusen mil för att bli en i mängden på mina föräldrars väggar, lät jag tårarna falla fritt.
Åter igen har jag förundrats av familj och vänner. Som finns i nöden kanske till och med mer än i lusten.
Jag uppskattar det mer, för mörkret och jag är liksom närmre på något sätt.
Fröken S som bär mitt blivande gudbarn, Fina P som jag kommit så nära, Underbara A som jag känner hela vägen hit.. Och älskade älskade F som försöka få mig att flyta när jag bokstavligen drunknar.
Och älskade älskade Astrid, som får mig att fortsätta och till och med börja om.
Jag tyckte inte IVF var jobbigt sist. Helt ärligt.. orättvist. men inte jobbigt. Jag tycker det nu. Och med detta nederlag blev det ännu mer påtagligt. Hur kunde jag tro att det skulle gå så lätt två gånger? var jag verkligen så naiv?
Det gick inte..
Det gick inte. Jag var verkligen inte gravid. Sorgen är så påtaglig. I dag har jag sörjt. Sovit, gråtit och sovit åter igen. Jag måste få bli mamma igen. För helt ärligt: det är det enda jag är 100% bra på.
Jag längtar efter att få presentera Astrid för sin syster eller bror. Jag längtar efter att få se dem växa upp tillsammans. Bråka, lära och hålla ihop.
Gode Gud! Låt det bli så...
Varför?!
Sitter på RMC och väntar på att ta blodprov. Ett blodprov som kommer säga att jag inte är gravid. Så förnedrande. Varför funkade det inte? Embryot var tipp topp och jag med. Just nu känns allt fruktansvärt. Till råga på allt så kommer "nästa försök" spolieras av julstängt på RMC.
Och nej, det blir inte lättare för att man redan har ett barn. Hon förtjänar att bli syster. Jag vi förtjänar att bli föräldrar igen. Så är det bara. Och det kommer vi med all säkerhet bli någongång. Men inte nu och inte med detta embryot..
Nu är det dags att slicka sina sår, och än en gång rusta om och ge sig ut i kamp. Kampen ska vinnas, men hur många slag som kommer förloras innan, har jag ingen aning om.
Ofrivillig barnlöshet V.S oss
1-0
Negativt..
Tvärnegativt på rd 9...
Då är allt kört va? Det var ju ändå en perfekt blastocyst. Jag är så arg och ledsen.
Älskade syskon där ute någonstans..
Låt det vara dig jag möter idag. Låt oss få möta dig, känna dig och låta dig födas av oss.
Låt idag bli början till ett mirakel.
Vi är redo.
Om att börja om...
Jag har varit ett vrak, ett sönderslaget träskepp som krossats mot klipporna! På någotsett kom allt ikapp mig. Allt vi gick igenom innan, allt vi skulle gå igenom nu. Orättvisan, ovissheten och oron. De tre O:en. Jag blev så ledsen när dom stoppade oss. Så himla nedslagen, av ett endaste litet nej. För det är väl ingen som säger nej i sovrummet. Dom sa till och med nej en gång till. En läkare satt och sa att jag pressade henne. Om något pressade jag henne på svar. Varför ville inte slemhinnan ut?! Var det kört föralltid? Skulle det någonsin bli syskon? Jag sökte svar i något märkligt. Grät och föraktade tanken att jag och älskade F åter igen satt i ett väntrum och skulle skaffa barn. Har universum och högre makter verkligen inte sett så bra föräldrar vi är. Hur vi älskar vår dotter högre än allt och gör allt som bara går att göra för henne.
En järnfe kom och byggde bo i vår sängkammare. Hon heter Emma och ska bringa tur. Och en ny mus som heter Åke. Efter den mest högaktade mannen jag vet. Jag måste ha dessa saker och ting, för att lägga min tur i något annat än i mig. Igår var det dags för UL igen. Denna gången såg allt bra ut. Slemhinnan var drygt 8 mm och idag började jag med crinone. Precis som förr. Låt det gå vägen.. Snälla låt det gå vägen!!
Lilla barn där ute någonstans,
Kom till oss och din syster. Vi längtar efter dig så och känner dig på något märkligt sätt. Precis som om jag känner din närvaro fast du inte finns. Kanske mammor kan det? Vi väntar på dig! Och längtar efter dig.
Vi älskar dig! Men du kommer nog när din själ är redo. Snälla låt den vara redo nu. 
Hur fan hamnade jag här igen?
Jag får ingen luft. Det känns som om jag håller på att kvävas och jag mår så extremt illa. Det var snack om polyper, nya utredningar och Gud vet vad. Jag grät för första gången på RMC. Det var ju liksom "mitt place" hur märkligt det än kan tyckas. Nya väntetider, nya utmaningar.
Saken blev inte bättre av att en nära vän sa " ja men, det gick ju så lätt förra gången".
Det var en ny doktor. Doktor E. Han var himla snäll. Men jag saknar Leif.. Och Matilda. Dom var ju mina trygga änglar.
Jag har låst in mig i sovrummet. Lilla A ska inte se sin mamma gråta så här. F har absolut kvällstjänstgöring här hemma i kväll.
Jag är.. Totalt slut som artist.
Nya tag! För om universum tror att jag tänker ge upp så lätt så tror dom fel. Jag är en krigare! Och jag kommer slåss tills jag stupar.
Tom..
Jag är tom! Försöker avbrutet. Gammal slemhinna. Så otroligt ledsen och besviken...
Doktorn nästa...
14.15 idag är första UL för att kolla slemhinnan.
Får jag be om tummar och tår?! Så som en miljon gånger förr.
Oct. 05, 2013
Vi är påväg på Spa. I en perfekt värld skulle jag njuta av tanken. Nu är mitt sinne någon helt annan stans. Lilla A sover hos gudmor. Hon har det så roligt. Och mitt hjärta värker av saknad.
5 dagen med prygnon. Jag är illamående till den grad att jag nästan trodde jag var gravid. Om jag ändå vetat bättre. UL är på tisdag, vet att slemhinnan är för tunn. Jag har ju nyss börjat blöda ordentligt. Jag önskar så att detta går vägen. Det liksom måste.
Och så den här förbannade känslan av otacksamhet. Jag är inte otacksam. Jag tackar högre makter varje dag. Men vi vill ju ge henne ett syskon. Vi vill bli fyra. Hon förtjänar det vår lilla A.
Hon förtjänar ALLT!
