InteUtanF

Igår hade jag 36 besökare. Vem är ni som följer min resa än en gång? Är ni gamla läsare som hängt kvar? Eller nya som hittar hit?

Välkomna igen i vilket fall som helst.

Jag tror ju fortfarande på mirakel. Det måste jag. Jag vaknar av ett varje morgon. Kanske är det därför jag är så himla rädd nu. Det känns som jag gapar efter för mycket. Att jag ska behöva förklara mig varför vi ska skaffa syskon. Så är det ju inte för någon som skaffar barn av sig själva.
Och det sista som lämnar kroppen är hoppet.. Det blev ganska påtagligt idag. Mensen var 4 dagar sen och jag började hoppas. Även fast jag sa till mig själv att jag borde veta bättre. Och så kom den. Hånet. Att jag vågade hoppas att vi skulle blivit gravida själva. Utan doktorer i gröna operations rockar.
Jag blir så nerslagen.

Nu ska jag samla mig. Det är dags att rusta för strid igen. Som den krigare jag är. Det är dags att påminna min själ om att den inte ger upp. Den är inte uppbyggd så. Vi är krigare! Vi slåss. Vi kämpar.

I väntan på färskt blod...

På med rustningen. För nu, NU kör vi!!

Snälla gode Gud, skänk oss ännu ett mirakel.

Min tystnad här beror som vanligt på min rädsla. Ända sedan jag hämtade ut medicinerna har en tomhet spridits i mig. Varför vet jag egentligen inte. Men jag är hysteriskt rätt och går som i en bubbla. Jag hör liksom inte vad folk säger längre. Jag är fortfarande ganska bra på att le. Jag tror inte folk som inte känner mig så väl misstänker att jag bär på 34 tons oro. Men dom som känner mig ser det nu direkt.
Jag vill så det värker.
Väntar på mens så jag kan börja äta piller. Och räknar dagar precis som förr.
Var hos akupunktören igår. Hon sa att jag hade tomhet och kyla i mig. Det förstår jag totalt. Jag känner ju det själv. Den där kylan...
Hoppas hon kan vända den till värme. Jag vill ju att min lilla piggelin ska trivas.

Nu har jag bokat akupunktur, käkat folsyra, B12, zink och d-vitamin. Dessutom så har Busmusen den 2:ra kommit hit.

Låt det funka. Låt det funka. Låt det funka.

Jag står vid hennes säng, jag hör henne andas och lukten av henne gör mig svag. Min eufori. Min drog. Mitt allt. Jag tänker tillbaka på hur det var sist. För exakt 2 år sen. Hur mina böner löd då. Dom skrek efter henne. Och hur märkligt det än låter så kände jag att hon fanns innan hon kom. Hennes energi fyller mitt universum.
Vi är ett sånt team vår familj. F jobbar massvis. Och jag vet att han lider där om nätterna, ensam på avlägsna hotell. Jag ska inte klaga, för hon är ju hos mig. När F inte är hemma, lyfter jag upp henne från spjälsängen och över i vår stora säng. Där sover vi. Jag med hennes fötter i huvudet. Och hon som en virvelvind. Jag luktar henne i nacken. Jag kan bli yr av hennes doft. Att hon är vår. Min och hennes pappas. Hon är så lik sin pappa. En liten flickig F. Det säger ALLA. Men hon är precis som jag invändigt. Bestämd och stark. Med vilja av stål.
Jag letar efter min egen styrka nu. För det var längesen jag såg en skymt av den styrkan.
Men för henne. Och för F ska jag leta under varje sten efter den. Vi ska ge henne ett syskon. Vi ska... Frågan är bara när.

Det här med att det inte är lika jobbigt andra gången är inte sant. Iallafall inte för mig. Det är värre. Jag hatar att inte veta. Hade jag bara vetat att det förr eller senare blivit ett syskon, hade jag kunnat vänta. Men nu... Hur ska jag någonsin få sån tur igen?
Jag är livrädd.. Astrid förtjänar att bli storasyster. Vi som kan ge henne allt. Gode Gud, låt mig ge henne något som verkligen har en mening. Någon att växa upp tillsammans med. Någon att älska, och bråka med. Någon som delar hennes minnen den dagen då jag och F inte är här.
Jag tänker hela hela tiden.
Det känns som om huvudet är på overload x4876.

Jag gråter och gråter, och finner liksom ingen balans. Jag måste hitta balans igen. Den enda som överhuvudtaget kan locka fram ett leende är min lilla A. Den finaste, den bästa, den jag älskar mest.. Varför blev det så påtagligt nu? Jag har ju gjort detta förut. Jag vet vad som väntar, men liksom ändå inte. Jag var annorlunda då. Och jag visste inte då vad jackpoten var. Jag visste inte vad jag spelade om. Det vet jag ju nu. Det ljuvaste.
Mina tankar är upp och ner. Jag tampas med en sån jäkla skuld. Skuld att vilja ha mer när man fått det finaste. Skuld att vilja ge Lilla A ett syskon. Men även att få vara gravid igen. Att få känna sparkar från insidan. Att få föda ett barn till. Att få se Lilla A springa hand i hand med sitt syskon.

Låt det ske.. Och låt mig orka igen. För just ikväll har jag ingen aning om hur..

Den här väntan. Vi är inte vänner, väntan och jag. Men så får det bli igen..

Nu har jag bestämt mig.

Denna bloggen får ligga kvar, som ett minne och kanske tröst för sökande själar så som jag var själv när jag började denna bloggen. Jag hoppas att den kan hjälpa någon. Men mest har den nog hjälpt mig. När jag startade bloggen för drygt ett år sen var det en trasig kvinna som skrev. Jag vandrade i nattmörker och hade enormt svårt att se vägen framför mig. Om jag ska vara ärlig var jag nog längre ner i avgrunden än vad jag någonsin kunde erkänna för varken mig själv eller någon annan. Hopplösheten och sorgen över barnet som dröjde hade mig i ett fast grepp. Gravida kvinnor fick mig illamående, blöjprat och kolik fick avundsjukan att koka och schemalagt sex var inte så kul som man kanske kan tro. Jag var trasig. Så enkelt var det! Det är inte lönt att förneka det eller försöka vira in det i rosa silkespapper. Men det känns så längesen, så förundrat långt borta även fast jag än idag inte kan eller vågar tro på lyckliga slut. Jag tar inte ut något förren hon är här. Bubblan, min älskade dotter som växer i mig av min näring.

När jag nu sitter här ett år senare och konstaterar att de flesta bloggar jag läser eller läst är gravida eller rent ut sagt fått sina mirakel. Det gör mig varm och lycklig och mitt jag fylls med hopp för barnlösheten. Jag är ju också en av dom. Kulan på magen skriker avslöjande att det finns ett liv inom mig, så enormt mycket större än mitt eget. Men det finns dom andra, dom som inte lyckats än, dom som fortsätter resan mot den högsta drömmen av dom alla. Ett barn. Ett barn att älska och vårda. Ett barn att läsa god nattsagor för och att ta fighten om att lördagsgodis endast är till för just lördagar. Att få lära en tre-åring cykla, eller välja balklänning tillsammans med sin dotter vid 9:ans avslutningsbal. För dom är sorgen fortfarande påtaglig. Och för oss som fått lyckan att se dom där två strecken på graviditetstestet har kanske ärret börjat läka, kanske till och med blekna. Men nog sitter det där, ärret om man tittar noga. Vi har alla gått igenom samma sak. Vi ror fortfarande samma båt.

Jag avslutar denna bloggen nu. Jag kommer att göra en ny. En blogg som inte föddes ur ett helvete, utan glädje, försiktigt hopp och livslång kärlek.

En blogg där "jag och min dotter" kan få plats på riktigt, utan att behöva slåss med barnlösheten som alltid kommer vila i denna blogg. Vi måste få plats. För sorgen och oron är inte jag.

Jag hoppas att ni kunnat läsa mellan raderna om min enorma kärlek till mannen jag kallar F. Utan honom hade jag förmodligen stannat i den där avgrunden. Att det är han som är far till dottern i magen är ett mirakel i sig. Hon kommer få världens bästa pappa och jag har världens bästa man.

Jag hoppas ni känt stödet jag fått av vänner som Fröken S, Underbara A och familjen som betyder så mycket . För det är jag evigt tacksam. För det älskar jag er mer.

Jag önskar att jag ändrat en bild av RMC Malmö. Jag hoppas att ingen läser negativ kritik om dom. Jag önskar att ingen tror på felaktigheter som skrivs om dom. Men man kan kanske förstå att sorgsna själar söker en syndabock, och då kanske det lätt blir dom. För mig är dom för evigt änglar som hjälpte oss i den svåraste tiden av dom alla. Vår dotter kommer döpas efter en av änglarna. Hon ska alltid bära med sig hur vi kämpade för just henne.  Och just den ängeln som hon får sitt namn av, gav mig hopp när ingen annan kunde.  Det är en gåva.

Vill du fortsätta följa mig, älskade F och vår efterlängtande Bubblan på ett annat sätt, på ett annat ställe, så maila mig på [email protected] Jag hoppas ni väljer att fortsätta följa mig. Den riktiga mig, en annourlunda mig.

Och till alla er som stannar kvar här. Tack! Tack fina ni för ert stöd, era kommentarer och era reflektioner. Ni hjälpte mig med vad som kom att bli det svåraste jag gjort. Men det i särklass bästa. Att bli med barn i ett provrör..

All kärlek// Mrs L eller kort och gott Lina

Nu är det superlängesen jag uppdaterade igen.

Jag tänker mycket på hur jag ska göra med bloggen. Jag vill gärna fortsätta blogga men jag vet inte om denna bloggen är rätt forum längre. Jag skulle vilja vara "mig själv" och inte gömma mig bakom anonyma rader utan lägga upp bilder på mig, F och Bubblan och vår vardag. En dagbok som inte grundats av sorg och illska. Jag älskar denna bloggen, den har hjälpt mig såååå mycket. Jag har fått ett nätverk av underbara tjejer som stöttat och peppat. Jag hoppas att dom kommer vilja flytta över till min nya blogg om jag bestämmer mig för att flytta.  Men jag känner inte längre att jag behöver vara anonym. Jag står verkligen och velar fram och tillbaka. Förmodligen kommer jag flytta bloggen den dagen Bubblan är här. Då får det bli en mammablogg med twist.

vad har hänt annars på 6 dagar?

Vi åkte till Stockholm för att fira min 29 års dag. Bodde i ett fantastiskt glasrum på Clarion Söder, shoppade på NK baby, Elodie Detalis och Svensk Tenn. Damen inne på Natalie Shuterman var så jävla bitter att jag total vägrade köpa en Dior nappflaska av henne.  Ska jag lägga 700.- på en nappflaska i mindre modell kräver jag iallafall ett leende från säljaren. Dessutom var flaskan i glas vilket jag ifrågasatte rent praktiskt. Det var inte populärt.

Men alla som inte upptäckt Elodie Detalis!! Gör det!! Såå fina och söta saker. Det blev en babysitter i vitt skinn med svart bas, massa roliga nappar, napphållare, filtar och dreglisar. 

På Svenskt Tenn köpte vi en potentiell skötväska. Brazil Lin. Den är väldigt fin men kommer skära sig med mitt Missoni tyg så jag kan bara använda den till den benvita versionen av Bugaboon. Dagens I-landsproblem. Eller hur?

På min födelsedag åt vi på Vassa Eggen. Dom hade missat min svägerskas bokning men fixade det så tjusigt att vi fick helt enkelt fick sitta i köket. Detta var fantastiskt häftigt. Vi hade utsikt över kockarna samtidigt som vi faktiskt kunde prata i normal samtalston. En kille i sällskapet ska bli pappa om 4 veckor men hade lämnat tjejen hemma med 39 graders feber. Usch att ha feber så sent i graviditeten. 

I måndags var det dax för barnmorskan. Jag älskar min barnmorska på Cura. Rebecca heter hon och är lugnare än en filbunke. Det behövs till mig. Jag har fortfarande bra järnvärde som ligger stadigt på 125. Ganska galet med tanke på att jag för ca 15 års sen hade allvarlig anemi, något som följt mig genom åren. Ett arv från min älskade morfar har jag alltid hört. Hon mätte magen som låg på 25 cm. Liiiite över medel som var 24 cm. Men det var som hon sa: det är bättre med lite för stort än tvärt om. Sen skulle vi gå igenom infektionsproverna: Ingen HIV, Syfilis eller Hepatit och immun mot röda hund. Och så tog hon sats: Men du har en mindre vanlig blodgrupp. Jaha?! A- som ca 6% av världens befolkning har. Detta gör att jag kan utveckla antikroppar mot Bubblan. Inget som är någon fara för henne men kan göra en andra graviditet svår. Men nu när dom har koll på det så kan man ge en spruta för att förhindra att detta sker. 

Hjärtljuden låg stadigt på 140-150 slag/min.

3 månader och 1 vecka till BF. Jag har aldrig längtat efter något mer i hela mitt liv...

//Mrs L

I morgon fyller jag år. 29 år.  Egentligen är det väl ingen ålder att tala om speciellt. Men ändå är det den bästa och mest speciella åldern jag hitintills varit med om. 29 år är åldern så jag blir mamma, så egentligen börjar ett helt nytt liv här och nu. Innan har jag bara haft mig själv att ansvara för, Sen träffade jag F och vi var två att ta beslut. men trots detta, mitt eget liv har ju alltid varit mitt ansvar.

Jag har haft ett fantastiskt liv hitintills. (Om man bortser från de 1,5 år vi var olyckligt och desperat barnlösa). Jag vill kunna ge min dotter den där barndomen jag själv hade, för min var fantastisk.  Jag upplevde så mycket och mina föräldrar tog mig och min lillebror jorden runt flera varv. Vi hade Kalle Anka jular med julgransplundring för hela  klassen, och på sommaren tältade vi i trädgården och cyklade ner till havet. I min värld så var det alltid sol första dagen på skolåret och i efterhand minns jag inget dåligt. Mina trotsiga tonår ska väl vara det enda som jag kan sen som något negativt. Inget jag ångrar för det formade mig till den jag är idag. Min mamma har alltid sagt att hon hoppas att jag får en dotter med samma temperament i puberteten som jag. Nu ser det ut som hon får sin önskan uppfylld.

Födelsedagar har kommit och gått. På min 18 års dag grät jag hysteriskt. Jag var inte redo att bli vuxen. Föräldrarna sa tröstande att så länge jag bodde hemma så bestämde ändå dom. Jag andades ut ett tag, samlade krafter och bestämde mig för att växa upp. Jag flyttade till ett annat land. Där jag inte kunde ett ord om man bortser från ciao eller ti amo. Men jag behövde det. En flicka åkte iväg och en kvinna kom hem. Så säger min mamma iallafall. Florens får fortfarande mitt hjärta att slå dubbelslag.

Det är snart 10 år sen vi skiljdes åt jag och Florens.

Nu börjar min längsta och viktigaste resa. Den resa jag längtat efter sen jag insåg att han med stort H eller F i detta fallet funnits i min närhet så länge. Han som alltid får mig lugn och han vars andning ger mina lungor luft. Föräldrarskap! En livslång resa som börjar alldeles strax. Och oj vad jag ser fram emot detta. Jag är så redo. Så redo man någonsin kan bli för det största i livet.

Så när jag nu lämnar 28 år av egoism, galenskaper, nätter som blivit dag i festandets tecken, resor och platser som jag haft välsignelsen att besöka, en otrolig barndom, fantastiska minnen, vänner och kärlekar som inte varade för alltid...

Så även fast 29 år är tämligen meningslöst ålder, så kommer den bli starten på den viktigaste åldern av dom alla. Resten av mitt liv med Bubblan och F.

Nä nu drar denna sentimentala hormonstinna tjej på 28 år och 364 dagar till Stockholm och köper en alldeles för dyr skötväska tillsammans med mina underverk.

//Mrs L  

Jag fyller år nästa vecka, på fredag för att vara exakt. Jag har alltid ÄLSKAT att fylla år. En egen dag då man får paket och allt kretsar runt en själv. Massa hälsningar på Facebook och en telefon som plingar hela tiden. På kvällen har vi alltid gått ut och ätit, Min familj. När jag var liten valde jag alltid kinarestaurang. Det fanns inte i vår lilla by så det var så exotiskt kommer jag ihåg. Märkligt hur tiderna förändras för idag 20 år senare är det ju mat man äter när man inte orkar ställa sig och laga något annat.

I år kunde jag inte bry mig mindre. Jag fyller 29 år. Ingen imponerande eller särskild ålder alls. Dessutom så har jag fått det jag bett som så länge. Min växande mage är gåva nog.

Men visst, klart man ska fira sin födelsedag. Det är ju trots allt ens egen dag! Men att önska sig något blir knepigare. Jag har alltid önskat mig kläder. Min stora passion. I år kan jag knappast önska mig en Odd Molly tunika som jag ändå inte kommer kunna ha på flera månader, eller ett par söta ballerina som jag ändå inte kan trycka ner mina svullna fötter i.

F blir tokig, jag har önskat mig ett mintgrönt Essie nagelack och ett löfte att vi ska gå och handla på Iisa när Bubblan är här och jag känner mig någorlunda i form. Iisa är min i särklass bästa affär i Malmö. Men kalas ska man ha!! Det är regel. I år tänkte vi köra barnkalas. Tårtor och kakor i massor. Det blir bra och lagom pretentiöst när man fyller 29 år. Nästa år får bli större.

Och just det ja, vad jag egentligen skulle skriva om. Den 4 Maj på min födelsedag åker vi upp till vår kungliga huvudstad. Bo på fint hotell och äta hotellfrukost!! Det ser jag fram emot. Massa!!

Jag ska försöka hitta en skötväska som inte ser ut som sidoväskorna man hade i 5:an och handla söta saker till Bubblan som inte finns i Malmö.  Jag fattar själv hur löjligt det är att handla massa dyra och exklusiva saker till en bebis, men jag har bestämt att det får bli några sådana saker ändå. Klart Bubblan ska ha en rosa Dior nappflaska och en mini Burberry klänning. Sen kan hon ha 20 vanliga nappflaskor och 36 normala klänningar. Men några godbitar ska jag faktiskt handla!

Så om jag har några läsare i Stockholm så tar jag tacksamt emot alla tips på babybutiker i lite roligare och exklusivare slag. 

//Mrs L

Älskade F. Tänk om vi visste vilka prövningar vi skulle utsättas för du och jag, tänk om vi visste den där natten i december 2006? Hade vi tvekat? Hade vi gjort andra val? Min övertygelse säger nej. Jag hade inte ändrat något i vår i historia. Dels för den är vår och ingen annans, dels för den fört oss närmare än jag någonsin kunnat tro. Ibland tror jag att vi är samma, sammansvetsade i obrytbara band. Jag kan höra på din andning hur du mår, på ditt tonläge vad du ska säga innan den är sagt.

Du är allt. Min älskare, partner, bästa vän och kanske det viktigaste av allt pappa till Bubblan. Vårt mirakel som vi väntade så länge på. Men hon kom, precis som du sa. Att hon skulle komma till oss, när hon var redo, när hon hittade oss.

I går låg du på min mage och läste sagor för din dotter. Hiawata, den lille jägaren. Om indianpojken som ville bli jägare men som insåg att det var bättre att bli upptäckare. Att man ska ju inte skada levande ting. Du läste med sån inlevelse och hade du tittat upp så hade du sett tårarna i mina ögon. Inga sorgliga tårar som året innan. Utan tårar av stolthet och lycka. Att just jag och Bubblan får spendera våra dagar med dig. Bubblan visade sin uppskattning (tror jag iallafall, för hon sparkade som aldrig förr).

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur du gjorde när du charmade dig rakt in i mitt hjärta. Byggde bo och bestämde dig för att stanna. Men jag vet att jag vill inte behöva vara utan dig en sekund av mitt liv.

Förevigt är för kort tid när det är med dig..

// Din fru och människan på jorden som älskar dig till pluto och tillbaka, 15 varv runt jorden och tillbaka igen.

Ännu en vecka har förflutit och vi har gått in i vecka 23. Jag känner Bubblan mer och mer och jag älskar varje rörelse så mycket att jag håller på att spricka. Jag har galet svårt att ta in att jag har en bebis i magen och att jag kommer bli mamma och 17 veckor. Jag får liksom inte in det. Det känns som en dröm och att någon när som helst ska komma och väcka mig. Väck mig aldrig, för trots min enorma rädsla och oro har jag aldrig varit så lycklig som nu. Jag älskar att se min växande mage, och har sällan känt mig så vacker. Detta trots sjukt torr hud och galet stripigt hår. Vad hände där? Det är aldrig saker jag råkat ut för innan.

Men det sägs att om man bär på en dotter så stjäl hon ens skönhet i 9 månader. Det får hon göra min lilla Bubblan. Bara hon stannar hos mig mitt älskade lilla hjärta. Och just det ja.. Det är en tjej som bor i magen. Eller till 95% en tjej i magen som barnmorskan sa. Tydligen ger dom aldrig 100% när det är en tjej, men barnmorskan hade tydligen aldrig haft fel innan så jag tror inte hon har det nu heller.

Igår köpte vi vagn och babyskydd. Det blev en Bugaboo Cameleon med silvrigt chassi, mörkgrå botten och benvit suflett. Dessutom har jag fått tag i Missoni limited edition suflett och filt också. Bubblan kommer att färdas kungligt. Baby skyddet blev en Be safe.

Det kändes jätte konstigt att köpa vagnen. Det känns så tidigt samtidigt som jag förstår att det måste göras med leveranstid och så. Men ändå. Mitt hjärta rusade och paniken slog till.. Som vanligt!



Bubblans vrålåk!!

Trevlig helg till er fina tjejer! Och särskilld trevlig helg till alla fina Sundsvalls tjejer som har bloggträff i helgen! Jag önskar verkligen att jag kunde vara där.

//Mrs L

Jag vill starta en mammagrupp. IVF mammor eller "vanliga" spelar ingen roll. Men det hade varit trevligt att träffa nyblivna mammor och gravida för fika, parkhäng och andra roligheter.

Fördelaktigt är ju om du bor i Malmöområdet.

För hur träffar man annars blivande mammor? tar man bara rygg med någon man ser i lekparken eller gör närmande på Coop? Nja, tror en efterlysning blir bättre.

Hör av er för tusan!

[email protected]

För varje rörelse älskar jag dig mer, för varje spark ger du mitt liv mer mening än jag någonsin trodde var möjligt. Älskade Bubblan, om du bara visste hur du påverkar mitt liv redan nu..

//Mrs L